Lycka / konsumtion / livet

Fanny skriver om detta nya fenomen som heter Inspiration, och hur det depremerar henne. Som alltid väcks tankar som jag gärna vill få ner ur huvudet.

Med jämna mellanrum går jag in och besöker Underbara Clara. Det kommer nog inte som någon överraskning för mina två läsare, eftersom jag ibland skojar om hur jag själv måste börja bära läppstift och göra egen sylt och så. Underbara Clara har väl blivit lite av en ikon för allt som är inspiration – hon är positiv, glad, intressant, full av energi, vacker som en dag (givetvis), tillfreds, lyckad…. listan kan fortsätta ungefär hur länge som helst. Anledningen till att jag läser Clara är ungefär samma anledning som jag tittar på Nigellas matlagningsprogram eller hur jag läste tantsnusk som tolvåring – jag letar efter en fantasi, något jag inte får i verkliga livet. Något jag aldrig kommer få i verkliga livet, eftersom jag är en vanlig kvinna med vanligt osmickrande ljus och vanligt liv. Det vanliga livet för mig består av hårt arbete, samma enorma ansträngning dag efter dag utan någon annan lön än att hela tillvaron inte kollapsar. Jag kommer att arbeta hårt hela mitt liv och sedan kommer jag att dö, ingen sylt i världen kommer att göra min vardag bättre oavsett hur mycket jag städar hemma kommer mitt hem aldrig att bli vare sig smakfullt eller rent. Alltså är det enklare att bara sitta och häcka än att försöka få iordning på lägenheten eller mig själv eller vad jag gör med mitt liv. Jag är en vanlig, dödlig människa, och belöningen att vara snygg och ha rätt ljus och rena kläder på mitt barn jämt kommer aldrig att vara värd besväret.

Jag är usel på vardagslyx, jag ogillar hela grejen att ”unna” mig någonting som jag vill ha – antingen är det värt det eller inte, men jag njuter aldrig av mina köp eller min egna tid som jag blivit lovad att jag skall göra. Så hela grejen att jag skall inspireras att bli snyggare, ha ett snyggare hem, må bättre, ha renare kläder på mitt barn eller vad det nu kan vara, allt sådant går bort. Kvar finns bara skammen att mitt liv är fullt av dammråttor, svullna fingrar, magsjuka, synliga porer, prylar. När jag fick barn hade jag en vag idé om att jag skulle vara glad och tillfreds och harmonisk – man blir bara mer hormonig och illaluktande. Man ser inte ut som de gör i reklamerna eller i inspirationsbloggarna (same shit, egentligen) eftersom man aldrig ser ut som de gör, och tillvaron aldrig ser ut som deras, inte ens ljuset är likadant.

Mucho diffrerentio

Det är egentligen tur att jag har så bra människor. Det tänker jag ofta. När folk på tv säger ”Åh, jag är så glad att jag hittat dig!” till en romantisk partner fnyser jag bara. Folk är idioter på tv. Det är inte tur att man hittar någon man älskar, det händer nästan alla, och med lite tur kommer personen i fråga att vara en helt vanlig, schysst människa som behandlar en okej. Men jag känner ändå någonstans att jag har tur som har människor som gör mitt liv så himla roligt även om det egentligen är så himla dåligt. Jag kommer fortsätta att jobba tills jag dör, men å andra sidan får min man mig att skratta varje dag, och när han frågar hur jag mår och hur min dag har varit så vill han verkligen höra vad jag har att säga. Jag kommer att fortsätta vara en ganska alldaglig, trist småbarnsmamma ända tills jag blir en alldaglig trist vanlig mamma, men min son får mig att skratta varje dag och tycker att jag är den bästa i världen på att pussas och leka. Jag kommer att bo i hem där jag spenderat noll minuter på att försöka försköna min tillvaro (flyttade in för över ett år sedan, fortfarande inga gardiner), men min mamma lyssnar på mina bekymmer och gör allt hon kan varje dag för att göra mitt liv bättre. Så länge jag har rätt människor så kommer jag att kunna vara lycklig även om mitt liv verkligen suger kamelballe jämfört med Underbara Claras.

