Bonnie och Clyde-syndromet

Bonnie and Clyde är en väldigt bra låt och ett väldigt spännande syndrom. Låt mig leka amatörpsykolog ett ögonblick och utföra en lekmanna-analys på deras förhållande, i relation till dokumentärer jag sett och texter jag läst om ämnet Bonnie och Clyde-syndromet – fenomenet hur kvinnor finner våldsamma, farliga, kriminella män oändligt attraktiva (missförstå mig rätt – Clyde var en riktig pudding, men det krävs en viss sorts kvinna att inte finna massmord skrämmande nog att DTMFA).

Alla känner väl till legenden om Bonnie och Clyde, två hårdkokta bankrånare vars vilda kärlek och laglösa liv gjorde dem till legender redan under sin livstid. Sanningen är något annorlunda. Medan de flesta verkar vara någorlunda överrens om att Clyde Barrow var en hemsk människa minns de flesta Bonnie Parker som en sofistikerad och extremt intelligent person som antagligen aldrig ens skjutit mot någon i hela sitt liv. Två totalt omaka personer, som levde hårt och dog unga. Två ungdomar mot hela världen. Romantik i ett nötskal.

Aftonbladet skriver en artikel om dömda fångar som försöker finna kärleken på nätet, och antagligen kommer att lyckas. Det finns kvinnor som älskar farliga män. Anledningarna är ofta väldigt lika – antingen känner de att de kan förändra personen i fråga, eller så känner man att man är den enda som kan se och förstå människan bortom brottet, eller också – min favorit – ser man det som det perfekta förhållandet. En man i fängelse är, på många sätt, antagligen den mest romantiska partnern du kan ha, om man köper Disney-versionen av kärlek. Man vet att han aldrig blir förälskad i en annan kvinna. Man vet att han aldrig kommer att göra något han inte borde. Man vet att förhållandet antagligen aldrig kommer att stagnera, eftersom det aldrig kommer att utvecklas förbi känslostormarna och längtan. Även om man är tillsammans med en man i tio år, vet man att han aldrig under dessa tio år har varit otrogen med en annan kvinna och att han aldrig har sett en sitta och peta bort luddet mellan tårna. Romantiken finns alltid där, ni kommer alltid att ha kvar en viss känsla av mystik, eftersom ni inte delat vardagens ohygieniska, oglamorösa intimitet. Han kommer alltid att behöva dig. Han kommer alltid att finnas där när du behöver honom.

Jag måste erkänna att jag fnissade som en skolflicka när jag läste mördarnas kontaktannonser som publicerats i kvalitétsmedvetna Aftonbladet. Är det inte lite billigt att, som dömd kvinnomördare, beskriva sig som både ”äventyrlig” (jo, vi vet det!) och ”lugn” (jaha, nu känner ju jag mig också lugnare, det var ju skönt att höra att du inte har dina våldsamma utbrott av ilska längre)? Nu lider ju inte jag av Bonnie och Clyde-syndromet, men jag kan verkligen inte komma på en kontaktannons som man som hustrumördare kan skriva, utan att det låter lustigt. ”Snäll”? ”Lite envis”? ”Intressant”? Oavsett adjektiv så kommer det bara att glida tillbaka till det faktum att personen ströp sin förra flickvän och grävde ner henne, när hon försökte lämna honom. Jag antar att man inte kan döma en person efter hens senaste uppbrott från hens partner – gudarna skall veta att jag själv gjort saker som inte är direkt karaktärsenliga när jag själv har varit mitt i slutfasen av en relation. Något mer som framstår i herrarnas kontaktannonser är detta att de är alldeles vanliga män med alldeles vanliga klassrelaterade intressen och tankar. De avslutar sina kontaktannonser med en kram och tycker om amerikanska 50-talsbilar. Hannibal Lecter they ain’t.

Tyvärr har dessa romanser en tendens att få ett abrupt slut efter att den oemotståndlige Bad Boy:en kommer ut och förhållandet slokar in i vardagens smutstvätt och tortyrmord. Tydligen är det inte helt ovanligt att männen återgår i fängslat tillstånd efter de mördar sina nya flickvänner eller fruar. Det behöver väl inte påpekas hur våra samhällsstrukturer påverkat detta syndrom; Det faktum att det (såvitt jag vet) undantagslöst handlar om kvinnor som trånar efter fängslade män talar sitt tydliga språk. Stand by your man är en paroll många fortfarande ser som gammaldags ärbarhet – man har ett syfte i livet. Man är speciell. Man lever för någon annan, man ser någon annan på ett sätt som ingen annan kan göra. Man är oumbärlig. Man är Bonnie.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s