En avslutande (?) monolog innan semestern

Jag vet att jag har skrivit om hur mycket jag har att göra idag, och det är just därför jag vill sätta mig ner nu, på morgonen, innan min dag börjat riktigt, och slappna av genom att skriva ner tankar och dricka en kopp java. För övrigt behöver jag inte bli defensiv om det hela, för jag har bara ansvar inför mitt eget liv och inte för er, sådetså.

Nå. Schmenus delade länken om varför det heter feminism, och fick en intressant kommentar från någon jag identifierat som Djungelsoda. Djungelsoda skriver:

”Alltså, ju mer jag läser om folks förklaringar till VARFÖR man ska kalla sig feminist, desto mindre lockad är jag att göra det Jag tycker absolut att feminismen leder till mycket bra saker, framförallt leder rörelsen till att diskussioner väcks och får folk att öppna ögonen för frågor de tidigare inte lagt märke till. Men det sker en sån extrem ”vi och dem”-uppdelning när man försöker trycka på alla en ”feminist”-stämpel på det här sättet. Jag förstår vad det är man menar. Jag förstår Varför många tycker att man bör kalla sig feminist. Vad jag Inte förstår är hur dessa personer inte kan förstå att det finns andra, lika giltiga skäl till att IN TE göra det.
Det blir tröttsamt, som vanligt, när en diskussion övergår från att vara en diskussion till att bli ett utbyte av monologer där man bara lyssnar till den egna sidan…”

Jag tycker att det är en sådan intressant fråga! Varför skulle man inte kalla sig feminist?

Den första tanken som dyker upp är givetvis brist på analys. Paolo Roberto-feminismen, halmgubbe-feminismen, har ju gett oss alla en konstig bild av precis vilken funktion feminismen fyller. Personen i fråga är alltså antagligen feminist men vet inte om det (beroende på hur man definierar feminism – jag ser det som att man erkänner det patriarkatiska samhället, att det är ett problem och vill ändra på det). Det är här som mellanmjölkfeminismen kommer in, alltså tanken att vi alla är feminister i en stor gruppkramfeministmassa, och att vi alla borde stötta varandra och hålla varandra bakom ryggen. Vi är Team Feministe, skål au sex feminin, vi är glada och sexiga och lättsamma och skriker åt killar som tar oss på häcken. Fast längre än så går det sällan.

Vardagsfeminister, mellanmjölkfeminister, fyller en viktig funktion i samhället. Vi sprider feminismens budskap om hur rakade ben och samboskap med män är totalt kosher, helt oavsett vad media säger. Den feminism som egentligen inte påverkar så mycket av ens liv, bara en knapp att ha på tröjan, Feminist Javisst!. Ett steg upp på feministstegen finns mammafeministerna och entreprenörerna, typ de som vill ha en barnavdelning istället för pojk-eller flickavdelning på H&M, de som uttalar sig om kvinnoformer i Amelia eller de som i protest iklär sina söner rosa strumpor. Och sedan slutar det med skitsur bloggfeminism med högre analys, folk som bisarrt nog vet vad de talar om eftersom de läst och analyserat och diskuterat skitmycket om just feminism och politik.

Och varför skulle man då inte kalla sig feminist? I Djungelsodas fall var det för att hon själv faktiskt inte identifierar sig som feminist. En helt okej anledning, speciellt som hon ju säkerligen läst på och funderat och kommit fram till detta. Men jag kan förstå varför man väljer att ta avstånd från rörelsen även om man identifierar sig som feminist – det är väldigt mycket tjafs, ofta om saker man tycker är trista att debattera i det oändliga. Jag själv tröttnar snabbt på att traggla frågor om pornografi, barnkläder, hen, sexistiska skämt, föräldraledighet och rosa, och jag blir irriterad när frågorna aldrig verkar komma längre. Oavsett vilka framsteg man når en dag kommer dagen efter alltid att innebära samma diskussion om huruvida det är okej att vilja sminka sig eller säga att någon är snygg när hon gått ner i vikt.

