Breivik och hunden

Jaha, Lady Dahmer skulle räddat Anders ”Drittsekk” Breivik från att drunkna innan hon skulle räddat sin grannes hund. Och hennes läsare är rasande.

Nu är det kanske så att just Lady Dahmer med sin fascination för hemska människor är lite partisk, men jag hade trott att de flesta skulle hållt med om att människor skall prioriteras framför djur. (Givetvis vet jag att människor också är djur, men det är ju insekter också och jag ser sällan någon som slåss för kvalsters rätt att leva, så man kanske kan få dela upp kategorierna lite som man vill.) Jag förvånas över människors brist på självinsikt, alternativt snedvridna syn på sin relation till sina husdjur. Många påstår sig välja sina husdjur framför främmande människor om de kunde rädda en från att drunkna, vilket jag för övrigt inte litar på att så värst många faktiskt skulle göra men annars finner totalt motbjudande. Anledningen till detta synsätt framställs ofta som att den drunknande människan antagligen inte gjort så mycket för mänskligheten iallafall och alltså kan undvaras, vilket är farligt nära Breiviks eget synsätt men kanske utan vreden. Andra argument innehåller andemeningen ”Brevik förlorade sina mänskliga rättigheter när han tog sig friheten att bestämma över andras liv!”, något som de flesta i kommentarsfältet också känner sig berättigade till att göra, dock endast i speciella situationer. T.ex. om en människa varit någon som Breivik.

Jag undrar lite var gränsen går. För mig går gränsen inte alls, nämligen. Jag har ingen gräns på när jag skulle räddat Anders Breivik. Räddat honom hade jag alltid gjort om jag kunnat, precis som jag skulle försöka rädda alla – antagligen, nu vet jag ju inte om jag fegat ut pga rädsla för att själv drunkna där i vattnet eller så. Jag hade inte kunnat leva med mig själv i vetskapen att en annan människa vore död och att jag kunnat förhindra det men inte ens försökt. Anledningen är enkel.

Vad gäller artens värdelöshet är jag givetvis mycket väl medveten om att så är fallet. Jag varken har eller kommer att göra något som kommer att vara till speciellt stor nytta för mänskligheten. Jag vet inte ens vad detta skulle kunnat vara. Realistiskt sett kommer jag att försöka göra det så bra som möjligt för mig själv, min familj, min omgivning och min värld tills jag dör, men det kommer inte att påverka så många positivt. De flesta, liksom jag, tillbringar sina dagar med att suckande fundera över sina bankkonton, undra hur kändisars kök ser ut, fundera över middagen, oroa sig huruvida hen är en dålig människa, leta efter strumpor, avsky någon på jobbet, längta efter sex, vara besviken över något eller något annat eller planera in underhållning. Inte mycket att hänga i julgranen. Däremot har vi nog alla människor vars liv skulle vara lite mindre ljusa om vi inte fanns i dem, människor som älskar oss. Till och med Anders Brevik hade haft någon som skulle sörja honom djupt och innerligt om han dog, Anders Breivik har också en mamma och en pappa som älskar sin lilla pojke, och det är därför jag inte skulle valt hunden, aldrig kunde välja hunden även om jag vet att människan i vattnet är ett monster. Jag hade inte kunnat leva i vetskapen att jag gjort andra så hemskt illa.

Vad är det egentligen som händer i vår värld? Jag har all respekt för att människor har en enormt stark koppling till sina djur, men är det inte en extremt självisk tanke att välja sin hund eller katt framför någon annans förälder, syskon, barn, vän eller partner? Är det inte extremt själviskt att säga ”Min hund älskar mig! För min hund är jag perfekt, hunden är alltid glad att se mig och därför väljer jag hunden!”, är det inte ett hemskt sätt att resonera? För mig betyder människan i vattnet ingenting speciellt, men det betyder inte att hen är värdelös eller att hen inte betyder något för någon annan.

