Feminismen och den där äckliga känslan av att ha gjort något fel

Fanny skriver om att hon har blivit tafsad på för första gången och tackar feminismen för modet att säga ifrån, om än (i sina egna ögon) ofullständigt. Mina regelbundna läsare vet att jag ogillar att utelämna mig så mycket att jag skriver om personliga erfarenheter som varit negativa, men jag vill delge mina egna tankar om detta med tafsning.

När jag var fjorton år hade jag flyttat upp en klass i skolan och gick i min femtonåriga storebrors klass. Vi skulle på klassresa till Polen eftersom vi inte hade råd att resa någon annanstans. På vägen till Polen rullade de på hela vagnen på en färja som skulle till tyskland, och sedan vidare. Vi sov på tåget och var tvugna att fylla i våra personuppgifter och lägga dem i en plastficka, så de kunde identifiera våra kroppar om vi sjönk och dog under natten (på linjen markerad ”handicaps” skrev alla ”yes”). Vi köpte en flaska vodka och drack den tillsammans på tåget, lärarna drack mest med ursäkten att de skulle skydda oss barn från alkoholens faror genom att ta den värsta smällen. När vi kom fram hade vi kanske två timmar kvar att resa från tågstationen till Hotell Alf, uppkallad efter rymdvarelsen och med en stor skylt med Alf på taket.

Resan tog plats per buss.

Bussen var så full av folk att man inte ens kunde ramla. Man stod pressade mot varandra så hårt att det inte ens gick att höja handen i folkmassan, och på varje stopp steg fler och fler människor på, till och med när man trodde att inte kunde få in en mygga stannade bussen och släppte på sju människor till. En av lärarna och ett par elever fick sittplats, men flera av oss elever fick stå, inklusive jag själv och en annan flicka som hette Emma som också var året yngre av de andra.

Emma och jag stod bredvid varandra. Efter kanske en kvarts resa märkte någon av oss, jag minns inte vem, att en man bakom oss hade ett jättestånd som han pressade mot våra skinkor. Mannen var ungefär lika lång som jag, alltså kanske 1,55 cm, och var full av vårtor och hårstrån, eller också är det bara så jag minns honom. En snuskig, illaluktande liten dvärg. Det var fruktansvärt pinsamt, och jag var väldigt rädd även om jag visste att jag egentligen inte hade något att vara rädd för. Mannen fortsatte att pressa och pressa och började stånka sig och pusta som om han hade sprungit efter bussen istället, och det lustiga var att han faktiskt aldrig slutade. Efter någon halvtimma började folk äntligen gå av, och vi väntade att mannen skulle sluta pressa sig eftersom folk kunde se vad han höll på med nu, och han skulle skämmas över vad han höll på med, men när vi närmade oss vår hållplats stod han fortfarande och pressade sig med ena handen runt midjan på först mig själv, sedan Emma, sedan mig själv, sedan Emma igen, trots att alla kunde se vad han höll på med. Mina klasskamrater skrattade åt äcklet och åt våra rädda, tomatröda ansikten, och våra lärare gjorde detsamma och vägrade flytta sig från sina säten så vi kunde få sitta.  Eftersom vi aldrig direkt sade till mannen slutade han aldrig, bägge två försökte genom väsningar be andra om hjälp och be den andre om råd för att få honom att sluta.

Nåväl. Till sist kom vi fram. Vid det laget stod mannen och stönade, och juckade helt öppet mot våra rövar med armarna runt oss, trots att det bara var ett fåtal av oss på bussen och alla såg honom helt öppet. När vi klev av bussen kände jag för första gången vad folk talar om när de känner sig smutsiga efter att något dåligt har hänt. Jag kände mig fysiskt smutsig, jag kunde inte bärga mig förrän jag kunde duscha och tvåla in hela kroppen och tvåla bort den äckliga gubben. De andra elevernas och, för all del, lärarnas skojande om historien efteråt fick mig att se på det som en oturlig historia som jag i grund och botten skulle ta som en komplimang; jag var kanske inte så snygg att jag kunde få en pojkvän, men en äckelgubbe hade antastat mig inför alla de andra tillsammans med den snygga Emma, och det var ju inte kattskit!