Finns det, som Djungelsoda funderar, en vi-och-de-stämpel inom feministrörelsen? Absolut! Faktum är att det finns en starkare vi-och-de-identifiering här än någon annanstans jag sett. Varför? Jag vet inte, antingen är det för att kvinnor bara älskar att tjafsa med varandra, överanalysera och snacka skit in absurdum, eller också är det för att samhället lägger krav på feminismen som vi inte gör med de flesta andra politiska rörelser. Givetvis finns diskussion och konflikt överallt, även bland människor som i grund och botten har samma åsikt – hur växer man annars?

Problemet är ju detta att feminismen bär på krav som att ställas till svars för andra feministers brott (ofta diffusa, typ ”Jag kände en tjej som sa att det var fel att sminka sig!” eller ”Feminister är fula.”), ofta blott som är direkt påhittade eller bisarra, typ att feminister klagar på Herr Gårmanskylten och annat eftersom vi i Sverige är totalt jämställda annars och bara letar efter saker att klaga på. Feminismen i sig ställs i försvarställning eftersom män har tolkningsföreträde, och de säger att vi har det bra, damnit. Vad innebär detta? Det innebär att alla som förnekar feminismen och behovet för feminism gör det svårare för den feministiska kampen att fortsätta, vilket i praktiken gör det svårare för mig att få äta en KitKat om dagen utan att få skuldkänslor pga tjock mage, eller gör att jag måste försöka läsa min makes tankar medan han kan bumla omkring som en idiot och få allt förklarat för sig som ett tvåårigt barn medan jag får dåligt samvete för att jag använder min elaka ton när jag berättar saker man borde kunna räkna ut själv. Det är vad det innebär, det innebär längre tid i patriarkatet, och därför tar jag mig rätten att ta det personligt och sura. I de flesta fallen. Givetvis inte när man analyserat och kommit fram till att man faktiskt inte är feminist – men att få ändan ur vagnen och tänka hela linan ut är det minsta man kan göra, i mitt tycke.

Annonser

Frågestund

Lisa är förkyld och saknar motivation och energi att blogga om viktiga frågor. Jag är dessutom lite skamsen att mina Viktiga Frågor inte är lika lustiga som mina gamla blogginlägg om… Jeremy Kyle? Mina hormonella störningar? Roger från Mad Men? Jag vet inte. Hela mitt liv är suddigt pga hormoner.

I morgon är det dags att städa, packa, tvätta och städa igen, eftersom vi skall resa bort två veckor från fredag, och sedan en till vecka ovanpå det. Jag skall försöka blogga när jag kan, men det kommer att bli sporadiskt. När jag ser min läsarstatistik över dygnet (en besökare) ser jag att ni redan börjat träna inför vårt påtvingade celibat. Oroa er inte. När jag är åter skall jag blogga, och blogga, och blogga, så ni kan läsa mig flera gånger om dagen om ni vill, ni behöver bara vänta. Håll era ögon fuktiga och knappfingrarna styva. Ni behöver bara vänta liiiite till. (I verkligheten dryga tre veckor, jättejättelänge.)

Nå, något man brukar göra för att hålla publiken underhållen är ju att be dem sysselsätta sig själva, och visst vet alla att frågestunder bara är roliga för de självcentrerade bloggarna som får svara på frågorna, men det är den strategin som känns mest lockande pga egoism. Alltså, alla detaljer ni suttit och hållit tillbaka på…. släpp dem fria. Men bara för att spara tid: ja, jag hade legat med er alla om jag varit singel. Hormoner.

Jag avslutar med en video av pre-Terminator Arnold Schwarzenegger i sitt jobb på När och Fjärran när han åker på karnival i Rio. (Den verkar inte vilja funka, så lat-läsarna går miste om härligheten. Ni andra kan se den här.)

Enjoy, mina damer.

Midsommarafton

Jag måste ju givetvis dela med mig av midsommaraftons låtlista.

DSCF2555

Min bror kan sjunga precis som Fred Åkerström, och hans version av ”Sådan är Kapitalismen” är ett stående inslag på alla högtidsdagar.

