Bonnie och Clyde-syndromet

Bonnie and Clyde är en väldigt bra låt och ett väldigt spännande syndrom. Låt mig leka amatörpsykolog ett ögonblick och utföra en lekmanna-analys på deras förhållande, i relation till dokumentärer jag sett och texter jag läst om ämnet Bonnie och Clyde-syndromet – fenomenet hur kvinnor finner våldsamma, farliga, kriminella män oändligt attraktiva (missförstå mig rätt – Clyde var en riktig pudding, men det krävs en viss sorts kvinna att inte finna massmord skrämmande nog att DTMFA).

Alla känner väl till legenden om Bonnie och Clyde, två hårdkokta bankrånare vars vilda kärlek och laglösa liv gjorde dem till legender redan under sin livstid. Sanningen är något annorlunda. Medan de flesta verkar vara någorlunda överrens om att Clyde Barrow var en hemsk människa minns de flesta Bonnie Parker som en sofistikerad och extremt intelligent person som antagligen aldrig ens skjutit mot någon i hela sitt liv. Två totalt omaka personer, som levde hårt och dog unga. Två ungdomar mot hela världen. Romantik i ett nötskal.

Aftonbladet skriver en artikel om dömda fångar som försöker finna kärleken på nätet, och antagligen kommer att lyckas. Det finns kvinnor som älskar farliga män. Anledningarna är ofta väldigt lika – antingen känner de att de kan förändra personen i fråga, eller så känner man att man är den enda som kan se och förstå människan bortom brottet, eller också – min favorit – ser man det som det perfekta förhållandet. En man i fängelse är, på många sätt, antagligen den mest romantiska partnern du kan ha, om man köper Disney-versionen av kärlek. Man vet att han aldrig blir förälskad i en annan kvinna. Man vet att han aldrig kommer att göra något han inte borde. Man vet att förhållandet antagligen aldrig kommer att stagnera, eftersom det aldrig kommer att utvecklas förbi känslostormarna och längtan. Även om man är tillsammans med en man i tio år, vet man att han aldrig under dessa tio år har varit otrogen med en annan kvinna och att han aldrig har sett en sitta och peta bort luddet mellan tårna. Romantiken finns alltid där, ni kommer alltid att ha kvar en viss känsla av mystik, eftersom ni inte delat vardagens ohygieniska, oglamorösa intimitet. Han kommer alltid att behöva dig. Han kommer alltid att finnas där när du behöver honom.

Jag måste erkänna att jag fnissade som en skolflicka när jag läste mördarnas kontaktannonser som publicerats i kvalitétsmedvetna Aftonbladet. Är det inte lite billigt att, som dömd kvinnomördare, beskriva sig som både ”äventyrlig” (jo, vi vet det!) och ”lugn” (jaha, nu känner ju jag mig också lugnare, det var ju skönt att höra att du inte har dina våldsamma utbrott av ilska längre)? Nu lider ju inte jag av Bonnie och Clyde-syndromet, men jag kan verkligen inte komma på en kontaktannons som man som hustrumördare kan skriva, utan att det låter lustigt. ”Snäll”? ”Lite envis”? ”Intressant”? Oavsett adjektiv så kommer det bara att glida tillbaka till det faktum att personen ströp sin förra flickvän och grävde ner henne, när hon försökte lämna honom. Jag antar att man inte kan döma en person efter hens senaste uppbrott från hens partner – gudarna skall veta att jag själv gjort saker som inte är direkt karaktärsenliga när jag själv har varit mitt i slutfasen av en relation. Något mer som framstår i herrarnas kontaktannonser är detta att de är alldeles vanliga män med alldeles vanliga klassrelaterade intressen och tankar. De avslutar sina kontaktannonser med en kram och tycker om amerikanska 50-talsbilar. Hannibal Lecter they ain’t.

Tyvärr har dessa romanser en tendens att få ett abrupt slut efter att den oemotståndlige Bad Boy:en kommer ut och förhållandet slokar in i vardagens smutstvätt och tortyrmord. Tydligen är det inte helt ovanligt att männen återgår i fängslat tillstånd efter de mördar sina nya flickvänner eller fruar. Det behöver väl inte påpekas hur våra samhällsstrukturer påverkat detta syndrom; Det faktum att det (såvitt jag vet) undantagslöst handlar om kvinnor som trånar efter fängslade män talar sitt tydliga språk. Stand by your man är en paroll många fortfarande ser som gammaldags ärbarhet – man har ett syfte i livet. Man är speciell. Man lever för någon annan, man ser någon annan på ett sätt som ingen annan kan göra. Man är oumbärlig. Man är Bonnie.

Jag skall snart sluta snuska mig (på bloggen)

Okej. I och med att jag skrivit så mycket om personliga och sexuella ämnen får det bli ett helt inlägg om mina egna funderingar om pornografi, erotika och modern underhållning.