Idag, när någon klämmer och äcklar sig brukar jag säga till med snorkig ton vilket oftast resulterar i mer indignation än genans från mannens sida – jag borde ta det som en komplimang att någon känner lite, jag är ju förresten inte helt ung och dessutom ganska tjock och konstig. Det faktum att jag är en mästare på repliker l’esprit d’escalier gör att jag inte sällan väljer att avhålla mig från att snäsa ifrån när jag borde, i rädsla för att bli förnedrad. Detta är på intet sätt menat att vara en snyfthistoria om en traumatisk upplevelse. Det var inte speciellt traumatiskt, och oavsett vilket trauma detta orsakat så glädjer jag mig i det faktum att den mannen var så ensam att han reste runt på stadens bussar och pressade sitt stånd mot livrädda fjortonåriga turister för att få lite mänsklig kontakt. Men ibland undrar jag om jag vore mer kaxig vad gäller tafsning och annat om jag inte upplevt detta när jag var så ung och dum. Jag undrar om feminismen någonsin kommer att ge mig modet att säga åt tafsande äckel att hålla sina slemmiga händer för sig själva, utan rädslan för våld.

Antagligen har den här upplevelsen inte förändrat något alls. Antagligen hade jag känt precis likadant för tafsningar och kommentarer som jag gör idag, även om det aldrig hänt. Men det är min första historia om antastningar, i en lång lista av antastningar som en ung kvinna. Jag undrar varför jag blev antastad som fjortonåring, och inte Fanny. Jag undrar vad det är som gör att jag haft säkert trettio äckliga pervon som greppat efter mig, och Fanny bara haft en.

Annonser

2 thoughts on “Feminismen och den där äckliga känslan av att ha gjort något fel

  1. Jag blir förbannad – vad är det för mening med att ha lärare med sig om de inte ens ställer upp och förhindrar sådana äckelgubbar från att antasta eleverna?!? USELT!

  2. ja jävlar vilka kassa lärare! usch! jag har också blivit tafsad på, och fått heta erbjudanden från främmande män på stan å så. jag har tänkt att det handlar om att jag är fyllig och därmed inbjudande. vi ska ju skämmas för att vi är fylliga och feta men tar jag på mig nåt urringat är det många som känner sig manade, medan urringat bara är ett fashion statement för en tunnare typ. vi hade ett system när jag gick ut på krogen med tjejkompisarna, att dansa i ring och hålla koll på tafsarna åt varann. man kunde inte se bakom sig själv men däremot bakom tjejen mittemot. ”det är en kille bakom dig nu som ser misstänkt ut” ”ok” och sen när handen kom fram var man förberedd och kunde vända sig om blixtsnabbt för att bita tillbaka. det var ett helt ovärderligt system, hade aldrig kunnat reagera på egen hand för man hinner inte.

    jag har också tänkt på hur en manlig lärare sneddade genom tjejernas omklädningsrum på mellanstadiet, och när vi skrek unisont från duschen svarade han ”skärp er! det är klart jag inte kollar!”. det tycker jag är ganska osnyggt, vare sig vi har färdiglagade tuttar eller inte så lärde han oss nåt där (vare sig vi tog till oss det eller inte), precis som dina lärare hade lärt er något på bussen. skärp er och reagera inte, detta är ju inte på riktigt! (fast det sjuka i ditt exempel är ju att det faktiskt var på riktigt, fy sjutton vilka lärare) detta är på skoj eller bara för att nån har bråttom. när du ska känna blygsel eller känna dig oförorättat är upp till någon annan att bestämma. din kropp är inte din, i värsta fall. gör nu ingen scen. tur att vi inte brydde oss om det då, och fortsatte att skrika. samma lärare fick sen smaka på tjejkollektivets oro genom att rykten spreds om snuskhummerfasoner och det fick bli ett för honom ganska jobbigt samtal i grupp om attityder. jag skämdes lite för att vara delaktig i det där, stackarn såg helt förstörd ut och han skulle aldrig, men när jag i äldre dar sätter det i perspektiv med omklädningsrummet så tycker jag det var rätt. respektera unga kvinnors kroppar för fan!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s