Fokus på skådespelare

I helgen såg jag en dokumentär om den store Paul Naschy, alltså mannen bakom bl.a. filmerna HOUSE OF PSYCHOTIC WOMAN, THE WAREWOLF VS THE VAMPIRE WOMAN, VENGEANCE OF THE ZOMBIES och många, många andra. När jag säger många många menar jag verkligen många många – Naschy har gjort hundratals filmer i sitt liv. Dokumentären hette THE MAN WHO SAW FRANKENSTEIN CRY och är väl värd att kolla in om man känner sig nyfiken på legenden Naschy.

Jag har en enorm respekt för vem som helst som faktiskt kan skapa en film, jag kan inte ens föreställa mig hur mycket arbete som ligger bakom ens den uslaste av film, vilka ansträngningar man måste genomgå. Naschy både skrev, regisserade och spelade huvudrollen i många av hans filmer, och han utnyttjade det till fullo – karaktärerna är grandiosa, han är den starkaste, smartaste, mest godhjärtade eller mustaschvirvlande ondskefulle och hans penis är större än någon annans (ett oft återkommande tema). Damernas kläder faller som snöflingor runt honom, deras hjärtan fladdrar och skälver som desperata fjärilar. Man får alltid bra valuta för pengarna med en Naschy.

Ett återkommande tema i dokumentären var detta att Naschy var så professionell. Inga diva-fasoner, han arbetade hårt och med stort engangemang, han såg sitt arbete hela tiden som ett yrke han var lyckligt lottad att kunna få utöva. Medan andra skådespelare klagade över obekväma kostymer, kliande smink, hetta, kyla, trötthet eller uttråkan mellan tagningar så var Naschy alltid helt och fullt professionell. Alltså, precis som man kan tänka sig att skådespelare skall vara, men som de så sällan verkar vara enligt myten om Den Stora Hollywoodskådespelaren.

Varifrån kommer egentligen myten om skådespelaren som konstnär? Jag har givetvis enorm respekt för en bra skådespelare, men för mig är konstnären en skapande personlighet, någon som producerar något. Vad producerar egentligen en skådespelare? De dyrkas som gudar nästintill, och vad gör de egentligen? De är bra på att låtsas vara någon annan. Igen, jag har all respekt för duktiga skådespelare, men jag skulle aldrig säga att skådespelaren är något geni, inte ens när man talar om skådespelare i filmer jag älskat – Gene Hackman, Simone Signoret, Meiko Kaji – inte ens då skulle jag säga att de på något sätt presterar något som gör att de förtjänar att behandlas med mer respekt än just den att de är duktiga på det de gör. Skådespelare får inte bara respekt som konstnär, de får mest respekt av alla konstnärer i samhället, mer respekt än målare eller musiker. Givetvis har detta sin grund i att skådespelarens ansikte kommer att vara det som projiceras in i verket, medan en musikers musik talar för sig själv. Alltså tvingas en skådespelare vara mycket mer attraktiva än musikern (åtminstone i teorin, eftersom man idag har svårt att bli stor musiker alls, utan mest får satsa på att bli sångare, dansare eller – huuuu – ”stjärna” via tv-program. Jag inkluderar för övrigt sångare i melodifestivalen i den kategorin.)

Skönhet är alfa och omega i vår värld, och skådespelare får mest respekt eftersom de måste vara vackrast (åtminstone kvinnliga skådespelare). I filmens värld är din tandläkarassistent Jennifer Aniston, ditt barns mellanstadielärare är Salma Hayek, journalisten på din lokala morgontidning är Megan Fox… De vackra blir de med makt, och alltså är det inte underligt att man låtsas som att Jessica Alba inte är med i filmer för att hon ser bra ut i läder, utan för att hon är ett geni, en konstnär, som därmed har rätt att bete sig illa och upphöjas till någon att beundra eftersom hon producerar något. (Givetvis förenklar jag situationen här, det finns många skådespelare som inte är påvisade som enormt attraktiva och självklart beter sig inte alla illa. Jag generaliserar.)

Manliga skådespelare är ju en intressant människoart. Jag tror på fullaste allvar att många av de manliga skådespelare som hyllas för sitt läckra utseende har det lite tvärtom, alltså att man antar att de är speciellt vackra eftersom de är med i filmer snarare än att de får vara med i filmer pga sitt läckra utseende. Mitt praktexempel här är George Clooney, en man som jag på intet sätt kan se som speciellt attraktiv även om han inte är ful på något sätt, men som hyllas som den vackraste mannen i världen. Jag tror att detta är därför att samhället luckrat upp det manliga skönhetsidealet för att kunna komma undan med att vår världs George Clooneys anses som gudalika i skönhet, medan kvinnor faktiskt måste passa in i en viss mall för att vara vackra. Det är enklare att definiera samhällets syn på kvinnlig skönhet (även om det givetvis finns många kategorier) och alltså är det enklare att visa Matthew McConaugheys skoliknande huvud som extremt attraktivt fastän vi alla vet att han egentligen inte är så värst snygg.