Pomperipossa tar upp skillnaden mellan erotika och pornografi, vilket är ett ämne jag funderat på tidigare. Vad är egentligen skillnaden? Handlar det om smak, är pornografi vulgärt medan erotika är sexuell konst? Finns det egentligen någon skillnad, eller handlar det om en personlig definition där erotika är mer välgjort? Om så är fallet kan jag själv dra upp exempel på pornografi som är synnerligen välgjord, men utan tvekan fortfarande pornografisk – DEVIL IN MISS JONES, t.ex., är djupt feministisk och tar upp den intressanta frågan hur kvinnans liv och sexualitet påverkas av en sexnegativ religion (dvs typ alla hardcore religioner).

En regissör jag också bara måste nämna är mästaren Radley Metzger som gjort filmer som SCORE, THE LICKERISH QUARTET och kanske den mest väl ansedda pornografiska filmen någonsin, THE OPENING OF MISTY BEETHOVEN. Dessa filmer är utan tvekan välgjorda, intressanta och smakfulla, men likaledes utan tvekan pornografiska. Handlar erotika då om en upplevelse som man själv anser som sexuell, men icke-pornografisk?

Men givetvis är det orättvist att mäta all pornografi enligt den gamla tidens Golden Age-filmer. Visst finns det en hel massa skräp, och det är ingen som blir riktigt förvånad att utvecklingen gått bakåt till den gamla tidens porn loops. De flesta av de skådespelare som startade porrbranchen i staterna på riktigt började sina karriärer i smutsiga källare, där de gjorde korta pornografiska klipp, som publiken sedan betalade för att se i tittbås i teatrar. När tidigt 70-tal blev som en revolution i staterna, där den lama Nudie Cutie-genren bröt igenom till pornografi och de skådespelare som tidigare varit med i enkla porn loop-scener blev stjärnor i riktiga filmer (åtminstone några av dem). JAG ÄR NYFIKEN – GUL visades gratis för amerikanska soldater och suddade gränserna mellan pornografi och konst, och New Yorks 42:nd street var Mecka för världens alla pervon. Så kom DEEP THROAT och gjorde pornografin ett ämne som kunde diskuteras mer eller mindre fritt, branchen växte till ett imperium, sedan raserades detta imperium av Internet – eller skall man kanske säga att imperiumet raserades, medan marknaden fanns kvar som vanligt, eller ännu större – och nu sitter vi allesammans tillbaka i den gamla tidens porn loops, isolerade i våra bås/lägenheter.

Att diskutera porr är, igen, att göra grova generaliseringar. Det finns en porrgenre för varje smak, men ändå diskuterar man oftast pornografi i relation till kvinnor och heterosexuella relationer. Inte ens heterosexuell, mainstream pornografi kan inte sägas vara mer objektifierande, kvinnoförnedrande eller normbekräftande än någon annan underhållning tillgänglig, däremot finns givetvis samma problem inom pornografin som inom andra underhållningsmedium. Pornografin reflekterar ofta de normer vi har i samhället, däremot ifrågasätts den mer än t.ex. hollywoodfilmer*. Däremot är porren mer grundläggande kapitalistisk än hollywoodbranchen någonsin kunde bli, då den faktiskt erbjuder precis vad som helst som konsumenten begär, vilket innebär ett bredare urval – tjocka, smala, gamla, unga, svarta, vita, alla tänkbara sexualiteter, alla tänkbara relationsuppbyggnader… det finns något för alla. När såg vi senast en storbudgetfilm där en tjock kvinna framställs kvinna, snarare än en tjockis först och kvinna sedan? När såg vi en film där någon som är det allra minsta annorlunda inte behöver kommentera på detta? Eftersom hollywood och samhället är offentliga är det inte lika okej att finna människor utanför skönhetsnormen attraktiva.

Jag anser som sagt att det finns samma problem inom en stor del av porren som det finns inom all annan underhållning. Utan att lägga ansvar på konsumenten här anser jag dock (haha, jag skrev ”dick”, vilken freudiansk felskrivning) att man åtminstone har ett ansvar att söka efter något man anser är intressant innan man dömer bort all pornografi som sexistisk, kvinnofientlig eller kanske t.om. farlig (läste någonstans en kommentar där någon påstod att det blivit vetenskapligt bevisat att porr förändrar hjärnan och gör att man tycker att det är okej med våldtäkt). Jag anser att vi ofta utnämner pornografi och underhållning till syndabock för brott som egentligen är resultat av samhällsproblem. En intressant utveckling i Indien är hur kanadensk-indiska porrstjärnan och aktrisen Sunny Leone hotas med fängelse då hennes filmer varit så upphetsande att en grupp vuxna män kidnappat och våldtagit en femåring efter att ha tittat på dem. Istället för att se på samhället och fundera över varför män anser sig ha rätt till kvinnors kroppar, anser man dem än en gång okapabla att kunna styra sina handlingar om de befinner sig i ett upphetsat tillstånd. De flesta av oss anser ju att detta är totalt bisarrt, men tänk då på att vi även i vårt samhälle skuldbelägger kvinnor om de ”utsatt sig för fara” genom att hetsa upp män eller helt enkelt finnas på fel plats vid fel tillfälle. Mannen anses som okapabel att kontrollera situationen, så det är kvinnans ansvar att helt enkelt inte vara upphetsande.

