Glädjespridaren Lisa, hurra hurra

Jag är faktiskt inte alltid sur och bedrövlig. I min privata sfär är jag visserligen tjurig kanske 70% av tiden, trött 85% av tiden och glad 45% av tiden. Detta går ihop eftersom man kan vara dessa saker samtidigt. I vilket fall finns det sådant som gör mig glad, och det vill jag dela med mig av här.

Vilken pudding! Men titta här, vilken pudding, miaow! Mmm, lilla läckerbiten.

SPASMO-trailern. Titta på den här trailern och försök att inte fyllas av en enorm glädje, bara att veta att du lever och att detta finns och att ni existerar i samma värld. Det går inte.

Jag hade även med en riktigt sentimentalfin video med mig själv och sonen, men det verkar inte fungera. Det får bli lite trams istället.

BLOGGUTMANING! Kom igen nu, mina damer.

När jag läser mitt inlägg från igår vrider jag mig olustigt hela tiden. Jag verkar gnällig, martyraktig. Jag vill återigen klargöra att jag verkligen inte anklagar mina läsare för att vara ointresserade av det jag skriver, eller för något annat för den delen. Jag antog att ingen var speciellt intresserad av film eftersom så ofta är fallet, och mina filminlägg är skrivna endast för mitt eget nöjes skull snarare än för att vara intressant läsning. Jag underskattade mina läsare, och jag ber om ursäkt. Jag ber dessutom om ursäkt för att jag framstog som snyftig komplimangsfiskare. Jag skäms.

Men! Intet ont som inte har något gott med sig. (Ja, jag vet att detta inte alls är sant, det finns mycket ont som inte har något positivt med sig alls, men i det här fallet så förde det med sig något gott. Om det nu inte var så att du, läsare, är en av de som ogillar mina bloggutmaningar – då är gårdagen ett exempel något ont som inte förde något gott med sig alls.) Jag är nu sporrad att dra igång min bloggutmaning igen, och jag har några riktiga superfilmer att sätta tänderna i. Jag tänkte börja med en film jag såg nu i veckan och som fick mig att förtjust klappa i händerna mer än en gång, nämligen….

EYES BEHIND THE WALL (1977)

Fernando Ray (från Buñuels THE DISCREET CHARM OF THE BOURGEOIS, THAT OBSCURE OBJECT OF DESIRE) spelar Ivano, en äldre författare i rullstol. Han har ett ljummet, lite konstigt förhållande med sin fru, den vackra Olga, som han drar in i en underlig lek där han hyr ut ett Big Brother-hus och övervakar hyresgästen för att få inspiration. Hyresgästen Arturo (John Phillip Law, från Bavas DANGER: DIABOLIK) fascinerar paret genom att spela fantastisk (hm….) musik, göra gymnastiska övningar naken, läsa böcker om filosofi och biologi och allmänt bete sig konstigt. Ivano känner att han måste spionera mera genom sin fru, för att kunna få mer inblick i hyresgästens själ – allt endast för att kunna få inspiration till sitt skrivande, givetvis.

En lustig del av handlingen involverar butlern Ottavio, som är besatt av sin matmor Olga och stjäl hennes pubeshår som fastnat i avloppet efter att hon har badat och sparar det i en plastpåse. Så har han andra saker för sig som var så totalt oväntade och chockerande att min haka hängde nere vid knäna nästan varenda gång han var med i en scen. Slutet är lite plötsligt, det medges, och det finns enorma problem med filmen, men underhållningsvärdet är oändligt. Skall du se en enda film ur min bloggutmaning är detta inte ett dåligt val. Filmen kan vara svår att hitta, speciellt textad, och eftersom den inte finns till försäljning (rätta mig om jag har fel, så tar jag ner detta), så finns den att ladda ner här. Jag vet icke var  mitt exemplar kommer ifrån, så jag kan inte garantera länken.

Är det någon som gillar film, eller?

Min största passion. Är det filmen, eller är det uppmärksamheten?

