Mobbingkultur

Jag brukade hänga ganska mycket på 4chan åren 2007-2009 och älskade alla hemska elakheter som hostades upp. Det var enormt roligt, och framför allt var det roligt att vara en del av de som delade ut hemskheterna. Här var verkligen ett mobbingsamhälle – det spelade verkligen ingen roll vem du gav dig på, så länge som det var smart och roligt gjort. Det mesta var ju trams, men ibland var det roligheter, och då var det oftast väldigt roliga roligheter eftersom det levererades på ett sådant knivskarpt sätt, totalt oväntat eftersom det var så elakt, och framfört i ett stängt samhälle där man visste att man skulle få skit.

Detta att vi lever i en våldtäktskultur har ju diskuterats fram och tillbaka under, ja, en längre tid. Alla är väl inte övertygade, men begreppen finns med i allmänhetens ordbok efter Steubenville. Jag vill diskutera en annan fråga jag funderat på, nämligen detta med en mobbingkultur som jag sett växa fram som en grotesk cancersvulst ur Internet och populärkultur*.

TV-tävlingar är ganska stora fortfarande, men jag skulle säga att X-Factor eller America’s Got Talent nådde sitt klimax för kanske 2-3 år sedan. En av anledningarna till att dessa blivit så stora är detta att domarna kan bete sig som totala skitstövlar mot människor, och publiken finner det lika chockerande som underhållande. En efter en leds oattraktiva och konstiga människor in för att bräka fram en Michael Jackson-låt, och man undanhåller de tårdrypande historierna om hur sångaren gör det pga död förälder tills när attraktiva, fräscha skönsångare dyker upp. Alltså är det okej att skratta åt dem, okej att skratta åt hur förvånat ledsna de blir medan Simon ”The Cunt” Cowell säger något brutalt elakt, hur patetiska de ser ut medan de fortfarande blygt leende tackar för Cowells tid och lämnar rummet med tårar rinnande nedför vårtorna (för som sagt är många av dem groteskt fula). När Susan Boyle kunde sjunga blev alla enormt förvånade, som om hon var världens fulaste människa med världens vackraste röst. Nej, hon är bara en människa med vanligt utseende med ovanligt fin röst, men kombinationen gjorde henne nästan sedd som ett missfoster, som om välformade stämband aldrig kan finnas utan artificiell hårfärg och ungdom.

Detta att det är på något sätt inte bara okej, utan faktiskt riktigt roligt och smart att vara en total skitstövel är något som på något sätt nästlat sig in i allas normala liv. Schmenus och jag är vänner på Facebook (alla dör av avundsjuka!), och för någon månad sedan blev jag vittne till hur en av hennes facebookvänner, som tydligen arbetar som läkare, verbalt attackerade Schmenus mamma och tryckte ner henne med information om vad läkare skall kolla efter när man har problem med njurarna. Jag hittar inte diskussionen nu, men om ni tänker er Bill O’Reilly som skriker på en muslimsk feminist så har ni ungefärliga tonen på samtalet. Han var totalt vidrig, och totalt vidrig i sitt självbelåtna antagande att han var imponerande i sin skarpsinniga elakhet. News flash, någon måste vara intresserad för att man skall kunna komma undan med att vara Dr. House, i annat fall framstår man bara som en överlägsen, svettig, självbelåten onanist med aggressionspervesioner som säger elaka saker till en snäll liten tant. Och det är inte roligt.

Ingen kan väl ha undgått att Linda-Marie ”Itsy Bitsy Teeny Weeny Yellow Polka Dot Bikini” Nilsson har blivit näthatad för att ha skällt ut Cubus för att ha ändrat storlekarna på sina jeans. Ett perfekt exempel på hur mobbing inte bara anses som okej, utan att man går ut och klandrar offret. Linda-Marie borde inte ha varit tjock, säger man. Hon borde inte klaga över att företag gör det besvärligt för henne i provrummet, för det är ju kroppen som skall passa kläderna och inte tvärtom! Detta med konsumentmakt verkar ganska långt borta i sådana sammanhang.

När Katrin Zytomierska skrev ett extremt smaklöst och direkt elakt blogginlägg om en kvinna som användes som SATS-modell blev diskussionen genast på nivån huruvida modellen var sund eller faktiskt kunde förbättras. Indirekt var detta alltså en diskussion om huruvida Zytomierska hade rätt att skriva som hon skrev, när hon kallade kvinnan en ”best”. Nu är jag själv av två olika åsikter om detta, precis som jag är av det mesta annat. Å ena sidan tycker jag att elakheter kan vara väldigt roliga, när de levereras rätt. Å andra sidan tycker jag att elakheter aldrig är roliga när de levereras fel. Jag har skrivit två texter som blivit uppmärksammade, den ena där jag skrev att livscoacher var totalt värdelösa där jag tog upp en speciell livscoach som exempel, den andra där jag klandrade Blondinbella för sitt uttalande att offentlig amning är äckligt. Jag ville inte i någon av dessa fall såra någon, och anledningen till att jag skrev som jag gjorde var för att jag antog att ingen utanför min mycket blygsamma läsarkrets skulle snubbla över det. Oavsett handlar detta om elakheter mot människors agerande snarare än kritik mot någons kropp eller person (fast jag kritiserar Blondinbellas person ibland, så långt jag känner den). Det är svårt att inte skriva elakheter, men det krävs en riktigt elak jävel att göra det mot en speciell människa där man vet att personen kommer att se den, som i fallet Zytomierska eller Linda-Marie.