Pornografi är film. Det finns bra pornografi, det finns en helskotta massa dålig pornografi, men att påstå att det bara finns en enda sort är att inte ha ansträngt sig tillräckligt. Sedan måste ju inte alla kolla på pornografi om man inte tycker att det är något man saknar i livet. Herregud, är man inte intresserad är man inte intresserad, och det är inget som är nödvändigt för att leva ett rikt och lyckligt liv. Missförstå mig rätt. Däremot anser jag det onyanserat att ställa sig emot pornografi i sig som feminist, eller vad det nu kan vara, eller att uttrycka negativa åsikter om pornografi i sig.

* Appropå ingenting såg jag precis en trailer för en film som har premiär någon gång detta år, där just frågan om pornografisk film vs opornografisk film tas upp. Regisserad och skriven av sin stjärna, läckerbiten Joseph Gordon-Levitt.

Problemet med sex

Sex är ju ett väldigt intressant koncept. Det finns ingenting som väcker vår nyfikenhet som sex – hur gör andra, vem gör andra med, hur kan man göra, vem kan man tala med? I och med att det är något som vi i princip för fundera ut själva (det finns ju inget rätt eller fel – eller, fel finns ju, men det finns ju inget som man kan säga är rätt) finns det väl antagligen en viss stolthet i sex, som om man uppfunnit det. Det är allas skamliga/självbelåtna hemlighet, och linjen mellan det privata och det offentliga är ju ständigt lika spännande att undersöka. Med undantag för mat är det antagligen den drift som fetisherats mest.

När man talar om sex är det nästan oundvikligt att man talar i generella termer och att någon kommer att känna sig undanskuffad eller till och med kränkt. Skriver man att ”alla är intresserade av sex!” kommer någon indignerat att höja sin röst och protestera – asexuella, eller på annat sätt sexuellt ointresserade, existerar, och jag tror nog att de flesta av oss genomgår perioder i livet då man inte känner att man passar in i samhällets bild av den sexuellt mogna människan. Just detta att sexualitet är en sådan privat del av livet för många skulle jag säga är själva roten till att vi generaliserar så enormt när vi diskuterar sexualitet – dina föräldrar kanske är cuckolds, din mamma kanske var lyckligt prostituerad innan hon träffade din pappa, din kollega som du alltid äter lunch tillsammans med kanske har ett öppet förhållande med sin partner, din morbror kanske tänder på djur, och du är lyckligt ovetande om allt detta. Du antar att de har en tyst, vanilla sexualitet så länge du inte hör något annat, och så utgår du ifrån att sådana sexuellt udda människor måste märkas på något sätt i samhället.

I samma anda framförs tre olika antaganden om samlevande, antaget monogama och heterosexuella människors sexualitet, där de två första antaganden är i total motsats till varandra.

  1. Kvinnor vill ha lite/inget sex, och de borde ta tag i sin situation så att de ändrar detta.
  2. Kvinnor vill ha lite/inget sex, och det borde accepteras.
  3. Män vill nästan alltid ha mer sex än kvinnor.

Det anses alltså som någorlunda normalt att ens sexualitet rinner ut i sanden och att mannen frustrerat måste tjata till sig sex. Detta att kvinnan låter mannen ha sex med henne på hans födelsedag eller när han gjort något bra, det är en syn på sexualitet som är ett resultat av ett samhällsproblem, i mina ögon.

När Lady Dahmer skriver om detta att låg sexualdrift inte nödvändigtvis är något som man behöver ta tag i, då kommer det många kommentarer som förklarar att de skrivande damerna själva har en mycket lägre sexdrift än sina partners. Detta är ett problem. Det är inte ett problem som kan lösas av att den ena personen släpper till mot sin vilja, eller att den andre personen helt enkelt går utan sex resten av sitt liv, och det finns nog egentligen ingen lösning som man kan säga är generell för detta problem. Min tanke är nog snarare sådan att det verkar som att protester mot skuldbeläggande mot damer som har låg sexualdrift, verkar leda till skuldbeläggande för män som har hög sexualdrift. Givetvis har ingen rätt att utnyttja din kropp sexuellt utan ditt förhoppningsvis entusiastiska medgivande, men man kan inte klandra någon att hen blir frustrerad i en situation då hen ständigt måste känna sig usel för att hen har en sexdrift, ständigt måste vara den som tar initiativ till sex, ständigt måste känna sig oönskad sexuellt. Det är en svår fråga, och jag anser inte att man kan lägga egentlig skuld på någon av parterna.