Ibland vill jag tvinga alla mina (fyra) läsare att titta på mina filmer och diskutera dem med mig. Ibland vill jag tvinga alla att titta på fem-sex olika filmer i alla genrer jag tycker är intressanta, så att de kan säga intressanta saker om filmerna eftersom de vet vad de talar om. Ibland vill jag binda mina läsare med elkablar och gå runt dem och le med uppspärrade ögon som en rädd pedofil medan de tittar på filmerna, i vetskapen att de kommer att förbättra livet på alla inblandade.

I helgen såg jag en så fantastiskt underhållande film,  EYES BEHIND THE WALL, med Buñuel-stammisen Fernando Ray och John Philip Law. Den var verkligen så bra att jag satt och älskade den hela tiden.

Ikväll såg jag BOOGIE NIGHTS, och har så många tankar och reflektioner som jag benat ut. Igår såg jag AGUERRE, THE WRATH OF GOD, en av Herzogs filmer med den skogstokige skådespelaren och antagligen dottervåldtagande pedofilen Klaus Kinski.

I veckan såg jag THE CRIMES OF THE BLACK CAT, en dansk giallo som var extremt pajig men inte helt otrevlig om man bortsåg från hur trist och plagierande den var. Jag vill skriva om alla dessa filmer, men jag känner mig alltid så tjatig. Jag vet ju att ingen egentligen är intresserad utan bara scrollar förbi till inläggen med lustiga illustrationer.

Kort sagt funderar jag på att dra igång min bloggutmaning. Vem är med mig?

Amningstjat

Nu när alla, inklusive jag själv, har hört så mycket tjat om amning att man aldrig mer vill amma, aldrig, aldrig mer, då känner jag att jag äntligen börjar bli arg nog att engagera mig tillräckligt att blogga i ämnet.

Jaha, en video där småbarnsmorsor ville göra något roligt har tydligen dragit igång hela amningsdebatten igen. Är det tredje gången i år? Eller verkar det bara så ofta, eftersom man varje amningsdebatt tänker ”Men nu måste väl folk fatta, eller är alla verkligen såhär dumma i huvet på riktigt? Måste vi hålla på med det här igen, är det verkligen så?”, så att det verkar tjatigare och tjatigare för varje gång.

Dessa mammor har blivit mordhotade och tagit emot mordhot mot barnen. Inte för att överdramatisera detta (ypperligt skrämmande, men mordhot verkar vara ganska standard för små frustrerade internet-onanister), men är det inte ganska sjukt? Man kan anta att själva amningen inte är det som de blir mordhotade över, utan hur halvdan videon är. Någon på youtube just nu förklarade att om mammorna lagt lite mer energi på videon hade de fått mindre ris och mer ros, vilket verkar bisarrt. Alla vet hur lite energi ammande mammor har, och alla vet hur lite de har att göra om dagarna, hur isolerade de lätt kan bli. Att de träffas och gör en lustig video där de ammar och sjunger med halvdant resultat innebär inte att de förtjänar mordhot. Jag tvivlar på att reaktionen på en halvbra video hade blivit lika stark om det vore män som gjorde något, de hade kanske mottagit kritik men inte mordhot eller personangrepp av slaget ”Fula äckliga kossor, jag kräks av er och ni borde dö!”

Igår blev jag involverad i en diskussion i ett välkänt feministforum där feminister på allvar diskuterade hur olämpligt det var att amma i vissa situationer, t.ex. när man sitter på en middag eller när man vet att somliga inte uppskattar det. Här slutade diskussionen med förslaget att man som ammande mamma skulle förklara för de som inte tycker om amning vad som hände och hur det fungerade, och då kommer de ju att ändra sig. Dessutom halar man ju inte fram hela bröstet utan kan amma lite diskret. Rätt? Fel. När jag ammade satt jag på bröst i storlek 80G – inga små smycken, direkt, ingenting som var diskret någonstans och jag är inte ensam. Jag var tvungen att veckla ut hela bröstet för att kunna amma, och sedan sitta blickstilla för att sonen inte skulle ändra vinkel och orsaka typ brännskador på bröstet. Om vinkeln ändrades så sög han dessutom luft vilket innebar att han fick ont i magen och skrek som en stucken gris. Det var alltså omöjligt att skyla mig med en sjal, amningsponcho eller amningsfilt. Och framförallt – varför skulle det behövas? Varför behöver jag se till att min kropp är dold till 100% och att ingen kan ana vad jag gör? Varför är det hänsynslöst att amma?