Allas favoritlåt är den klämmiga ”Fragancia”, och den kan man dessutom klämma i ifrån tåspetsarna genom nästan hela låten.

Dagen avslutas med diverse Knutna Nävar-hits. Hur kan musik vara så träig och så klämmig på samma gång?

Vad sjunger ni andra på era familjehögtider?

Vad är exploatering?

Fanny skriver ju alltid enormt intelligent, och det är inte ofta jag inte håller med henne, även om jag till stor del inte lever som hon lär. Jag kan inte påstå mig lika intelligent eller lika bra på att uttrycka mig, men jag tänker iallafall skriva emot mycket av hennes gruntanke i ämnet porr.

Fannys bild av porr är något annorlunda från min egen, eftersom Fannys politiska ideologi skiljer sig från min. Som kommunist ställer sig Fanny emot samhällets marknader i stort, där arbetskraft köps och säljs till överklassens vinning. Jag kan inte påstå mig vara speciellt beläst på ämnet, och därför kommer allting att vara en extrem förenkling. Kanske är det därför jag inte håller med henne, jag vet inte. Kanske håller jag med henne, men är för lat i min egen bekvämlighet som medelklasskvinna, på samma sätt som jag kanske håller med arga veganer som anser att det är förkastligt att föda upp djur bara för att döda och äta dem, men ändå inte orkar faktiskt agera därefter. Kanske.

Nå, Fanny beskriver porr som förtryckande på två plan. De agerande (kvinnorna) blir förtryckta som arbetare på samma sätt som andra arbetare, och de förtrycks i sitt kön, som könsvarelser. Redan här måste jag bestämt motsäga Fannys tolkning – även om jag förstår hennes poäng att kvinnor oftast sexualiseras inom porr, finns det ingenting som säger att kvinnor enbart sexualiseras. Inte för att göra hela Per Ström-grejen, men att ställa sig emot porr i sig på grunden att det förnedrar kvinnor är väl ändå att vara lite väl selektiv? Nu diskuterar Fanny mainstreamporr, och visst är det överväldigande könet just kvinnokönet inom mainstreamporren, om man ignorerar den manliga homosexuella porren, men det är väl fortfarande underligt att vara emot porr i sig för att det är kvinnoförnedrande. Snarare borde man väl vara emot kvinnoförnedrande porr, men då kommer man ju in på Fannys andra resonemang: att porrarbetare utnyttjas som just arbetare.

Fannys resonemang är absolut hållbart om man, som Fanny, anser att köpande av arbetskraft är något som man bestämt måste ställa sig emot. Jag själv är, som jag sagt tidigare, lat. Jag anser att porr är precis som all annan underhållning, att det är underhållning, och att underhållning alltid kommer att spegla samhället vi lever i och alltid sluta med att någon tjänar pengar på det. Ställer man sig emot mainstream underhållning i stil med serier, musik, film, media eller litteratur så kan jag förstå hur man ställer sig emot mainstream pornografi på samma plan, och absolut med stor rätta, även om jag personligen gillar mycket av mainstreamunderhållningen jag konsumerar. Ställer man däremot krav på porr som man inte ställer på annan underhållning handlar det om något annat. Sexism är sexism, och porrens underhållning kommer att spegla samhällets sexism på samma sätt som den underhållning vi ser i romantiska komedier eller Beyoncéplattor. Kan vi ställa oss emot den? Javisst, sexism är väl alltid dåligt? Att däremot ställa oss emot sexistisk porr och vara emot porr i sig, medan man ställer sig emot sexistiska komedier men gillar komedier i sig, det ser jag som antisexistisk dubbelmoral, vilket Fanny, till sin heder, inte gör.