Det kan vara svårt att acceptera att ett förhållande har hamnat i blåsväder pga sexuell obalans, eftersom många fortfarande verkar anse att sex är och skall vara en obetydlig del i ett förhållande där två personer faktiskt älskar varandra (det hörs inte sällan från de som har en väldigt mycket lägre sexdrift än sin partner). Det är aldrig lätt att göra slut med en långtidspartner, och det är därför svårt att bara säga att man bör göra slut även om man är i sådan obalans att bägge parterna ser det som ett problem som kanske påverkar hela livet. Ett bra sexliv gör ju inte sådär jättemycket till i vardagslyckan, däremot är ett dåligt sexlv (alltså ett sexliv man själv eller ens partner inte är nöjd med) ofta en stor negativ inverkan på livet.

Detta skuldbeläggande av människor – kvinnor pga sin låga sexdrift, män pga sin höga sexdrift – är ett problem oavsett vem som drabbas. Det är givetvis inte lätt att känna sig utpekad av samhället, och att känna att ens partner hyser agg jämtemot ens sexualitet är ju aldrig konstruktivt – och då har jag inte ens nuddat vid ämnet att man klandrar partnern för att ha lurat av en ens sexliv/inte tar tillräckligt med ansvar vilket resulterar i minskad sexdrift.

Nu måste jag gå. Det blev alltså ett inlägg utan rim och reson, och utan egentlig mening. Sånt händer ibland.

Bloggträff med Åsiktsregistret

Jaha, idag var det som sagt mors dag (jag skriver alltid fel först och skriver ”mord dag”). Jag firade med att prata lite med min mamma, men resten av dagen upptogs av en blygsam bloggträff med Maja som skriver Åsiktsregistret. Mina trogna långtidsläsare kanske minns min bloggträff med Maggie May, en bloggare som inte bara skriver bra utan också läser bra eftersom hon är den enda som är med i min bloggutmaning.

Följer lite bilder från bloggträffan:

Först var vi såhär glada att det var dags för Maja att åka hem.

Sedan berättade jag en historia som jag blev upprörd över, men som Maja lyssnade på mycket artigt.

Efter alla bilder ville sonen vara med och se hur det kändes att posera. Det bör tas på allvar.

Jag firar dagen genom att titta på DEATH SMILES AT MURDER med Klaus Kinski (som våldtog sina två döttrar i verkligheten), Ewa Aulin som var den internationella Fröken Tonåring ett tag, och Luciano Rossi som är en sådan fantastisk karaktärsskådespelare. Jag firar den ytterligare genom att titta på THE KLANSMAN, kanske en av de tre mest rasistiska filmer jag sett, med O.J. Simpson, Lee Marvin och Richard Burton, de två sista i extremt långt gånget alkoholmissbruk. Så… ja, i stort har ju dagen varit en väldig framgång.

Ursäkta min halvhjärtade utläggning, jag spenderar 6/7 av min uppmärksamhet på THE KLANSMAN. Åh nej, de kastrerar en broder!

God kväll.

Mors dag

Idag är det mors dag (fort, stäng ner sidan och hasta in på interflora.se, de tar nog fortfarande beställningar för leveranser i eftermiddag!) (skojar bara, alla mina läsare är kvinnor och är därför genetiskt programmerade att planera inför fördelsedagar och högtider med god förbehållning). Det har redan nu börjat dråsa in mejl till mig av följande karaktär:

Änglar utan vingar

Änglar utan vingar. Det kan vara jag, men låter det inte lite udda? Jag vet inte om det är en komplimang så mycket som en uppmaning eller rentav ett hot. Till shoppen!

Husbykravallerna

En åsikt om husbykravallerna är väl kanske på sin plats, nu när jag snappat upp tillräckligt mycket information för att skriva om det.

År 2011 skjöt engelsk polis ihjäl en ung färgad man vid namn Mark Duggan. Hans död orsakade starka protester, då rasism och klass ansågs vara den egentliga orsaken (lyssna gärna på inspelningen där polisen erkänner sig ha strypt en ung färgad man och kallar honom ”nigger”). Vid en demostration mot polisens agerande började en liten grupp demonstranter att kasta sten, och ett upplopp följde. Ungdomar brände lokala små butiker, bilar, slog in fönstren på stora affärer och stal det de ville ha. Jag befann mig på Irland när detta hände, och bilden av upploppen som irländsk och brittisk media visade var en annan än den jag sett i svensk media sedan jag kommit hem, även om jag om sanningen skall fram inte har läst mycket om händelsen i svensk press. Jag fick intrycket av att en mer sympatetisk bild av upploppsdeltagarna visades i svensk media (”Ett resultat av klassamhället!”), då de på brittisk tv uppmålades som totala idioter och skamlösa våldsverkare, vilket de också var. Ungdomar slog in fönster för att stjäla saker. Detta var inte en protest mot klassamhället eller en protest mot rasism, det var stöld. Protesterar man klassamhället och kapitalismen gör man det inte genom att stjäla springskor och tv-apparater, som i praktiken hjälper till att upprätthålla både klassamhälle och kapitalism.