Att gå ut och kritisera en människas kropp, kalla någon för en best eller äcklig, och att människor faktiskt överlägger huruvida det är okej eller inte beroende på hur tjock offret är… det är helt bisarrt. Jag känner inte Linda-Marie, och jag vet inte om hon är äcklig (vilket jag antog var något man var pga agerande?), men jag innan jag vet något om henne antar jag att hon inte är det. Att skriva att hon är äcklig eller att hon borde förändra sitt utseende istället för att klaga om vardagssaker på facebook – alltså det enda vi alla har gemensamt via facebook – det är att vara elak. Det är inte att vara smart eller rolig eller intressant. Det är inte att vara unik. Det är att vara en liten elak jävel som borde skämmas. Denna mobbingkultur, där vi diskuterar huruvida någon faktiskt är tjock och alltså litegrann förtjänar vidriga kommentarer och hånfulla glåpord, det är en hemsk utveckling och i mitt tycke nästan på samma kvinnofientliga nivå som våldtäktskulturen, eftersom de mobbade oftast visar sig vara kvinnor som mobbas pga sin kropp.

Mina damer och herrar. Jag ger er mobbingkulturen, en kultur där offret ifrågasätts och mobbing framställs som kvickheter med glimten i ögat. Hur känns det att leva i den? För mig känns det inte så bra.

* Jag vet inte att den inte funnits tidigare, men den har blivit mer synlig i och med detta, åtminstone för mig själv.

Annonser

7 thoughts on “Mobbingkultur

  1. Förlåt om jag kapar ämnet här nu, tycker du har många poänger och du får som sagt säga till om du tycker att jag snöar in på en struntsak här (pga inläggets övriga tema) men detta:

    ”i annat fall framstår man bara som en överlägsen, svettig, självbelåten onanist med aggressionspervesioner som säger elaka saker till en snäll liten tant. ”

    Jag fattar att det här är skrivet med glimten i ögat, och kanske just en sådan ”rätt levererad” elakhet du nämner, men är det verkligen nödvändigt att använda onanist som ett nedsättande ord? Förstår att det är humoristiskt menat, men det är så många som säger det här, särskilt om nätmobbare och jag blir lite störd. Det känns ungefär lika relevant som att säga att ”feminister fått för lite kuk”, fast att man då i dessa fall oftast syftar på en man. Och då hänger man liksom kvar i synsättet att män först och främst styrs av sin sexualitet och om de inte får utlopp för den (med en annan person, helst kvinna förstås) genomgår de en karaktärsförändring eller nåt, blir assholes. Så som jag tolkar det. Och om de verkligen är frustrerade av detta faktum, att de har för få sexpartners och därför mobbar på internet, beror det väl inte på att de onanerar utan kanske mer på att de dessutom ständigt får bekräftat för sig att de är ”losers” genom just uttryck som ex ”onanister”? Känns för övrigt väldigt hobbypsykologiskt. Vi vet ju inget om dessa nätmobbare. Så kan vi liksom inte bara skippa den föreställningen helt och hållet genom att sluta använda onanist som ett skällord. Varför är det fortfarande skamligt? Det är väl skitbra att folk kan fixa egna orgasmer?

    För att anknyta till något som ligger nära, och dessutom har med film att göra, har vi inte kommit längre än så här:

    http://www.youtube.com/watch?v=4GU3TpnZopA ?

    (ok som sagt blev en mindre uppsats nu, men började skriva på detta i ett mejl till en kompis och kom på att det kan vara bra att dela med mig av tankegången här också).

    • Jag ser på ordet inte så mycket som att det handlar om att faktiskt onanera, utan snarare att det påminner oss om att personen är mänsklig och har mänskliga drifter precis som alla andra. Att onanera sätter oss i en utsatt situation – vi är som mest hjälplösa och utsatta när vi onanerar – vilket gör att man avväpnar en person genom att påminna oss att hen onanerar. Lite som att föreställa sig publiken naken för att minska nervositet.

      Jag använder ord som ”onanist” sparsamt och efter en viss övervägning eftersom de förtjänar den respekten, men givetvis har du helt rätt i allt du säger. Jag använder sådana ord inte heller i gräl med människor. Däremot kommer jag nog inte att sluta använda orden eftersom jag anser dem alldeles för lustiga och förnedrande, även om du som sagt har alldeles rätt i att de inte borde vara det. Tack för feedback!

      Visste f.ö. inte att det var så många som använde ordet. Jag själv använder det eftersom jag har med det i bagaget från irland, och det är en sådan lustig översättning.

      • Ok tack för svar! Särskilt: ”snarare att det påminner oss om att personen är mänsklig och har mänskliga drifter precis som alla andra. Att onanera sätter oss i en utsatt situation – vi är som mest hjälplösa och utsatta när vi onanerar – vilket gör att man avväpnar en person genom att påminna oss att hen onanerar. Lite som att föreställa sig publiken naken för att minska nervositet.” Tänkte inte på att man kunde resonera så också, trodde att alla bara slentrianmässigt syftar på ”patetisk”, ”sorglig” (och oftast manligt kodad) onani = förnedrande. Men det var ett annat sätt att se på saken. Och ja ”tosser” och ”wanker” är ju vanligt förekommande skällsord (?) inom engelskan. Tack för förtydligande!

      • Tack för feedbacken på mitt eget språkbruk, förresten, och tack för ifrågasättandet. Jag funderar vidare på detta, jättekul att höra vad du tycker.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s