Vad är egentligen exploatering? Kan man säga att någon exploateras mer inom porren än annan film? I mitt tycke, nej. Den egentliga skillnaden handlar mer om vad som anses som lämpligt, och därmed vad som blir allmän egendom – familjefilmer är lämpliga, och därför kan man förfölja stjärnor av familjefilmer i större utsträckning än man kan göra porrstjärnor. Filmstjärnor anses som ideal, livsstilen anses som den bästa man kan uppnå, och ändå är dessa människor de minst fria av alla. De kan inte gå någonstans, inte göra någonting. De kan inte röra sig fritt någonstans, de är som djur på zoo, och överallt tjänar man pengar på detta till ännu högre grad än man gör deras arbete. Och vad är alternativet? Att arbeta som löneslav någon annanstans, mer timmar för mindre pengar? Är det att exploateras mer som filmstjärna eller som svartstädare?

Våra kön är våra egna, vår sexualitet vår egen, lika mycket som vår arbetskraft. Det samhälle vi lever i gör det omöjligt att leva på ett sätt som är totalt orelaterat till kapitalism på alla plan. Gör detta vår sexualitet till något som vi inte längre kan hantera, något vi borde skyddas ifrån? Jag anser inte det, men å andra sidan är ju jag själv, precis som alla andra, produkten av min egen historia i ett samhälle som ställer individen till svars för sin egen uppfostran.

Jag vill även göra en poäng av att jag inte använder min favoritbild av tjejen som säger att man kan köra upp patriarkatet i hennes röv. Det känns som att jag använder den bilden på tok för mycket. Faktum är att jag tror att jag har ett problem och borde sluta använda den eftersom det antagligen bara är jag som tycker att den är helt fantastisk och kommer på mig själv med att skriva inlägg för att kunna illustrera med bilden. Kunde jag ha den som min header hade jag aldrig skrivit ett ord till i hela mitt liv, amen. Och jag inser givetvis att min humor, både i den underhållande musikvideon och den lustiga bilden egentligen bara gör att de människorna som deltagit egentligen blir exploaterade ytterligare, men det är just precis det jag menar. Jag själv, personligen, i min konsumering är en del av problemet, vill jag göra en förändring inom underhållning får jag börja med att förändra samhället vilket cementeras dagligen med underhållningen vi får matad. Personligen ser jag mer av ett problem i att amerikas pryda, högersamhällskultur får frodas i ideal som framställs som realistiska i diverse mainstreamfilmer, eftersom detta inte verkar ses som ett lika akut problem som porren, som dagligen granskas och utvärderas som orealistisk och problematisk.

Helgens äventyr

I lördags hade jag bloggträff med Maggie May som är i stan. Vi skulle tittat på film och myst, men det slutade med att vi satt och drack vin och klagade om hur pissigt vi mår och hur jobbigt det är att vara människa i ett samhälle. Dagen efter var jag lite dagen efter, för första gången på ca 1,4 år. Vi tajmade in bloggträffen till sonens sjukdom, så vi fick sitta och generat lyssna på arga skrik från sovrummet eftersom han inte ville sova nej nej nej inte sova inte sova nej nej dumma nej nej yl.

Såhär såg vi ut när vi var glada.

Lägg märke till handen och min svettiga hy och rödsprängda blick. En våldtäkt, sekunder innan det händer.

Sedan var Maggie lite ledsen och då såg hon ut såhär.

 

Kitsch och lite kuksugning

I mitt snabbinlägg om midsommaraftnens operfekta ögonblick fick jag en lång kommentar som tog upp många tankar om perfektion och perfektion i våra egna liv, och jag känner att jag kanske skall skriva lite mer ingående. Eftersom jag tycker att det är ett sådant roligt ämne, inte av någon annan anledning.

En av de böcker som påverkat mig mest är Kunderas ”Varats Olidliga Lätthet”. Kundera skriver mycket om kitsch och perfekta ögonblick, och tar upp ett exempel som jag tror att de flesta känner igen. En konstnär åker i en bil tillsammans med en framgångsrik, manlig politiker och hans tre barn (om jag minns inledningen rätt, kanske sitter de bara på hans veranda). De stiger ur bilen vid ett stort fält (eller sitter på verandan), och barnen rusar iväg och tumlar runt i gräset. Politikerpappan ser på barnen med ett stolt, rört leende och säger ”Titta där! Det där är lyckan!”, eller något liknande (jag verkar ha förlagt min Lätthet och kan inte läsa igenom scenen igen). Givetvis kan man inte veta hur glada barnen är – kanske hoppar två på den tredje och slår hen sönder och samman så fort de rundar ett hörn? Men hela vyn med prunkande sommar, gräs och lekande barn är inte bara Lyckan och Perfektionen, utan en dramatisering av dessa, i ordets alla bemärkelser.