Det finns en viss sorts människa som jobbar inom polisen. Inte alla, men en del poliser har lite för lätt att utöva våld, lite för lätt att slå ner protesterande ungdomar. Enligt The Independent drogs hela den här röran igång av att en man som bott i Sverige i 30 år blev trakasserad av några ungdomar, och misstog polisen för ungdomarna som ringt på hans dörr. När han öppnade med en kniv för att skrämma bort dem blev han skjuten. Det var i hans lägenhet och kvinnan som befann sig där var hans fru, mannen var från Portugal och frun från Finland och de hade varit gifta nästan hela tiden han bott i Sverige. Jag har svårt att hitta precis hur många gånger han blev skjuten, och förklaringen från polisen är att han hotade poliserna med en machete, inte att han öppnat dörren till sin lägenhet med en kniv i handen. Förklaringen att de var rädda för kvinnans liv är ju också lite konstig eftersom hon inte stod i hallen medan detta pågick. Jag kan se hur polisen kan ha agerat som de gjort, men samtidigt undrar jag om de gjort helt rätt när de agerat så extremt våldsamt. Att människor vittnar om rasistiska okvädesord och direkt övervåld från polisen gör ju att man direkt tvivlar på polismakten – att polisen är människa är ju givet, men nog skall man vara professionell nog att lägga sin ilska åt sidan när man faktiskt har med människor att göra, faktiska människor av kött och blod med familjer och liv.

Det finns också en viss sorts människa som älskar ett upplopp. Människor som lever i ett utanförskap som erfarenheter säger att de antagligen aldrig kommer att ta sig ur, har antagligen inte samma känsla för att behandla samhället med värdighet. Det sagt är det totalt oförlåtligt att gå ut och förstöra sina grannars egendom för att uttrycka protest mot rasism. Jag kan inte ställa mig på kravallernas sida, eftersom jag inte kan försvara sådant beteende ens i protest. Att tända eld på sin grannes bil är inte en protest mot polisens rasism (däremot undrar jag hur stor den här historien skulle blivit om protesterna inte lett till upplopp).

Entré nazisterna.

Det finns få människor som jag har lika lite tid för som nazister. Vardagsrasister är farliga, men nazister är en skamfläck för varje land som huserar dem. Jag skäms att detta händer i mitt land, mitt samhälle. Jag tror att de flesta svenskar vid något tillfälle stått utomlands och salongsberusad skrytit om sin välfärd och det någorlunda klasslösa samhälle som är Olof Palmes Sverige (obs! gäller ej folk som faktiskt är djupt engagerade i politik). Lika lite som vi kan skryta med vår fina pappaledighet har vi egentligen rätt att skryta med vår välkomnande/blyga anda.

När jag blundar och tänker på Sverige ser jag framför mig ett midsommarfirande, som de vi hade hemma hos mormor och morfar när jag var liten. En ganska realistisk bild inkluderar här högljudda, håriga herrar med röda nackar och ölsvettiga skjortor som sitter och skrockar i solgasset, medan fruarna nervöst dukar bordet och planerar när potatisen skall kokas och när barnen skall äta. Politiska diskussioner över sill och potatis sträcker sig sällan längre i sin analys än vad man kan läsa i Flashbackforum, i stil med ”Anders, du vet ju att jag inte är rasist, men jag blir så jävla förbannad när jag står där och väntar på att tanka och så kommer nån jävla muslim och vet inte ens vilken sida tanklocket ligger på, vad fan sånt måste man lära sig i samhället vet du!”

Husby handlar om två saker. Det handlar om rasism, och det handlar om den perversa glädjen som kommer i att skada. Personligen är jag räddare för det förra, eftersom det påstås knappt vara ett problem i samhället. Det är svårt att sätta fingret på, och det är lätt att brösta sig och tänka ”inte jag, jag skulle aldrig kalla någon babbe!” och sedan nervöst iaktta hur förortsungdomar bränner ner sitt eget hem. Denna kravall, som i grund och botten handlar om frustration över polisens agerande, har nu gått så långt att nazister bildar lynchmobbar som misshandlar människor för att de är mörkhyade i Husby. Alltså ställer jag mig varken på kravallernas sida eller på polisens sida, eftersom jag anser att beteendet är totalt oförsvarbart från bägge läger.