Varför har vi den här diskussionen?

Den största tanken i amningsfrågan handlar om detta att kvinnor dels skall vara diskreta, dels förstående och dels undervisande så att andra kan lära sig varför man ammar. Som ammande kvinna är jag alltså inte bara ansvarig för att amma, utan för att göra det så att ingen kan ana vad jag håller på med, och skulle de ana skall jag förstå att de blir stötta och så skall jag ta mig tid att förklara varför jag ammar och varför jag ammar just där. Som om jag gör något fel. Jag skall be om ursäkt för att jag är så vulgär att jag ger mitt barn mat när vi är ute, trots att jag mycket väl kunde gå hem och amma eller gå till någon ”lämplig” plats, t.ex. ett amningsrum, en toalett eller ett annat tomt rum där du inte riskerar att äckla någon genom att mata ungen? Och varför skall jag som ammande kvinna ha ansvar för att utbilda resten av världen rörande amning? Det hela verkar som ytterligare ett exempel där man som kvinna skall förminska sig, ha ansvar för att alla andra skall vara nöjda, vara lugn och mjuk och ta sig tid att utbilda andra, snarare än bli förbannad och skrika fula ord till idioten eller brista i gråt. Varför är det en sådan stor grej att se en kvinna som ammar? Varför är det hänynslöst att amma offentligt?

Jag blir helt förvirrad varje gång. Varför är det hänsynslöst att amma? Varför är det jobbigare att se en ammande kvinna än att som ammande kvinna leva hela sitt liv efter att inte synas? Varför har man rätt att säga så till folk?

Jag förstår inte.

Roliga kvinnor

Kvinnor är ju förjäkla roliga. Titta bara här på hur enormt rolig den talangfulla och intressanta Alison Brie är när hon imiterar memes.

Titta bara hur rolig den (antagligen) talangfulla och intressanta Jennifer Lawrence är när hon bemöter pressen på oscarsgalan.

Titta bara hur halvroliga Tina Fey och Amy Poehler är på ett lite krystat sätt på Golden Globe-galan.

Jag kan förändra världen, woohooo!

I morse möttes jag av en facebook-bild som fick mig att dra till med en spontan Liz Lemon-himling med ögonen. Oh, brother!

Hjälp oss rädda bensinpriserna!

Jag behöver nog inte ens dra igång en halvt irriterad, halvt road utläggning om hur totalt genomidiotiskt detta är, men det relaterar till något jag upplevt på jobbet nu nyligen.

På mitt arbete ringer jag kunder till en av sveriges största elleverantörer. De kunder jag ringer idag är kunder via ett företag som vi kan kalla Företag M som har upphandlingar med olika elleverantörer, där den elleverantör med lägst priserbjudande i upphandlingen vinner kundkontrakten. Jag erbjuder dem att stanna kvar som direktkund efter att deras kontrakt med Företag M löpt ut, och de kan då få lägre pris och allmänt bättre villkor än de har idag (med ”bättre” menar jag att jag anser dem som mer fördelaktiga, däremot finns det ju människor i andra situationer där de inte är lika fördelaktiga). Trots att de betalar mer idag säger många nej, de vill inte vara direktkund eftersom de ser det som att Företag M är ett slags facklig organisation för elkunder, där Företag M tvingar ner elpriserna med hjälp av konsumentmakt. I det långa loppet hjälper de alltså till på precis samma sätt som i den idiotiska facebookbilden, och då kan det ju vara värt att betala lite extra. Rätt? Fel.

Företag M är givetvis inget företag som har som mål att pressa priserna. De elleverantörer som vill vara med och lägga bud på elkundernas kontrakt betalar dyrt för detta privilegium, vilket innebär att de ökar priserna för att kunna gå med vinst. Det är dessutom givetvis inte alla elleverantörer som är med i upphandlingarna, utan bara de som kan tänka sig att betala för kundkontrakt, vilket innebär att det kan vara två eller tre eller bara en leverantör med i upphandlingen, och att kunderna får ta det bud som erbjuds. Inte nödvändigtvis marknadens bästa elpriser, med andra ord, och inte en organisation där du tar ställning mot höga elpriser och utnyttjar din konsumentmakt. Företag M har på intet sätt ljugit, men deras marknadsföring har varit listig – de spelar på folks önskan att göra skillnad hemifrån soffan, att kunna utföra ett välgörande och ställningstagande ändamål när de slår på lamporna. Enklast möjliga räddning av elmarknaden – du spar pengar och är en nagel i ögat på de där onda elfirmorna samtidigt.