Jag tittar ganska mycket på film och tänker ganska mycket på film, och det jag ser är hur vi alltid försöker efterlikna filmens förmåga att utmärka ögonblick och stunder till Ögonblick och Stunder. Vi känner alla igen dessa Ögonblick, de används dessutom frekvent i reklamer. Köp denna choklad, så kommer du kunna sitta på en bänk under ett varmt sommarregn och skratta åt hur trädets grenar rör sig, och så kommer du att äta chokladen och minnas just det ögonblicket som en minut då alla sorgsna röster tystnade. Köp detta sköljmedel så kommer du kunna springa nerför en tom nattgata med mannen du älskar vid din sida, och ni kommer att omges av doften av diamanter och krossat silke och ni kommer att skratta. Ögonblick. ”Moments”.

Och är det egentligen någon skillnad mellan filmens eller reklamens ögonblick och den perfektionshysteri som är romantisk Facebookexhibitionism? Det man gör när man lägger up finbilder på facebook med texten ”En fantastisk dag i skärgården, allt perfekt!” eller en bild av en snuttig lapp som pojkvännen skrivit och lämnat på nattbordet, ett pojkvänsdesignat smycke för 3600 kronor från pojkvännen i bakgrunden. Ögonblick som är dokumenterade och framställda i ett ljus som att säga ”Se här, ett sådant fantastiskt ögonblick, så lyckliga vi är, hurra, bla!” Sanningen är att det finns väldigt få sådana ögonblick. För mig är det för att sådana ögonblick nästan alltid förstörs av rösten i mitt huvud som säger att jag måste ta vara på det här fina ögonblicket, och att jag är onormal som inte är lyckligare ett sådant fint ögonblick. Varför är det så? Därför att de där sceniska vackra ögonblicken som de framställs i filmer, de gör mig alltid så medveten om att jag borde njuta av dem, medan jag oftast kommer på mitt i lyckan att jag glömt bort att oroa mig över lyckan eftersom jag funderat på annat.

Så till kuksugningen. Åsiktsregistret är ju extremt smart, det vet ju alla, och för en tid sedan sade hon något som var så smart att jag själv måste ta upp det. Hon sade att en av de bra grejerna med att ha barn är detta att man får ta del av deras mindfulness och därmed kanske bli lite smittad av den. Det är ju moderiktigt nu (eller var för en kort tid sedan iallafall) att leva i nuet, vilket leder till lyckan. En slags mini-nirvana som man uppnår genom att göra saker som är enklare än att leva väl och meditera för att komma till rätta med allt, istället försöker man att bara inte oroa sig, bara finnas. Och vilka är bäst på att bara finnas? Ungar, eftersom de inte är lika brända av livets hårda verklighet ännu. Mindfullness by proxi, eftersom det givetvis smittar av sig på en att ha en liten människa som kräver att man fokuserar allt på just nu.

Kan fina ögonblick för vuxna, de där perfekta ögonblicken vi fått lära oss är så speciella, tror ni att man någonsin kan ha sådana utan att de är kitschiga?

Sommaridyllen

Titta så fint vi har det!

DSCF2551Titta vilket härligt midsommarfirande!

DSCF2552

Egentligen var sonen sjuk med 39 graders feber och vrålhosta, jag hade inte sovit mer än fem svettiga timmar och hela dagen var en balansakt i vems tur det var att bryta samman. Inte så att det inte var trevligt, det är bara att det oftast inte är sådant man kommer minnas när man ser bilder från saker. Saker är aldrig idylliska. Är det bara jag som kommer på mig själv att känna mig uttråkad i perfekta situationer, eftersom man ju bara väntar på att något skall gå åt helvete och det där att bara ”njuta av ögonblicket” inte fungerar i verkligheten. Om man inte har en unge, såklart. Då kommer det av default lite nu och då, men perfekta ögonblick blir det aldrig.

