Nu blir jag tjatig

I nio fall av tio försöker jag undvika frågor som är på tapeten alltför mycket, då det aldrig finns något mer att framföra i frågan. Det finns alltid någon annan som framfört samma åsikt tidigare, och det med större elegans eller skarpare argument än det jag brukar framföra. Vad är det för mening att snöa på sånt som för tillfället är på tapeten? På tapeten idag finns hendebatt och barnkläder, ett ämne som nästan aldrig är borta från tapeten, och jag känner mig manad att snöa om argumenten mot könsneutrala kläder och neutralt bemötande mot barn.

På Familjelivs forum finns nästan alltid en pågående debatt om varför ”ni trycker i era barn halvfabrikat”. Debatten påbörjas nästan alltid med ett hätskt svar att personen i fråga inte vet vad halvfabrikat betyder eftersom hen använder ordet när hen diskuterar Mamma Scans köttbullar (klassisk familjelivssymbol). Jag känner alltid detsamma när någon diskuterar genus eller ordet hen. Den klassiska genusdiskussionen genomgår nästan alltid följande tre stadier, med den gemensamma nämnaren att man ilsket klargör att det finns två kön:

  1. ”Varför kan man inte få ha rosa på flickor och blått för pojkar längre? Varför skall man hålla på och låtsas som att det inte finns två kön och bara klä ungarna i bruna påsar?” I fas ett brukar man oftast ha ett lustigt eller bekymrat tonfall, och man predikar till kören. Man kallar resonemanget att vara kritisk mot ordet hen, trots att det inte har något med saken att göra. Man ställer sig stadigt emot en påhittad genusåsikt, nämligen att barnen endast får iklädas grå eller brun säckväv och endast leka med könsstereotypa leksaker som är tvärtemot barnets kön.
  2. ”Men herregud, jag får väl klä min unge i vilka kläder jag vill eller? Varför skall jag behöva låtsas som att det inte finns två kön?” I fas nummer två har personen blivit ifrågasatt och försvarar sig på ett högst irriterande sätt, genom att påstå att någon bestämma över hens barns kläder, alternativt lägger det på en personlig nivå. ”Jag tycker att det är fjantigt med genus, alla flickbarn borde ha rosa och alla pojkar borde ha blått, annars blir de eller de vuxna förvirrade!” ”Men varför vill du behålla sådana gamla floskler?” ”Men sluta, varför kan inte mitt barn få ha rosa om hon tycker om det?”
  3. ”JAG ÄR STOLT ÖVER ATT VARA KVINNA/MAN! JAG ÄR EN KVINNA/MAN, HEAR ME ROAR! JAG MÅSTE VÄL FÅ VARA KVINNA/MAN, SLUTA FÖRNEKA ATT DET FINNS TVÅ KÖN!” Man avslutar diskussionen genom att flytta bebiskläderna till ett vuxet stadie där man förklarar att man måste få vara stolt över sitt kön, stolt över att vara vacker eller vad det nu kan vara. Återigen, inget med diskussionen att göra utan bara handlar om att få det att låta som att människor som inte vill sätta sitt barn i ett könsfack direkt ifrån födseln egentligen bara skäms över att hen har genitalier att släpa runt på, med allt benrakande eller allt läppstift som detta innebär.

I inget av dessa tre stadier så hanteras egentligen sakfrågan, på intet sätt bemöts själva tanken bakom genus, nämligen att man skall bemöta människor som individer snarare än som representanter för ett visst kön. Bemöter man ett barn på ett visst sätt kommer barnet att svara. Berättar man för ett barn att han är en typisk pojke som vägrar städa så ser han det som sin roll, berättar man för ett barn att flickor aldrig kan leka i grupp med andra flickor så lär de sig det. Ingenstans finns någon forskning som säger att spädbarn föds med vissa egenskaper beroende på sitt kön, men ändå måste vi bemöta barn på ett visst sätt direkt från förlossningen. Och aldrig någonstans kan man faktiskt diskutera själva genustanken, utan det blir diskussioner med människor som aldrig har en med verkligheten överrensstämmande bild av genus. Måste vi hålla på och prata genus med människor som tror att genus är att förneka att det finns barn med snopp och barn med snippa?

Ja. Tydligen måste vi det.

Annonser

4 thoughts on “Nu blir jag tjatig

  1. Bra skrivet! Jag vet inte hur många sådana diskussioner jag haft. Inget sakligt utan bara en förolämpad människa som inte förstått ett dugg vad genus handlar om och som vägrar ta in något av det jag berättar/visar om vad genus verkligen är. Det är tröttsamt som in i ….. Men jag fortsätter. Varför? För att jag vill att mitt barn ska få chansen att vara en individ som inte begränsas av vad andra tycker att han ”ska” göra och hur han ”ska” bete sig. Människor som bekräftar ”pojkigt” beteende i honom och ignorerar ”flickigt” beteende. Gissa vad barnet lär sig av DET liksom?

    • Nej, det är enormt frustrerande att folk diskuterar frågor de inte vet något om. Halmgubbeargument som växer till Wicker Man-storlek. Det är svårt att gå emot nästan hela världen.

  2. jag tycker familjeliv verkar så himla otäckt. jag gillar å ena sidan att vad jag än googlar så finns det banne mig en eller flera trådar om det på familjeliv, men i övrigt… på familjeliv tror jag nog mer på att tiga ihjäl problemen, trots att jag typ nyss ondgjorde mig våldsamt mot det tänket på denna blogg…. jag tänker mig att om jag har barn kommer jag klä dom som dockor och helt kapitulera för lidls alla reklamlappar så jag kan inte säga så mycket om den här genusdebatten mer än att det är så himla konstigt att rosa på flcikor och blått på pojkar skulle vara nåt slags ursprungligt! DET ÄR JU BARA HITTEPÅ! kolla bara på kyrkan, alla män bär klänning långt upp i hög ålder. man hade ju inte färg på kläder förr såsom vi har nu hallå. på 1700talet eller nåt sånt har jag för mig att rosa var en manlig färg. och på en bild från bronx från 80talet poserar en av hiphopens förgrundsgestalter, tanig i en turkos blus med en enorm boombox och benen i kors som första bästa modebloggerska. det här stör jag mig nog allra mest på. jag har inte sett typ ett enda kort på mig eller mina systrar klädda helt i rosa från när vi var små. vårt lego kom i alla möjliga färger, och jag har ett starkt minne av en sjuuuuuukt fiiiiin porslinsdocka som man INTE fick peta på, som var klädd i värsta vackra blåa balklänningen. man kunde alltså vara prinsessa OCH klädd i blått när jag var liten. vad snackar dom om??

    • Rosa var en manlig färg fram till typ 1920. Det sågs som ljusrött, och rött var en aggressiv färg, medan blå var en lugn, feminin färg (även jungfru Marias färg). Detta med manlighet och kvinnlighet är ju extremt flytande från epok till epok, och jag fattar verkligen inte hur folk menar i sin konservativa ilska och ”MEN DET ÄR JU SKILLNAD PÅ MÄN OCH KVINNOR!”
      Men du har rätt – Familjeliv ÄR otäckt, och jag överlever det endast i extremt små doser och i den fasta övertygelsen att typ 80% av dess medlemmar är troll.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s