Min graviditet och förlossning – TMI ahoj

Fanny skriver om kvinnors graviditeter (till skillnad från mäns graviditeter, antar jag), och det är ett ämne jag känner enormt starkt för. För säkert tusende gången presenterar jag därför – historien om hur jag skapade liv.

Som ung kunde jag knappast bärja mig förrän jag skulle bära på liv. Detta att uppfostra ett barn lät ju inte så roligt, men graviditet och spädbarnsstadiet verkade så himla mysigt. Jag var kanske fjorton år gammal, och fram till jag var arton bar jag på en brinnande önskan att skapa ett barn. Mellan arton och tjugotre dog min önskan (alltså, i samband med att det blev en realistisk möjlighet) och jag bestämde mig för att aldrig skaffa barn, och sedan blev min man gammal och då bestämde vi oss för att vi kanske skulle försöka iallafall. Sagt och gjort, och redan innan jag fick ett positivt graviditetstest (mina breda höfter var bra för barnavlandet, så det gick snabbt och behändigt) började jag må dåligt.

Jag har ju bara kvinnliga läsare, och alla vet ni antagligen känslan som förebådar en riktigt dålig mens – hopplösheten, tröttheten, fulheten, sorgsenheten och den våldsamma hungern. Detta satte in någon vecka innan jag urinerat på stickan, och det blev värre och värre tills jag (gravid i sjunde veckan) tillbringade en skrämmande stor del av min vakna tid med att gråta. Vi snackar 80-90% av tiden med att gråta eller försöka kämpa tillbaka tårarna. Det kändes som att det aldrig skulle gå över, och det gjorde det ungefär inte heller; till denna dag gråter jag nästan dagligen, och ofta över saker som jag tidigare skulle funnit underhållande eller irriterande. Till saken hör också att jag som sagt är väldigt kort och ganska satt i kroppen, vilket resulterade i att jag såg mindre attraktiv och mer trollik ut för varje dag som gick, vilket gav mig en nästan extrem rädsla att min man skulle lämna mig och att ingen annan man skulle vilja ha mig. Löjligt, men den tanken blev nästintill en besatthet som sträckte sig genom hela graviditeten – jag såg ut som en flodhäst, grov, och jag var inte mig själv och inte kvinnan min man förälskat sig i. Jag har även genomgått ett missfall tidigare och var givetvis livrädd för att förlora även denna graviditeten, vilket ju inte hjälpte situationen.

Ingen berättade för mig att det var såhär det skulle vara, jag var totalt oförberedd på hur dåligt jag mådde och känslan av att det skulle fortsätta vara så för alltid. Alla upplever ju situationen olika, men jag hade antagit att jag skulle njuta av mitt välsignade tillstånd, att jag skulle skina eller må lite halvruttet men på ett trevligt sätt, typ som man är glad-bakis efter en rolig fest. Istället kämpade jag varje dag för att hålla mig vaken på jobbet (ibland somnade jag sittandes vid mitt skrivbord mitt i arbetet) och hade svårt att över huvud taget fungera normalt med mina hormoner och den enorma sorgen jag kände – inte över graviditeten, givetvis, men i rädsla över att allt skulle gå åt helvete och livet skulle aldrig mer vara detsamma. Känslan av att något hemskt skulle hända släppte sent.

Efter ungefär hälften av graviditeten släppte tröttheten och ersattes av foglossning. Jag var vid det här laget så tjock att det knappast ens syntes att jag var gravid – magen stack ut, men det såg mer ut som en ölmage. Det finns nästan inga bilder av mig från graviditeten, och de flesta av bilderna som finns är medvetet utan min mage. För att göra en lång historia kort så fortsatte jag att må dåligt mer eller mindre hela graviditeten, och ett par månader innan förlossningen kunde jag oftast inte gå när jag kom hem ifrån jobbet. Foglossningen var för hemsk. Tre veckor innan beräknad förlossning blev jag sjukskriven eftersom jag inte längre kunde ligga och därför inte sova, men efter det gick det litet lättare med allt. En stor fördel med allt detta var det att jag inte fruktade förlossningen – ett par dagars smärta, högst, och sedan var det över för all framtid, amen. Nema problema. Jag skulle t.om. få smärtlindring.

Förlossningen blev lite mer dramatisk än väntat, men ganska okej ändå. Efter en natts smärta kom jag in till sjukhuset med 90 sekunder mellan värkarna och fick reda på att jag inte ens var öppen en enda centimeter ännu, men de lät mig stanna kvar ändå eftersom jag ju skulle föda någon gång inom de närmsta dagarna ändå. Det blev lite allvarligare när det visade sig att sonens hjärta inte orkade med värkarna, och de var tvugna att skynda på förlossningen även om det vid det här laget inte var tal om ett snitt. De gav mig dropp för att stimulera värkarna ännu mer och typ petade upp mig lite så att de kunde peta in en skalpell och skära sonen i huvudet, vilket tillät att de kunde ta blodprov direkt ifrån huvudet för att se till att han inte led av syrebrist i hjärnan. Vid det här laget rekommenderade de en epidural och sedan en till när den första inte fungerade, men det hjälpte inte alls. Tydligen händer det ungefär 10% av kvinnorna, vilket man inte heller får reda på innan. Nå, i vilket fall kan jag säga att det inte hade känt av några sprickningar även om jag fått några, att det hade varit en ljummen vårbris jämfört med allt det andra, men det gjorde inte så mycket i slutändan ändå. Äntligen skulle graviditeten vara över.

Det tog ungefär tre veckor för mig att knyta an till sonen. Det fungerade bra med allt, men jag kände inte att jag var mamma, att jag hade ett barn. När jag började lära känna sonen knöt vi an mer och mer, och idag är han ljuset i mitt liv. Jag kan ärligt säga att jag idag inte kan se mig själv någonsin vilja bli gravid igen i framtiden, men å andra sidan är livet långt och man kan aldrig säga aldrig, men idag får blotta tanken mig att vilja hugga mig själv i livmodern med en yxa. Att vara gravid var det värsta jag varit med om, men precis som allt annat fungerar det ju när man är i situationen. Sanningen är att jag faktiskt tror att det var viktigt att jag gick igenom alltsammans, eftersom hormonerna gjorde mig till en mer moderlig människa om inte annat.

Så. Jag ber om ursäkt för alla hemska detaljer och överdrivet personliga beskrivningar, men lite får man ändå ta. Och något gott förde det ju med sig – jag fick sonen, och ni fick en länk till världens roligaste sida för gravida.

Annonser

12 thoughts on “Min graviditet och förlossning – TMI ahoj

  1. Be inte om ursäkt! Det här var högst intressant läsning, att se hur du upplevde allt. Jag hade aldrig kunnat gissa, på ert bröllop strålade du baske mig i alla fall!

    • Haha, ja det var en fin dag, och jag har nog aldrig haft så rosig och strålande hy eller tjockt och glansigt hår som efter första stadiet i graviditeten. Så det var ju lätt att stråla när det faktiskt blev av.

  2. Tycker sånt här är jättebra att läsa! Det är väldigt givande att läsa om andras upplevelser. Tack! Jag är glad att många av mina vänner har fått barn och kan berätta hur det kan skilja åt bland upplevelserna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s