Tiga ihjäl problemet

Hur är det egentligen med den tanken?

Jag känner en kvinna som ofta tar upp det som en bra strategi till alla möjliga och omöjliga orättvisor som vi upplever i vår gemensamma närhet. Vardagsrasism, min gamla lärare som visade sig förneka förintelsen, vardagssexism, osv – hennes vanligaste reaktion när något sådant händer är ”Strunta i det. Sådant dumt skall man tiga ihjäl och inte ens bemöta, det är så dumt att man inte ens skall lägga energi på det”. Jag är visserligen mycket yngre än den här kvinnan, så det är inte helt omöjligt att det handlar om lite av en generationsskillnad, men jag funderar ofta på vad man egentligen skall uppnå med den strategin i längden. Att inte besvara, inte bemöta idioti kan innebära att man inte sprider den (uppmärksamhet kommer antagligen att innebära nya följare!) men det innebär också ett mer behagligt klimat för de som klämmer ur sig sådana åsikter. Tystnad innebär, från hennes sida, ett frostigt ståndtagande, medan jag ser det som ett medgivande.

Att inte lägga energi på orättvisor är något jag ser som mer eller mindre omöjligt. Att i tystnad försöka kväva min frustration tar mycket mer energi av mig än att öppet klaga om orättvisan i fråga, och jag har inte förmågan att bara strunta i något upprörande som hänt. Min vän ser det som en seger för idioten om hen alls lyckats nästla sig in i mitt sinne och ta upp min energi på irritation, medan jag ser det som en seger för idioten om hen fått uppröra mig och sedan stå utan att bli emotsagt, utan att jag tagit stånd emot det hen sagt. Det gäller allt från sexistiska kommentarer på jobbet till rasistiska kommentarer på facebook, kan det vara så att kvinnor av en annan generation fått lära sig att faktiskt stänga av irritation?

Detta att inte slösa energi, inte bemöta, inte utmana eller uppmuntra genom diskussion, det undrar jag hur det egentligen är meningen att det skall fungera. En fördom som många rasister har är att den stora massan egentligen bär på samma åsikter men att de är för rädda för att säga något i dagens pk-samhälle, och sexisters största problem är ofta en kombination av okunnighet och envishet (”HEN-HÄXOR, NI VILL BERÖVA MITT BARN SIN KÖNSIDENTITET! Jag är en hon och ingen hen, jag är stolt över mitt kön!”). Hur kan man tiga ihjäl något sådant?

Finns det någon fråga som man egentligen kan tiga ihjäl?

Annonser

9 thoughts on “Tiga ihjäl problemet

  1. nej, inget jävla tigande. dom där lever bara på att vissa andra tar fajten, och jag blev redan på högstadiet så fascinerad över hur långt människor kan gå utan att få mothugg. det är otäckt. ju längre dom går desto lättare väg genom livet får dom, och man kan bara hoppas att de är djupt olyckliga eller något för att väga upp. jag tar ofta fajten, och jag tar den själv, och sen kommer folk fram och ba ”bra sagt” eller ”jag håller VERKLIGEN med dig, vilken idiot”. HATAR när folk kommer upp vid en efteråt. HAAAAAT. apropå överdriva allt i vissa frågor, de där som kommer upp bredvid en efteråt hugger på de mest små saker, trygga saker där man lätt får igång andra och har stöd, ”småsaker” enligt vissa. och så känner dom att dom har massor av gemensamt med typ suffragetter och nelson mandela.

    • Det är ju skillnad på att inte våga ta fajten och att välja att inte ta den för att man anser det som bättre. Ofta tror jag att de som säger att de väljer att inte argumentera eftersom idioti skall tigas ihjäl, egentligen bara inte gillar konfrontationer. Jag tycker att du skall känna dig glad att folk kommer upp efteråt, det betyder att du är modig nog att säga ifrån när andra inte vågar.

      • många som inte vågar, kallar det att det är bättre att vara tyst. det är ju typ det du säger i nästa mening 🙂 jag kan visst ha förståelse för att man inte tycker om konfrontationer, och att välja sina fajter är ju något alla måste anamma, men jag har slutat vara tacksam för att folk kommer fram efteråt. om man är rädd för konfrontationer borde man förstå hur jobbigt det är att stå själv, gång på gång. den man grälar på är sällan så medveten som jag, om hur många jag har bakom mig, så det är att göra mig en björntjänst att komma fram efteråt. men ja, man kan ju komma fram på olika sätt… det är också så att jag har fått lära mig den hårda vägen att ingen kommer ta upp min skit åt mig, medans jag ser hur andra ibland tyr sig till mig för att slippa ta itu med sin egen skit. jag blir bättre och bättre på att se det här. eller, när man tar upp nåt och en av de här konfrontationsrädda försöker tysta en för att jag ”skapar problem”. man kan hantera sin rädsla för konfrontationer på så många olika sätt, och jag tycker gott man kan jobba lite på rädslan. //Sign. Bitter

      • True that. Jag satt och funderade på det där med konfrontationer, och den enda gången jag egentligen ogillar att ta fajten är om jag är på jobbet och chefen tycker annorlunda, eller om jag vet att personen i fråga är en idiot som jag aldrig kommer att övertyga och dessutom blir aggressiv och otrevlig i diskussioner. Man kanske borde göra någon typ av superhjältedräkt att ha på sig för sådana situationer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s