Stackars stackars stackars.

Jag tänkte blogga lite om hur mycket jag ogillar kungafamiljen (patrask) och deras äckliga, leende, välmående, ingifta iglar, men jag tycker allt bara ser tramsigt ut. Istället frågar jag dig, läsaren: vad är det som du stör dig på mest i kungafamiljen?

Personligen är det nog att jag förväntas känna sympati med dem, trots att det är jag som när dem med mina skattepengar. Jag försörjer hela min familj på ett deltidsjobb, men väntas ändå lägga huvudet på sned och mumla ledset att Daniel och Chris mer eller mindre blev tvingade att lämna sina superjobb som multimiljardärer för att gifta sig med svenska prinsessor buhuuhuuuhuuu, stackarna som måste välja mellan karriär och kärlek. Grace Kelly måste rotera i sin grav att någon återigen blev tvingad att göra den uppoffringen.

Nämnde jag att jag försörjer hela min familj och hela deras familj på min deltidslön så att de kan vara ”representanter” för ett demokratiskt land? Detta genom att påminna oss om hur glamouröst det var när de fortfarande hade all makt och vi hade noll makt, jätteglamouröst, måste visa detta genom att ha fina kläder och vita tänder och nuppa kaffeflickor som jag betalar för?!

Individ vs Struktur i service

Arsinoe skriver om detta att man förväntar sig ett visst bemötande av servicesektorn och Schmenus håller inte riktigt med. Personligen håller jag mer åt Arsinoes håll, och låt mig förklara varför.

En trend jag själv sett växa fram under de senaste sex-sju åren av mitt arbetsliv är detta att vi blir mer och mer rädda som arbetare. Världen går åt helvete för arbetaren på golvet, ingen är garanterad en fast inkomst, ingen är garanterad ett arbete. Detta resulterar i att man som arbetare dels tvingas pitcha sig blå i ansiktet på intervjuer och låtsas, på samma sätt som man sedan måste låtsas i arbetet. Ord som ”positiv” och ”glad” är inte bara ledord, de är fucking krav, och av en mycket god anledning. Positivitet markerar även att man inte kommer att klaga, inte kommer att vara besvärlig, inte kommer att ifrågasätta behandling eller beslut man kanske anser lite opositiva.

Serviceanda växer i tider när jobbmarknaden är hård. Då räcker det inte bara med att göra sitt jobb, då måste man gå den där extra lilla biten – skratta åt kundens och chefens skämt, hålla sig i underläge, blotta strupen. Det det i slutändan handlar om är ju att service då presenteras som något du som kund har rätt till, men du som kund är egentligen oviktig – det viktiga är att arbetaren ställs i utsatt position, och antydan att det är du som konsument som skall profitera av detta är bara bisarr. Företaget bryr sig egentligen inte så mycket om ifall du som enskild konsument älskat eller hatat din upplevelse, det viktiga är att du får smaka en del av den där makten som företaget äger. Du som konsument får alltså ”låna” företagets makt mot arbetaren, i gengälld mot att du lovar att använda den så att arbetaren är medveten om just hur stor makt företaget har.

Jag tror att alla, inklusive Arsinoe, håller med om att folk som jobbar i serviceyrket skall vara professionella, artiga och tillmötesgående. Upplevelsen att någon skrattar åt ens skämt, ler åt ingenting, småpratar om vädret och komplimenterar ens val av produkt, accepterar oacceptabelt beteende… det är extra, det ingår inte i menyn. Extra blir obligatoriskt när jobbmarknaden blir hård. Vem vinner på detta?

Schmenus poäng att vi som individer alltid bör vara vänliga mot varandra i den mån vi kan är givetvis legitim. Däremot ställer jag mig på Arsinoes sida när vi talar struktur, snarare än individ.