Nu blir jag tjatig

I nio fall av tio försöker jag undvika frågor som är på tapeten alltför mycket, då det aldrig finns något mer att framföra i frågan. Det finns alltid någon annan som framfört samma åsikt tidigare, och det med större elegans eller skarpare argument än det jag brukar framföra. Vad är det för mening att snöa på sånt som för tillfället är på tapeten? På tapeten idag finns hendebatt och barnkläder, ett ämne som nästan aldrig är borta från tapeten, och jag känner mig manad att snöa om argumenten mot könsneutrala kläder och neutralt bemötande mot barn.

På Familjelivs forum finns nästan alltid en pågående debatt om varför ”ni trycker i era barn halvfabrikat”. Debatten påbörjas nästan alltid med ett hätskt svar att personen i fråga inte vet vad halvfabrikat betyder eftersom hen använder ordet när hen diskuterar Mamma Scans köttbullar (klassisk familjelivssymbol). Jag känner alltid detsamma när någon diskuterar genus eller ordet hen. Den klassiska genusdiskussionen genomgår nästan alltid följande tre stadier, med den gemensamma nämnaren att man ilsket klargör att det finns två kön:

  1. ”Varför kan man inte få ha rosa på flickor och blått för pojkar längre? Varför skall man hålla på och låtsas som att det inte finns två kön och bara klä ungarna i bruna påsar?” I fas ett brukar man oftast ha ett lustigt eller bekymrat tonfall, och man predikar till kören. Man kallar resonemanget att vara kritisk mot ordet hen, trots att det inte har något med saken att göra. Man ställer sig stadigt emot en påhittad genusåsikt, nämligen att barnen endast får iklädas grå eller brun säckväv och endast leka med könsstereotypa leksaker som är tvärtemot barnets kön.
  2. ”Men herregud, jag får väl klä min unge i vilka kläder jag vill eller? Varför skall jag behöva låtsas som att det inte finns två kön?” I fas nummer två har personen blivit ifrågasatt och försvarar sig på ett högst irriterande sätt, genom att påstå att någon bestämma över hens barns kläder, alternativt lägger det på en personlig nivå. ”Jag tycker att det är fjantigt med genus, alla flickbarn borde ha rosa och alla pojkar borde ha blått, annars blir de eller de vuxna förvirrade!” ”Men varför vill du behålla sådana gamla floskler?” ”Men sluta, varför kan inte mitt barn få ha rosa om hon tycker om det?”
  3. ”JAG ÄR STOLT ÖVER ATT VARA KVINNA/MAN! JAG ÄR EN KVINNA/MAN, HEAR ME ROAR! JAG MÅSTE VÄL FÅ VARA KVINNA/MAN, SLUTA FÖRNEKA ATT DET FINNS TVÅ KÖN!” Man avslutar diskussionen genom att flytta bebiskläderna till ett vuxet stadie där man förklarar att man måste få vara stolt över sitt kön, stolt över att vara vacker eller vad det nu kan vara. Återigen, inget med diskussionen att göra utan bara handlar om att få det att låta som att människor som inte vill sätta sitt barn i ett könsfack direkt ifrån födseln egentligen bara skäms över att hen har genitalier att släpa runt på, med allt benrakande eller allt läppstift som detta innebär.

I inget av dessa tre stadier så hanteras egentligen sakfrågan, på intet sätt bemöts själva tanken bakom genus, nämligen att man skall bemöta människor som individer snarare än som representanter för ett visst kön. Bemöter man ett barn på ett visst sätt kommer barnet att svara. Berättar man för ett barn att han är en typisk pojke som vägrar städa så ser han det som sin roll, berättar man för ett barn att flickor aldrig kan leka i grupp med andra flickor så lär de sig det. Ingenstans finns någon forskning som säger att spädbarn föds med vissa egenskaper beroende på sitt kön, men ändå måste vi bemöta barn på ett visst sätt direkt från förlossningen. Och aldrig någonstans kan man faktiskt diskutera själva genustanken, utan det blir diskussioner med människor som aldrig har en med verkligheten överrensstämmande bild av genus. Måste vi hålla på och prata genus med människor som tror att genus är att förneka att det finns barn med snopp och barn med snippa?

Ja. Tydligen måste vi det.

Dagens skitkultur

Nyligen hade jag en hetsig diskussion med en annan medlem i Alternativa Underhållningssällskapet, som är väl värd att fundera vidare på i skrivform. Bakgrunden här är att istället för grindhouse och funk är den här personen ett stort fan av kommunistrelaterad och ofta politisk litteratur, Chomsky samt diverse fullitteratur i stil med Bukowski och seriefiguren Rocky (de tidigare serierna). Säkerligen tycker hen om mycket annat, men det är ungefär huvudintresserna i ett nötskal.

Diskussionen rullade kring den absolut briljanta tv-serien THE WIRE, som jag är säker på att alla mina läsare har slukat. Om ni inte har gjort det och ni känner att ni har tillräckligt med energi att sätta er ner och ge er fulla uppmärksamhet mot den bästa tv-serien som någonsin gjorts, stäng ner min blogg och kolla in den. Köp den, ladda inte ens ner den – den är värd att stötta. Jag är alltså med andra ord lite av ett THE WIRE-fan, trots att jag var skeptisk länge och vägrade att ge serien en chans, vilket min kamrat (låt oss kalla henom Lloyd som ett internskämt) fortfarande har som ståndpunkt. Efter lite tjafs fram och tillbaka kommer vi till pudelns kärna; Lloyd anser att amerikansk modern tv alltid är dålig och att ingenting nytt från mainstream underhållning är värt att kollas in.