Diskussionen varför vi har ”rätten” att välja över andras liv är komplicerad – personligen anser jag att vår förmåga att manipulera av andra djur är ett vapen i stil med tänder eller klor, och att vi därför har rätt att utnyttja den på samma sätt när det är nödvändigt, vilket det knappst är i västvärlden nuförtiden.

Nåja. Så tycker jag. Vad tycker du?

Annonser

7 thoughts on “Breivik och hunden

  1. Jag tror att mycket handlar om att många har en svag punkt för det försvarlösa (med undantag för insekter, där det inte spelar någon roll att man är 1 miljon ggr större, de ska dödas ändå). Djur, barn och gamla slår an en sträng hos de flesta av oss och vi lider väl lite extra när vi ser dem råka illa ut.

    Jag försöker rannsaka mig själv, visst tusan skulle man rädda en människa före ett djur, i alla fall om man saknar relation till dem? Om någon av morsans hundar skulle hänga utför en klippa så skulle Breivik dock få falla, även om jag inser att de ändå är så gamla att de kan falla ner döda imorgon. Det är helt enkelt hjärtat och mina relationer som styr. Hundarna har inget begrepp om liv eller död (men de känner ju säkert rädsla när de hänger utför en klippa) så de skulle väl knappast vara tacksamma, det är inte argumentet. Jag räddar nog instinktivt den som hjärtat klappar hårdast för, en random medmänniska före ett random djur, ett älskat djur före en random människa, en hatad människa framför ett random djur.

    Jag läser igenom den här kommentaren, den ser helt störd ut. Du får den ändå.

    • Men djur är väl inte försvarslösa? Då tillskriver man dem ju egenskaper som de egentligen inte äger. Om man betraktar sin rottweiler som sin bebis så är det väl så att man ser den som en stackars försvarslös liten ängel som aldrig skulle kunna klara sig utan lilla mamsen som skydd, men det är ju fortfarande en hund. Okej att vi domestikerat skiten ur alla djur och att många faktiskt inte skulle klarat sig ute i naturen vid det här laget, men vem skulle det?

      Det kanske är jag som är en känslokall best, helt enkelt. Jag hade väl blivit ledsen om syrrans katt brunnit upp (mest för syrrans skull om sanningen skall fram), men jag hade knappast sörjt som jag gjort om brorsans unge blivit allvarligt sjuk, t.ex. Hade morsans katt legat och drunknat tillsammans med någon främmande människa hade jag räddat människan, och åt helskotta med katten. Mitt hjärta klappar hårdast för folk.

      • Nej men givetvis, om det stod mellan någon av syrrans knoddar eller morsans hundar så skulle jag GIVETVIS välja ungen! Jag inser att jag kanske framstod som lite lätt efterbliven. Det är ju svårt, jag vet ju hur jag VILL reagera men jag är rädd för att det skiljer sig från hur jag faktiskt skulle göra.

    • Utan att verka dum – dödar du verkligen inga djur? Hade du fått en parasit, hade du låtit den vara kvar? Hur känner du jämtemot kvalster och sådana pyttesmå djur? Jag menar som sagt inte att verka som att jag ställer dumma frågor eller ifrågasätter, jag är verkligen intresserad på allvar.

  2. Tycker vissa människor är mindre värda än min hund, lätt. Människor som skadar andra och kommer fortsätta så. Kan utan knussel erkänna att jag tycker att människor är olika mycket värda, och att världen vore bättre om vissa bara dog.

    Men generellt tycker jag att människor är mer värda än djur, är ju min egen art liksom. Hade räddat en random människa före min hund, for example.

    • Jag håller absolut med om att världen vore bättre om vissa dog. Så är det säkert. Det är ju stor skillnad på att vara glad om någon dog av ålderdom eller vad det nu kan vara, eller att faktiskt välja att någon skall dö. Jag hade aldrig kunnat välja att någon dog.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s