Jag bor i Västerås. Jag kommer antagligen inte att personligen påverkas av dessa kravaller, i så mycket att ingen kommer att slå ner min man eller bränna mina saker. Däremot påverkas vi alla av att leva i ett samhälle där nazisters formeringar ses som medborgargarden.

Madonnan och horan

Att kvinnoförtryck kommer i många skepnader vet vi alla. Likaså bekämpande av kvinnoförtryck, och här är det lite snårigare. Goda föresatser kantar många feministers väg till Hades, men jag själv måste ju anta att jag har rätt och de har fel när jag hör feminister protestera något som jag själv håller kärt. Som det här med pornografin.

Åsiktsregistret är min absoluta favoritbloggare. Vi är vänner på facebook. Det är hennes röv som finns i mitt inlägg ”Fin kropp vs ingen kropp”. Som ni hör har jag den största respekt för Åsiktsregistret, och därför blev jag glad när hon tidigare idag deltog i lång diskussion om pornografi och jag blev inte förvånad. Som vanligt var hon mer genomtänkt och klatchig än jag själv, och hade många intressanta åsikter i ämnet. Bland annat förklarade att hon själv känner större rädsla inför madonnan än för horan.

”Personligen känner jag mig betydligt mer hotad av madonnan än av horan.

Madonnan har fått ett egendesignat halsband av fina pojkvän. horan har en penis i varje hål. halsbandet får mig att må dåligt men inte penisarna.
Och horan är inte ens nödvändigtvis smal även om hon horar på de mest mainstream av mainstreamporrsiter.”

Kloka ord!

Nu måste man givetvis inte ha en tävling om vad som är sämst och mest förtryckande, om det är madonna-mytens rosenkindade och duktiga 50-talshemmafruwannabes, eller pornografins sexglada dunderhoror. Det vore ju som att säga att man inte kan klaga över sin migrän eftersom det finns svältande barn, eller att man inte får klaga över Sveriges vardagssexism eftersom det finns åttaåringar som våldtas till döds i Afganistan. Däremot kan man ju titta på hur dessa två ideal behandlas av oss medlemmar i samhället, och titta på hur vi uppmuntras att behandla dessa moderna myter.

Att pornografi är fantasi och absolut inget som man skall ta som någon form av manual inför verkliga sexuella erfarenheter, det är något vi får inbankat i oss med modersmjölken idag. Man har en skala från Andrea Dworkin, som ansåg att sexualitet i sig själv var förnedrande mot kvinnor, till mig själv, som anser att ungefär alla uttryck av sexualitet mellan vuxna, glada deltagare är positivt i rätt sammanhang, men oavsett var man landar på skalan så finns där ett ifrågasättande av hur pornografin används. I princip alla är rörande ense – pornografi är inte, och skall inte betraktas som, något som är överförbart på en persons sexliv utan ordentlig analys av situationen. Man är väl medveten om att de flesta inte agerar så i sina sexliv, utan att det är fantasi och skådespeleri. Dessutom finns det en kategori för alla smaker; även om samhällets normer givetvis är tydliga, är smak och tycke endast en googling bort, och äldre eller tjockare framställs som precis lika attraktiva som unga, smala och vita.

Hollywoods hantering av kärlek och sex däremot, accepteras av de stora massorna som i bästa fall en drömbild av verkligheten, i värsta fall en mall att använda för att se om man har ”rätt” förhållande/sexliv/kropp osv. Är du i ett förhållande men finner att du är attraherad till andra? Då älskar du inte din partner på riktigt. Har du starkare sexdrift än din partner, eller en svagare sexdrift än din partner? Tyvärr, inget att göra åt, sex är älskog och älskog är det enda sexet. Vill din partner bara vara tillsammans med dig om du tillåter henom att slicka dina tår och kalla dig Mister Manager? Då kan ni aldrig bli lyckliga tillsammans, eftersom sex inte handlar om kompromisser utan om ett själarnas möte. Detta framställs inte bara som naturligt, utan som idealet. Kärlek vid första ögonkastet är liksom bättre än kärlek som växer fram mellan två människor, och sedan lever man lycklig i alla sina dagar, amen. Att detta inte ifrågasätts på samma sätt som pornografins orealism, det är inte bara underligt utan direkt farligt.