Företag M är inte ett ondskefullt företag, på intet sätt, och det finns många fördelar med det. Fördelen att man pressar elpriserna, får marknadens bästa pris eller sluter sig samman mot elleverantörer, de fördelarna däremot skulle jag inte säga att man får med Företag M. Det är ett företag som är vinstdrivande, ett helt vanligt företag som har väldigt bra marknadsföring. Det faktum att människor faktiskt på fullaste allvar tror att de tar politisk ställning genom att gå med i ett visst företag för att få sitt elkontrakt utauktionerat är nästintill rörande.

Ungefär som att tro att man tar politisk ställning och drar sitt strå till stacken för våra elpriser genom att dela en mycket dåligt skriven text på facebook. Aldrig har det varit enklare att rädda världen. Det finns en anledning till det.

Otrohet

Ibland blir jag förvånad över vad olika personer klassar som otrohet, speciellt vad det gäller åt det monogama hållet. Den meningen är ju totalt ologisk, men det jag menar är att jag ofta förvånas över hur strikta regler, uttalade och outtalade, människor har för sina partners i monogama förhållanden. Det gränsar ofta på det extrema, anser jag – men å andra sidan anser säkert andra detsamma om mina egna regler för otrohet.

Ett exempel är detta med sociala medier och internetchat. Jag själv skulle nog inte uppskatta att min partner hade flirtiga chatter med andra, medan många andra anser det lika harmlöst som att använda pornografi. Däremot har jag inget emot flirtiga skämt mellan min partner och hans vänner, medan andra anser det som solklar otrohet när ens partner skriver ”puss” till en gammal kollega.

Det som förvånar mig är inte det att jag själv har andra värderingar än människor i andra förhållanden, utan hur ofta jag hör om människor i andra förhållanden som har olika värderingar om otrohet än sina partners. Så länge jag och min man är överrens spelar det ju ingen roll om vi bägge två klassar handslag som otrohet, eftersom det gäller oss båda oavsett hur extremt det verkar för andra – om däremot jag själv ser min makes handslag som ett svek medan han ser det som en formell hälsning, då har vi ju ett problem.

Hur kommer det sig att så många förhållanden har så olika regler? Oavsett vem som är striktare låter det typiskt: typiskt att det är kvinnan som blir hysterisk och inte låter sin man ha några kvinnliga vänner för att hon är så kvinnligt hysterisk. Typiskt att det är mannen som är så dominerande att han inte klarar av att kvinnan har på sig en kort kjol eller har manliga kompisar eftersom han är så manligt dominerande. Det är ju aldrig bra att vara svartsjuk, det är ingen positiv egenskap, men skall man vara svartsjuk och ha regler för sitt förhållande så får man väl iallafall vara medveten om vad som gäller. Jag finner det bisarrt att man kan ha två totalt olika idéer om vad som är passande, och leva sina liv tillsammans med två olika referensramar.

Myshelg

Som jag tidigare förklarat har jag väldigt få mysiga ögonblick i mitt liv. Sonen skriker och snorar på allt, allting luktar avföring eller ättika, jag är alltid trött eller tjurig, min man är alltid trött och irriterande munter. Men inte idag.

Jag hade en gammal second hand-byrå tidigare, men det funkade inte längre. Undersidan trillar ur, det går inte att hitta några kläder i den och lådorna går inte att stänga. Jag letade efter en ny och större byrå i alla second hand-butiker och loppisar jag kunde komma över i ett halvår innan jag till sist kapitulerade och köpte nya på IKEA för dyra pengar och dåligt samvete. Denna byrå är alltså anledningen till att min son skulle befinna sig hos min mor igår eftermiddag, för att sedan återlämnas igår kväll. Byråerna vi köpte ser ut såhär, utom att mannen skrapade luckorna lite i monteringen (jag kunde inte hjälpa till eftersom jag satt och åt pommes just då).