Kanske är det en dålig grej. Kanske hade jag gjort mer för att göra mitt liv drägligare om jag inte varit så innerligt lycklig i min lilla del av helvetet*. Stundvis, åtminstonde. Vilket är ungefär allt man kan vänta sig i vuxen ålder då världen inte är något annat än en enda lång själsdödande kompromiss.**

 

* Givetvis kallar jag inte mitt liv på allvar för ett helvete, men om man ser inspirationsbloggar och reklam som norm och sanning, då är jag sannerligen i helvetet där jag bor.

**Min glädje innebär givetvis inte att jag på något sätt förminskar problemet i att samhället är uppbyggt kring köptvång och arbetstvång. Det är en personlig lättnad kring ett större problem.

Annonser

12 thoughts on “Lycka / konsumtion / livet

  1. Jag gillar den här typen av inlägg. Istället för sk inspirationsbloggar. De skrämmer mig. Min riktiga skamblogg är Cimon Lundbergs. Han är poetisk, pretentiös och ”snygg” till och med när han är bakfull. Jag umgicks jättemycket med den typen av människor när jag var yngre och när jag jobbade på teatern….idag är jag orakad, går i mysbyxor och sminkar mig en gång om året…varvid jag ser ut som en spacklad clown.
    Jag älskar mitt oglammiga liv så mycket mer. Det här livet känns på riktigt. Det andra gjorde det inte

      • Men ja. Däremot tycker jag det är ganska intressant, jag såg klippet som ligger hos LD just nu och när man ser Clara på det där sättet gillar jag henne, men jag får verkligen panik av hennes blogg. Den är läskig

      • Jag gillar Clara jämt. Clara verkar verkligen vara en stark och smart person. Däremot mår jag verkligen dåligt av att läsa hennes blogg, det är ren masochism som gör att jag sitter där och glor på hennes muffins och loppisfynd lite nu och då. Hon skrämmer mig också.

      • Ja jo men så är det nog. Jag slutade läsa hennes blogg för ett tag sedan, just för att den ger mig ångest. Jag VET att hon inte menar att ge någon ångest alls, hon verkar ju liksom vara ungefär snällheten själv, men jag orkar inte se hennes energi.

      • Grejen är ju den att den där ångesten kommer ju egentligen inte ur något alls som Clara gör, såklart. Man kan undra varför så många (kvinnor?) känner sig kritiserade eller att de inte lever upp till normen om de ser något som de anser som bättre än sig själva. Varför är det så himla svårt att läsa Clara utan att känna att man misslyckas som människa och kvinna? Varför kan man inte bara titta på inspiration som just inspiration (typ, åh så trevligt påskpyssel Clara tipsar om, det skall jag nog göra i helgen fast med vedervärdigt resultat) snarare än kritik? Jag har väldigt svårt för det.

  2. ”Jag är en vanlig, dödlig människa, och belöningen att vara snygg och ha rätt ljus och rena kläder på mitt barn jämt kommer aldrig att vara värd besväret.”

    WORD! och tycker ditt bäbismys ser så mycket mysigare ut än proffsfotots.

  3. Jag avundas din inställning. Det närmsta jag får till just nu är ”om jag bygger mitt liv kring relationer istället för konsumtion kanske jag blir lika häftig som Lisa”. Till och med ditt klarsynta intellekt och dåliga ljussättning förvandlas till inspiration i min hjärna.

  4. Typiskt bra och sant skrivet! Nästan inspirerande också på något märkligt vis (sorry, haha). Jag vet inte heller hur fan jag skulle lyckas ta mig ur det ekorrhjul till liv jag lever, fast samtidigt… den enorma övertro jag har om mig själv borde väl ändå leda nånstans till sist? Jag vill nog bli en sån som inspirerar. Fast jag pratar gärna om det helvetiska i livet också – för nöjd kommer jag nog aldrig bli, och det kanske kan funka som en annan typ av inspiration, precis som ditt inlägg ovan.

    • Jag tror att de allra flesta har möjlighet att lämna ett märke efter sig på något sätt, vilket ju är det som de flesta vill. Skriva en bok, hjälpa någon med något viktigt, uppfinna ett nödvändigt hjälpmedel, göra revolution för något vi brinner för… sådana saker tror jag att de allra flesta faktiskt har i sig att göra. Det som gör att de allra flesta av oss inte gör det är väl bara att vi aldrig får ändan ur vagnen. Även om man inte är nöjd så låter man det vara och sedan surnar man när man inser att livet passerat en förbi och man låtit ungarna och släkten hindra en från att göra revolution eller skriva en bok eller vad det nu är.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s