Vem är egentligen en madonna idag? Jo, ungefär alla. Det är ju det som facebook-perfektionen handlar om i grund och botten. En rosenkindad facebookperfektion där kakor bakas och eftermiddagar myses igenom, familjen mår utmärkt och lägenheten är nyrenoverad. Madonna-idealet handlar ju i grund och botten om uppoffring. Amma hemma, inte ha något emot att inte dricka en droppe på tjugo år, glatt ge upp själviska nöjen eftersom det är mer givande att laga hemmagjorda köttbullar. Hon tillfreddställer sin make, men gör det ofta med ett överseende leende då hon själv behöver all energi till att gå upp och vädra fårskinn innan det är dags att laga frukost, som om mannen är mindre en partner och mer ännu ett barn med behov att se efter. En madonna som är totalt självutplånande, finner sin lycka och tillfredsställelse i att leva genom sin familj. Dessutom är hon ungefär alltid smal och förvånansvärt fräsch, med tanke på hur lite sömn hon får.

Nu måste man inte välja vad som är mer kvinnoförnedrande, madonnan eller horan. Jag vet vilken som påverkat mig mer. Mina damer, jag tror mycket starkt att Madonnaidealet påverkar oss så starkt att vi finner det svårt att uttrycka sexuella preferenser (pinsamt!), se vårt sexliv som något för oss själva snarare än för våra partners, eller se på vår partners tillfredssställelse som tillfredsställelse nog.

Saker jag aldrig drömt om

Följer en lista över saker jag drömt om som liten.

  1. Bo i en inrökt lägenhet full av böcker, alldeles ensam. Så var min mammas väninnas lägenhet, och för mig var det verkligen drömlägenheten.
  2. Bli professor i något ämne. Jag lekte med tanken på kemi eller fysik, för det var coolt, men jag tänkte att mest realistiskt var nog något litteraturrelaterat.
  3. Vara besvärlig artonåring. Jag minns tydligt lekar från rikare vänners lekstugor när jag var fem-sex år, där alla ville leka mamma-pappa-barn och jag krävde att få vara artonårigt barn, så att jag kunde svära åt mina föräldrar, rycka på axlarna och gå ut även om mamman sa att jag inte fick.
  4. Bli författare. (Fast om sanningen skall fram var nog detta mest pga min mors ambitioner för mig.)
  5. Bli vacker. Jag var övertygad om att alla vuxna flickor (18-24) såg ut som Disneyprinsessor, och att puberteten var som magi. Jag skulle ha brunt hår och guldbruna ögon, och heta något i stil med Victoria eller Diana, och så skulle jag ha långa, smala lemmar istället för dvärglemmarna och potatisnäsan jag drogs med då. Jag är 1,60 och har dvärglemmar, så tji fick jag.
  6. Jag ville sluta spela fiol. Min far var violinist och det var därför viktigt att vi spelade, trots att vi ogillade det. När jag var vuxen skulle jag sluta. Jag skulle dessutom ha så långa ben att jag kunde vara bra på fotboll, tack vare puberteten.
  7. Jag skulle få sitta ute i garaget och röka.
  8. Jag kunde skaffa husdjur precis när jag ville.
  9. Jag kunde få vara ensam precis när jag ville, eftersom jag skulle bo i min lägenhet ensam och kunde bara gå hem om jag inte ville prata med folk.
  10. Jag skulle vara populär, och människor skulle vilja vara med mig eftersom jag var så snygg, rolig och full av liv, istället för en lillgammal tjockis som satt med näsan i böckerna jämt. Denna aspiration går inte riktigt ihop med drömmen att bli professor i fysik och bo ensam i en inrökt lägenhet full med katter, men tanken var nog att jag skulle vara imponerande allvarlig på jobbet och sedan vara en deltids-beatnik hemma i min lägenhet – ibland ensam, ibland ha crazy fester som folk faktiskt ville komma till.

Ingenstans här inkluderas drömmen att gifta mig, eller klä mig i brudklänningar. Anledningen till detta var att jag aldrig drömt om att gifta mig eller se mig i en brudklänning. I mina förhållanderelaterade Barbielekar örfilade Barbie Ken och slängde ut honom ur huset, och sedan jobbade Barbie med olika saker tillsammans med de andra Barbiedockorna medan Ken bönade henne om att ta honom tillbaka. Under en lång period använde vi bara storpacksschampo inköpt på Galne Gunnar, och detta fick mig inte att drömma om att en dag gifta mig för att kunna ha det bättre ställt ekonomiskt. Det fick mig att drömma om den dag jag skulle tjäna tillräckligt med pengar för att kunna köpa fint, dyrt schampo (vO5, drömmen!) utan att må dåligt över priset.

Helt appropå Bloggkommentatorernas fråga. Vad har ni drömt om hela livet?

För övrigt har jag både gift mig och klätt mig i brudklänning (eller, den var ju grå, men jag gifte mig ju i den vilket gör det till en brudklänning, får man anta). Nästa gång det händer kommer jag nog att se till att jag inte är höggravid.

