Trollkarlen från Oz

Ibland önskar jag att jag inte tittat på så mycket film. Jag har en sådan enkel bild av verkligheten att det blir lite svårt att hålla allt inom mitt eget huvud.

När jag läser det här inlägget från bloggkommentatorerna får jag en bild av de debatterande – Blondinbella och Katrin – som de två häxorna från Trollkarlen från Oz. Eller mja, egentligen var de ju tre häxor, men det är enklare att runda av till två. I och med att jag inte följer vare sig Blondinbellas eller Katrins bloggar speciellt strikt är det också enklare att runda av mitt intryck av dem till lätthanterliga munsbitar ifrån det jag plockat upp lite här och var. Jag får bilden av Blondinbella som Glinda, den juvelbeströdda blondinen vars amerikanska synsätt endast förstärks av det faktum att hon inte är i amerika (”You had the possibility to succeed in your goal of going home all along, Dorothy…. you just chose not to.”), medan Katrin givetvis är den kacklande antagonisten med ett pack flygande apor som utför hennes ondskefulla dåd.

Det finns många tillfällen då jag önskar att de kunde införa separata caféer för olika delar av samhället. Barn är ju ofta det minst irriterande elementet. Säg den som inte suttit på café och suckat över att en stor grupp ungdomar (16-22) kommer in och skall sätta sig och gapa ospontana lustigheter eller jämföra saker på sina telefoner eller prata om något som hände i helgen. Allt är inte totalt oproportionsenligt tradigt att lyssna på, utan och frambrölat med ungdomens självsäkerhet att alla andra på caféet finner deras skitsnack underhållande och skarpt, och därför inte skall få undgå att höra det. Ungdomar är alltid ungefär nio gånger mer högljudda än en övertrött ettåring, samt har ungefär hälften så mycket intressanta saker att säga. Klagar folk argt på detta och kräver ungdomslösa caféer? Nej. Varför? Därför att folk är idioter.

En annan kategori – SATC-folket. Damer som anser sig intressanta för att de sitter och högljutt pratar om helgens freak som ville ha ett finger i rumpan under sexualakten, åh herregud, fnitter fnitter, skrän skrän. Nog kan jag förstå att man vill diskutera sina sexuella eskapader i stor detalj ibland (eller, jag vill ju inte det, jag vill det aldrig), men så högljutt, som att säga ”Lyssna på mig, jag är spännande, jag låg med en kille med klumpar i sperman!” Jag kan bara anta att herrar gör detsamma, även om det över lag verkar vara en utgående trend.

Vad som däremot verkar vara en trend som trendar är den här grejen med arbetande människor på café. Varför? Varför skulle någon vilja sitta offentligt och ha viktiga telefonsamtal och stirra behöva argt när personen bredvid håller en telefonkonversation med sin mamma om typ olika sorters hudkräm så högt att man inte kan få den där sista decimalen helt klart. Varför väljer man att arbeta medan man sitter och dricker kaffe? Det är väl knappast en rättighet att det skall vara samma omständigheter på ett café som det är på ett kontor, så varför utsätter man sig för det? Ta med kaffe till kontoret om du skall utföra viktigt arbete. Det är oprofessionellt att sitta offentligt om man har så enormt viktigt arbete att utföra, det är oprofessionellt just därför att människor har rätt att sitta vid bordet bredvid och tjoa om kukar och mobiltelefoner.

Vad anser jag då om Gildas plan? Jag anser den kortsynt. Det finns en anledning till att de flesta caféägare inte förbjuder småbarn, och det är för att människor med småbarn fikar så enormt mycket, och dessutom snabbt. Ett café som marknadsför sig som ett ställe där kostymnissar kan sitta och gå igenom japansiffrorna ifred är ett café som snabbt kommer att bli sedd som pompöst, humorlöst, självbelåtet och svinigt, alltså knappast ett ställe där man vill gå och mysfika. Men visst, valfriheten finns där. Det vore väl kanske enklare att ha tysta avdelningar i de caféer som redan finns, men okej.

Och vad anser jag om den onda västhäxans förslag, att det helt enkelt inte passar sig att ha barn i matmiljöner? Ja, vart skall man börja? Klart man bör försöka att inte störa andra, men orkar man inte med andra människors fullt naturliga beteende bör man inte befinna sig i offentliga miljöer. Orkar man inte med att övertrötta dagisbarn gnäller på bussen hem kan man fanimig gå. Orkar man inte med att ett barn kladdar på bordet bredivid, då kan man gå hem och fika i sitt sterila glasinferno. Det finns inget jobbigare än att sitta med sitt gnälliga barn på café, men vad fan skall man göra då? Leva hela sitt liv totalt isolerad från omvärlden tills dess barnet fyllt 18 och alltså inte är ens ansvar längre? Låsa in sig och inte visa sig i affärer, caféer eller andra offentliga miljöner med barnet någonsin? Det låter ju väldigt starkt med tanke på fördelarna, alltså att tjuriga idioter slipper sitta och störa sig på en. Det verkar ju lite orättvist, speciellt som jag är ganska säker på att vi alla stört andra vid något tillfälle i barndomen och därför borde acceptera det som en normal del av livet att störa som litet barn eller bli störd av små barn. Ungar funkar så.

Så i slutändan är det väl bara så som det är. Oavsett om man är en bra häxa (”låt alla välja om de vill ha barnfria caféer!”) eller en dålig häxa (”barn hör inte hemma i offentlighetens rum!”) är det ju fortfarande häxor vi talar om. Fokusera på det som betyder något istället. Man har inte rätt att kunna utföra viktigt arbete överallt, och andra skall inte behöva inrätta sina liv efter folks tjurighet. Att låta barnen synas men inte höras är väl ändå något som är ganska gammalt vid det här laget?

Restauranger å andra sidan är en annan femma. På en dyr middagsrestaurang betalar man ofta för atmosfären och accepterar inte högljutt beteende ifrån någon. Tror jag iallafall, när var sista gången jag var ute och åt? Jag får fråga Blondinbella, hon verkar banne mig inte göra annat. Då kan jag passa på och fråga Katrin vad som gör henne till en bra människa att bestämma vad som skall utdömas som störigt.

Annonser

3 thoughts on “Trollkarlen från Oz

  1. Ja! Helst vill jag ha ett kafé där jag själv väljer gäster. Tyvärr är det inte ekonomiskt hållbart för ägaren= jag stannar hemma eller går dit vid tider då inte särskilt många besöker kaféet.

    • Åh, jag saknar att kunna äta eller fika i normal takt med min man. Det är typ en av de sakerna jag saknar mest, det och att kunna gå och dricka med folk direkt efter jobbet och kunna komma hem full en tisdag och fortfarande vara okej dagen därpå eftersom jag inte har någon att se efter utom mig själv.

      Jag skulle vilja ha en go go-bar där jag själv väljer gäster. Jag föreslår ett sammarbete där du förlorar pengar om dagarna och jag förlorar pengar om kvällarna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s