Så. Det var skådespelarna, världens mest överreklamerade människor. Har ni något att tillägga?

Annonser

5 thoughts on “Fokus på skådespelare

  1. nej alltså, jag vet inte om jag tänker på skådisar som genier, sedan finns det ju sådana som Keisha Castle-Hughes i Whale rider, Hilary Swank i Boys don´t cry och Billy Bob Thornton i Sling Blade, som är några av de rollprestationer som jag bara tycker är helt outstanding.
    sedan håller jag med om att manliga skådisar kan vara lite överreklamerade.

    • Klart att det finns skådisar som är fantastiska, men alltså, lägg det i perspektiv. Ge lite cred till alla de som jobbar för att filmen skall bli så bra som den är, ge cred till den som skrivit manuset, den som regisserat och berättat för skådisen hur hen skall känna och tänka, den som klippt samman allt och valt vilka scener som skall finnas var, när man skall klippa, hur det skall sitta samman. Ge lite cred till den som regisserat kameraarbetet, lagt upp vinklarna, bestämt när man skall fokusera på en viss del av ansiktet, när man skall zooma in eller vinkla ut. Alltsamman resulterar i skådespelarens prestation. Kom igen, folk verkar tro att skådespelarna gör filmen vilket inte är fallet (inte just du, det tror jag inte, jag bara svamlar eftersom jag tycker att skådespelare är överskattade). Och jag vägrar att se dem som konstnärer, men det är kanske min egen grej mer än något annat.

  2. Jag, som ännu inte lyckats göra mig av med gamla barndomsdrömmar om att kunna försörja mig som skådespelare, måste nu gå in och försvara bilden av skådespelaren som konstnär, hoho. En skådespelare måste säkert inte vara konstnärlig, men jag vill påstå att de allra flesta är det. Till och med när jag pysslade med amatörteater var vi tvungna att skriva rätt utförliga karaktärsbeskrivningar (och själva fylla i luckorna i manus. Hitta på en barndom, olika egenheter hos karaktären osv). Att även i repetitionerna sakta forma karaktären kräver helt klart en kreativ förmåga. Man skapar en person, med djup. Precis som man kan skapa en tavla (det kan väl för övrigt också ses som att man ”bara” gör något man är bra på, att måla?) Manusförfattare, regissör ock skådespelare är alla aktiva i skapandet av en karaktär.

    • Jag ser konstnärlig som kreativ, skapande. Kanske skapar man en karaktär, men jag har svårt att se det, jag tycker bara att det låter pretantiöst och har en väldigt negativ bild av skådespelare som oerhört pretantiösa. Säkert är jag provocerad av hur (stora) skådespelare alltid får mest respekt av alla konstnärsgrupper endast därför att de måste vara attraktivast, jag accepterar absolut att min åsikt på intet sätt är ett fakta utan just bara en åsikt.

      • Jo, det är helt klart kasst att t.ex. manusförfattare hamnar alltid hamnar i skymundan, och jag menar verkligen inte att skådespelare borde fortsätta vara de som får mest cred.

        Jag tror att gruppen som pysslar med en viss sak alltid kommer att ha mer rätt om ämnet än någon som inte gör det, hur bajsnödigt det än kan komma att låta. Jag som inte kan måla ser inte riktigt varför det nödvändigtvis skulle vara mer kreativt att måla en tavla än att jag kluddar ner figurer av olika slag på papper under en tråkig föreläsning… Är det resultatet, hur det uppfattas av andra, eller tanken bakom som gör någonting till ett konstnärligt verk? Det kände bara lite hårt av dig att totalt avfärda skådespelandet som ett konstnärligt utövande, men du får såklart tänka vad du vill om saken. (Sen så tycker jag att alla konstnärstyper är pretentiösa, nästan som att det kommer på köpet med den kreativa förmågan. Skulle vilja höra en av våra stora författare erkänna att det fan är jävligt gött att kunna leva på något man har turen att ha talang för och som man tycker är roligt. Det ligger väl såklart hårt arbete bakom en roman också, men det kan knappast jämföras med ett ”vanligt” energislukande 8-17-jobb. Nej, mer ödmjuka får gärna alla vara)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s