HURRA för filmskapare!

Jag har haft en hård vecka. Varje natt denna veckan har sonen vaknat och sedan hållit mig själv vaken mellan 2-5 timmar per natt, vilket resulterar i att jag knappt orkar dricka vin om kvällarna efter att han somnat. Stressen i att veta att jag kommer att ligga vaken flera timmar under natten gör att jag behöver ett glas gott rödvin efter jobbet, vilket är jobbigt eftersom jag egentligen inte orkar. Vad gör man då, en fredag som denna, när Franco har dött och hjärnan inte ens orkar avsluta meningar på ett vettigt sätt?

Man tittar inte på en Franco-film.

Tanken var att det ikväll skulle bli dags för THE GIRL FROM RIO som  jag ännu inte sett (jag har inte sett mer än ett tiotal filmer av Franco), men jag orkade inte. Istället återsåg jag en dokumentär jag sett tidigare, Werner Herzogs GRIZZLY MAN som handlar om en passionerad djurrättsaktivist och f.d. missbrukare/skådespelare som levde tillsammans med grizzlybjörnar tretton somrar i tron att de var mjuka, harmoniska, gudalika väsen han måste beskydda trots att de lever i ett djurrättsreservat. Dokumentären är hänförande vacker, och jag uppmanar alla att söka upp den snarast. Ett irriterande element i trailern är den hummande amerikanska voice overn som ersätter Herzogs omsorgsfulla engelska, men jag hoppas att det kan locka iallafall då det faktiskt är en mycket bra och underhållande film. Trailern innehåller också två av mina favoritdelar: det faktum att personen som porträtteras (Timothy) lever bland grizzlybjörnar och ser dem som varelser han kan döpa till Mr Chocolate. Den andra delen är hur Timothy i frustration utbrister ”MELISSA IS EATING HER BABIES!” när laxen inte hoppar, vilket är ungefär den roligaste meningen jag någonsin hört.

Min andra sak som jag gjorde var att läsa hur olika medier suger Jess Francos kuk efter döden. Franco var en regissör som gjorde enorma mängder trams, och han var den förste att erkänna det. Men det är otroligt hur han, trots minimal budget och extremt kort tid, kunde göra så intressanta filmer som han ibland gjorde. Han hade en vision av vad han ville göra, och även om det ofta blev ett halvdant resultat så blev det inte sällan intressant. Det är inte för intet som han är berömd för sitt sätt att filma kvinnor (kvinnor spelade huvudrollen i alla filmer jag sett av honom), porträttera erotik och länka erotik till död, smärta, besatthet… det är mycket spännande.

Detta att se världen i bilder, att ha en vision av verkligheten och att fullfölja den till underhållning för andra på ett eller annat stadium, det är något jag beundrar så i filmskapare. Jag minns hur jag som ung häpnade över Nabokovs ordval i hans berömda Lolita, kärleksromanen till hela det engelska språke. Jag anser den fortfarande vara den lustigaste bok jag läst – och på ett sätt kan jag nu beundra en regissör på samma sätt, även en regissör som gjort något så halvdant som Franco inte sällan producerade. Skapandet i att kunna framställa en film är lite som att måla ett porträtt av insidan av ditt eget huvud, och bara en mycket stark, mycket envis person kan klara av det. Man häpnar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s