Jättebebisen och minibebisen

Min man kommer från irland. Det är ett katolskt land som på många sätt är mycket gammaldags, inte så underligt eftersom det var totalt styrt av Katolska Kyrkan fram tills bara ett tjugotal år sedan, vilket märks på många olika sätt. Dagen efter-pillret blev tillgänglig bara för ett par år sedan, till stormande debatt om att folk nu slipper ta ansvar för sina kön. Tidigare i år dog en kvinna i brist på abort, och i efterdyningarna höjs starka protester mot att lagarna skall ändras för att kunna tillåta en abort om moderns liv är i fara. Det finns ingen lag som omfattar föräldraledighet för pappor, utan arbetsgivaren får själv bestämma om de skall tillåta en kortare ledighet som goodwill.

Emmisen frågar i en kommentar om hur min man tar till sig allt detta med den svenska jämställdheten. I och med att min make är uppfostrad av irländska föräldrar av den äldre sorten så är hans egen uppfostran långt ifrån sådan som vi ser den idag. Hans mor var hemma under hela hans uppväxt (fram till 1973 hade arbetsgivare rätt att säga upp kvinnor när de gifte sig) och fadern arbetade hårt för att förtjäna brödfödan. Kvinnan hemma, mannen på jobbet, och bägge två respekterade den andres ansvar tillräckligt för att inte lägga sig i dennes uppgift, vilket innebar att pappans uppfostran av barnen enbart sträckte sig till att utöva bestraffningar om mamman bad honom om det. Bägge två älskade givetvis sina barn och vill göra det bästa för dem, och min man har aldrig klagat om en dålig barndom trots en frustrerad mamma och en mer eller mindre frånvarande pappa som dessutom var generös med stryk när det behövdes.

Därför är det så underligt att min man är en såpass bra förälder som han är. Givetvis är han inte perfekt, men i vår vardag tänker jag på honom som en bättre förälder än vad jag är.  Han är den som går upp på morgonen och ger sonen frukost och får iväg honom till förskolan, han är den som är hemma med sonen när jag är på jobbet. Han är mycket lugnare än vad jag är, så det blir oftast han som tar hand om sonen när gnället är som värst och han tar majoriteten av blöjorna, utan att klaga. När hans föräldrar hälsar på är de alltid förvirrade och antar alltid att det är jag som har ansvaret för barnet, och säger alltid till mig när sonens blöja är bajsig eller om sonen fått tag på något han inte borde, eftersom det är mitt ansvar att se till att han överlever.

Clara skriver om manliga jättebebisar. Paula blir kritiserad för att hon planerar att dricka trots att hon nu är mamma. Och jag funderar.

Den här svenska jämställdheten som man skojar om i schlagerfestivalen, där pappor har barnvagnar (curr-aaayzyyyy!) och Carola blåser av scenen… hur mycket av denna jämställdhet och pappa-prakt är egentligen en realitet för föräldrarna i vardagen? Säkerligen är Sverige ett mer jämställt land än många andra, men har vi verkligen rätt att skoja om hur jämställda vi är när man fortfarande har sådana extrema krav på mammor och sådana extremlåga krav på pappor som många faktiskt har?

Är vi på rätt väg? Absolut. Men jag tror inte att jag är ensam om att få höra ”vilken tur” jag har som ”fått en man som är så snäll!”, som om det vore snällhet att ta hand om sin egen unge, och som jag blivit tilldelad en man och sen får göra det bästa med det jag ”fått”. Jag tror inte att jag är ensam om att höra kommentarer från anställda på förskolan i stil med ”Åh, vilken tur att vi har en sån där engagerad pappa här igen, då kan han hjälpa oss med hur kameran fungerar!” Jag kan hjälpa er med hur kameran fungerar, eller också kan ni lista ut det själva om ni faktiskt tittar på grejerna och ger det ett ärligt försök.

I Claras text skriver hon om detta att män anses okapabla att se smuts, komma ihåg födelsedagar osv. Jag tror att det är ungefär precis samma sätt med att kvinnor är okapabla att bära Systemetpåsar eller fatta hur kameran laddas första gången. Man försöker ju inte, då är det ju klart att det inte fungerar. Har man aldrig pluggat in en kamera i väggen är det klart att man inte fattar hur man gör, men någon gång är ju den första för alla. Så kan man det nästa gång, tillika kan man komma ihåg att skrubba smutsranden i badkaret vid badrumsstädning när man fått det förklarat för sig en gång. Det tar lite tid att lära sig, men det är väl klart att man skall kunna grundläggande saker som att städa i sin egen skit eller koppla in maskiner man har hemma? Det är inte normalt att hylla män som kan göra saker som kvinnor alltid gör, och det är inte normalt att vänta sig att kvinnor skall ge upp hela sig själv för andra, vare sig det gäller att sitta hemma och amma för att inte störa någons matlust genom att mata sitt barn ute, eller att strunta i att fira födelsedag för att sitta hemma och amma istället eftersom det är det mammor gör.