Hororna i Metro

Idag läste jag i en Metro som min man släpat hem att det finns massor av östeuropeiska horor i Sverige som jobbar för att se till att deras barn hemma i öststaterna inte svälter ihjäl. Det känns väldigt surt att dessa damer (och herrar?) måste leva under skräcken att dels arbeta mer eller mindre ofrivilligt i ett av sveriges farligaste yrken i ett främmande land, ensamma utan vänner eller familj, i klorna på människor man inte kan lita på och kanske behandlar en illa på mer än ett sätt, och dessutom leva i skräcken att kanske bli hemskickade där deras hemkomst innebär möjlig svält för barnen.

Nu vet jag inte hur mycket av den här historien som är en generell trend och hur mycket som är undantag framhävda för att dra i hjärtetrådarna på kvinnor som mig själv. Jag vill gärna naivt hoppas att de flesta av de som är överplockade som sexarbetare gör det av fri vilja och att de tjänar en skälig lön och blir behandlade med respekt, men det är ju givetvis inte alls sant. Förnekelsen är hjälplöshetens bästa vän.

Vad gör man egentligen med sådana här människor? Jag har funderat länge, och egentligen är de största bovarna inte alls de vidriga människor som tjänar pengar på dessa sexarbetares arbete, utan de samhällen som gör att kvinnor* inte kan leva i visshet att de själva och deras familjer kan överleva utan påtvingad prostitution. Och vad kan man egentligen göra åt andra länders politiska system? Det enda vi i Sverige kan göra är att arrestera prostituerade och skicka hem dem, och svenskt rättsväsendes syn på situationer har väl aldrig varit så klar som i fallet där ett traffickingoffer antogs ha fejkat hela historien för att kunna få skadestånd. Vi kan inte döma de som begår brotten, det är kvinnorna som först utnyttjas och sedan utvisas tillbaka till ruta ett i misären i hemlandet. För att bli dramatisk.

Jag har tillbringat mycket tid idag med att fundera över vad jag hade gjort annorlunda. Hur hade jag egentligen hanterat situationen, om det här vore mitt land? Hade jag låtit damerna stanna och skickat efter deras barn för att leva i en stor, glad familj här i Sverige? Hade jag gjort det svårare för kvinnorna att komma hit ifrån första början? Jag vet faktiskt inte. Men jag vet att hela situationen som vi hanterar den nu är på samma moraliska nivå som att låsa trappuppgången om vintern eftersom det är så jobbigt att behöva skicka ut hemlösa i kylan. Jag vet faktiskt inte vad man kan göra. Hur är det möjligt att vara moralisk i en värld full av andra som tillåts behandla människor på ett sådant fruktansvärt sätt, hur kan vi ta hand om människor som behandlas så vidrigt i sina egna samhällen? Jag vet faktiskt inte. Jag har inget svar. Jag vet inte ens vad man som privatperson kan göra, eftersom alla mina ansträngningar att hitta traffickingoffer kan sluta med att jag i praktiken dömer deras barn till svältdöden.

Imorgon skall jag fira Jesu död och tänka på hur bra jag har det som är född precis här precis idag. Jag vet inte vad jag kan göra för att betala tillbaka.

* Och män och barn, låt mig dock generalisera för enkelhetens skull.

Annonser

2 thoughts on “Hororna i Metro

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s