BRIMNES Byrå med 3 lådor IKEA Lådorna som är lätta att öppna och stänga har utdragsstopp.
Precis när det var dags att göra sig i ordning för att ta emot sonen får jag ett meddelande ifrån min mamma. Sonen har, en timma före sin normala läggtid, tagit henne i handen och dragit med henne in till resesängen och bett om att bli lagd. Alltså: en timma före sin normala läggtid, vilken infaller runt klockan 19,15, bad han om att få lägga sig och sova. Detta har aldrig hänt tidigare någonsin. För att strö salt i såren så tog han sedan sovmorgon till klockan 8,30 istället för att gallskrika en morgonhälsning klockan 5,30, som han har för vana.

En oväntad sovmorgon för alla, med andra ord. En ovanligt bra start på dagen, vilket sedan fortsatte i att sonen fick äta lunch själv på café (briljant idé, han tar typ ett år på sig att skeda in en portion moussaka, tid för både vegetarisk lasagne och kaffe på maten) och sedan springa omkring och leka i urban lekplats. Han pillade på alla cyklar och riskerade alltså att välta tunga stålobjekt över sig, och sedan försökte han bada i svartån, och sedan ville han gå upp för den trappan nunununununu! fast vi inte alls skulle åt det hållet, men på det stora hela blev det en alldeles fantastisk dag. Till sist var sonen så trött att han pustade och stånkade tultade sig fram till vagnen och bad om att få åka resten av vägen hem, och det var inte undra på. Då hade han promenerat gott och väl 2 km, det mesta i tultande spurtar från den ena spännande platsen till den andra.

Annat mysigt med helgen var att jag kunde skratta högt och hjärtligt med en av filmerna vi såg igår, nämligen EYES BEHIND THE WALL. Buñuel-favoriten Fernando Ray spelade en författare i rullstol som hyr ut ett Big Brother-hus till den läckre John Philip Law, som är ovetande om att han är övervakad dagligen av den fascinerade Ray och hans fru Olga. Alldeles otroligt underhållande, även om typ ingenting fick någon förklaring och allt slutade bisarrt abrupt. Jag tycker att alla skall titta på den, men det är svårt att få tag på en textad version (vår var fantextad) så jag förstår om ni inte gör det. Kvällen avslutades med en trist dansk giallo och en dryg timma SLEAZEMANIA, en slags blandband som endast hanterar trailers. Mmmm, delicioso!

Allt som allt: en mycket bra helg.

Fördomar då och nu

Här kommer en lista med fördomar om bloggare som jag fick när jag först började bli bloggmedveten:

  1. Underbara Clara: Jag antog att Clara var en präktig idiot. Det är hon inte. Nu är hon min idol, hon är grym. Min enda kritik är att hon har för många tävlingar, och givetvis mår jag fortfarande jättedåligt väldigt ofta när jag läser hennes blogg eftersom mitt egna liv är så fult i jämförelse.
  2. Blondinbella: Jag trodde att Blondinbella var en utseendefixerad men i grunden intelligent ung kvinna som bloggade om saker som inte intresserar mig. Nu har jag ändrat mig och har åsikten att hon verkar väldigt välstylad och utseendepiffig och ganska skrämmande. Hon är som en iskall, antagligen rysk Rederiet-bov i powerkostym och en styrelse bakom sig. Visserligen skriver hon om saker som intresserar mig, men… nej. Hon får mig att gråta ibland. Om hon är så smart som alla säger, så önskar jag att hon kunde vara lite klokare.
  3. Lady Dahmer: Jag antog att Lady Dahmer var gapig och arg extremfeminist som hade tvärtomåsikter om dumma saker. Det är hon också, men nu har jag ändrat mig och håller med om mycket, dock fortfarande ej allt.
  4. Arsinoe: Jag trodde Fanny var träig och tråkig. Det var hon inte, men det är fortfarande ansträngande att läsa igenom vissa bloggposter eftersom hon är mycket smartare än vad jag är.
  5. Alex Schulman: Jag hade bara läst lite om Alex liv som nybliven pappa och då var jag gravid, så jag lapade upp känslosamheten med rinnande tårar och svällande hjärta. Jag hade också läst en krönika av Alex med titeln ”Jag blev Jesus på dansgolvet”, om jag inte minns helt fel. När jag sedan började läsa Alex nya blogg blev jag besviken. Jag vill inte gå in på detaljer eftersom han en gång skickat hundarna på en bloggare som kritiserat honom, men det var inte riktigt min stil.

Feministisk erotika

The Guardian (passande nog) publicerade nyligen en debattartikel där det föreslogs att man skulle ha en feministisk myndighet som skulle feministstämpla porren innan den släpptes till massorna. Feministbiblioteket bloggar om 50 Nyanser av Honom och ställer en fråga på facebook som verkligen är något att fundera över: Finns det feministisk erotik? Vad gör den erotisk? Vem vänder den sig till?

Feminism och erotika har alltid varit laddade ämnen, och i samband med varandra verkar det så snårigt att det verkar nästintill omöjligt att komma fram till ett absolut svar. Det finns så många olika skolor att referera till att det knappast ens går att börja – mellan Andrea Dworkin och Anaïs Nin, antar jag, men innan jag funderar vidare på just feminism och erotika så måste jag följa en tanke som vägrar att lämna mig ifred. Varför är feministisk erotika något att fundera över?

Det säger sig självt att båda könen vinner på jämlikhet, och att heterosexuell erotika är något som borde kunna beskådas av bägge könen. När man diskuterar feministisk erotika verkar det däremot som att man enbart fokuserar på erotika som skall användas av kvinnor, eller som fokuserar på kvinnors beteende. Mannen har ingen erotika, verkar samhället säga, han har pornografi, och pornografi är ofta sett som något osmakligt och i grunden kvinnohatande. Att kvinnor och män skulle ha olika erotiska behov (t.ex. det klassiska exemplet att kvinnor behöver fantasi, gärna skriftlig sådan, medan män behöver visuell stimulans), det är något jag inte kan säga med all säkerhet att det stämmer, och frågan är egentligen varför man isåfall inte analyserar och petar på mäns erotika som man gör på kvinnors.

Jag tror att kvinnors sexualitet alltid kommer att bli underkänd, och att tanken på PK, feministisk erotika är något av en utopi. Alla är vi olika, och i och med att själva grundläggande kriteriet med erotika är att man skall finna den kittlande på något sätt, så kommer vi aldrig att hitta en feministisk erotika som passar alls. Den enes erotika är den andres pornografi, den enes fantasi är den andres kvinnoförnedrande mardröm, men istället för att acceptera dessa skillnader så vill vi på någon nivå försöka nå fram till en och samma plats med en erotika som alla kan hålla med om är, tja… feministisk. Bara det att ämnet i princip bara diskuteras gällande kvinnor, vilket är hela min poäng. Kvinnors sexualitet underkänns i och med att man hånar harlequinromaner eller 50 Shades, lika mycket som den underkänns om man anser att det är kontrafeministiskt att titta på Max Power-filmer. Skillnaden mellan hur vi analyserar feministisk erotik eller erotika menad för kvinnor med mäns erotika eller pornografi är ju enorm.

Jag tror att skillanden ligger i att kvinnor antas föredra en erotika vars grundtanke måhända nästlar sig samman med hennes egna funderingar, medan män kan släppa erotikan efter ejakulationen. Detta att pornografi skapar våldtäktsmän är dessbättre något som idag ligger i det förflutna, så varför funderar vi på feministisk erotika? Därför att vi vill ha den, för att den är uppfriskande för oss? För att feminism står för allt som vi inte associerar med erotika idag – ett alternativt skönhetsideal, kanske icke-heteronorma förhållanden, fokus utanför den manliga sexualiteten som norm?

I mitt huvud blandas två definitioner. Antingen detta att feministisk erotika hanterar kvinnlig sexualitet på ett sätt som är bemyndigande och stärkande för henne, utanför romantiska floskler eller dussintals vaginala struntorgasmer, eller också är det ungefär precis allt eftersom hon har rätt att uttrycka sin sexualitet precis som hon vill. Vad är egentligen mer feministiskt?

Jag vet faktiskt inte.