Generellt sett går jag efter samma antagande, och det är därför jag är strikt med mina rekommendationer. Mina arbetskamrater på samtliga jobb jag någonsin haft har, när de diskuterat film, överdrivit filmernas dygder och ignorerar deras negativa aspekter, eftersom de fann dem underhållande. Denna attityd är mycket vanlig och absolut inget att skämmas över, men därför tar jag rekommendationer om filmer med en hel näve salt efter att ha hört kollegor jubla lika högt över ZOO KEEPER som THE FLIGHT eller SENNA trots den extrema skillnaden i kvalitet. Att däremot totalt hårdnackat vägra att acceptera kvalitet i stora amerikanska serier är lika idiotiskt som att vägra att acceptera kvalitet utanför den, och oavsett var man står handlar sådan anti-kommersialism om snobbighet.

Mina favorit-tvserier inkluderar inte bara THE WIRE utan också THE SIMPSONS, BOB’S BURGERS, 30 ROCK och skitläskiga TWIN PEAKS. Ni ser säkert en trend. Alla stora, amerikanska, fullkomligt kommersiella serier, vilket inte gör min kärlek för PHOENIX NIGHTS, THE MIGHTY BOOSH eller BRASS EYE mindre. Jag ogillar den här hipstersnobbigheten sär man antar att allt populärt är uselt. Ofta är det ju det, men inte alltid.

Chuck Norris

Vad är detta, med allmänhetens fixering vid denna man? Ja, jag vet att jag är ungefär 15 år sen, men jag försöker alltid ignorera bort allting tills det inte går längre, och nu går det inte längre.

Den enda filmen jag sett med Norris är BREAKER! BREAKER! från 1977. Den lovade hundra arga lastbilar som tog hämnd på en sketen amerikansk byhåla, men levererade fyra lastbilar. Den var alltså kort med inte mindre än nittiosex arga lastbilar, och dessutom hade han inget skägg i filmen. För övrigt är han en vidrig politiker som använder stulna Mr T-skämt för att sälja sitt överkristna budskap. Den enda trailern jag kan hitta har dessutom stulit soundtracket med namn från en av filmerna i den japanska serien BATTLES WITHOUT HONOR AND HUMANITY, serien är en av de mest förvirrande upplevelserna i mitt liv. I kort är min relation med Chuck Norris inte mindre än en besvikelse på fyra eller fem olika plan.

Varför är/var det ironiskt roligt att tycka att Norris var grym? Ännu till denna dag är det lustigt att tycka att han är grym. Jag förstår då inte, men jag är väl för gammal, vilket bevisas i detta att jag undrar över det här fenomenet över huvud taget.

Hororna i Metro

Idag läste jag i en Metro som min man släpat hem att det finns massor av östeuropeiska horor i Sverige som jobbar för att se till att deras barn hemma i öststaterna inte svälter ihjäl. Det känns väldigt surt att dessa damer (och herrar?) måste leva under skräcken att dels arbeta mer eller mindre ofrivilligt i ett av sveriges farligaste yrken i ett främmande land, ensamma utan vänner eller familj, i klorna på människor man inte kan lita på och kanske behandlar en illa på mer än ett sätt, och dessutom leva i skräcken att kanske bli hemskickade där deras hemkomst innebär möjlig svält för barnen.

Nu vet jag inte hur mycket av den här historien som är en generell trend och hur mycket som är undantag framhävda för att dra i hjärtetrådarna på kvinnor som mig själv. Jag vill gärna naivt hoppas att de flesta av de som är överplockade som sexarbetare gör det av fri vilja och att de tjänar en skälig lön och blir behandlade med respekt, men det är ju givetvis inte alls sant. Förnekelsen är hjälplöshetens bästa vän.

Vad gör man egentligen med sådana här människor? Jag har funderat länge, och egentligen är de största bovarna inte alls de vidriga människor som tjänar pengar på dessa sexarbetares arbete, utan de samhällen som gör att kvinnor* inte kan leva i visshet att de själva och deras familjer kan överleva utan påtvingad prostitution. Och vad kan man egentligen göra åt andra länders politiska system? Det enda vi i Sverige kan göra är att arrestera prostituerade och skicka hem dem, och svenskt rättsväsendes syn på situationer har väl aldrig varit så klar som i fallet där ett traffickingoffer antogs ha fejkat hela historien för att kunna få skadestånd. Vi kan inte döma de som begår brotten, det är kvinnorna som först utnyttjas och sedan utvisas tillbaka till ruta ett i misären i hemlandet. För att bli dramatisk.

Jag har tillbringat mycket tid idag med att fundera över vad jag hade gjort annorlunda. Hur hade jag egentligen hanterat situationen, om det här vore mitt land? Hade jag låtit damerna stanna och skickat efter deras barn för att leva i en stor, glad familj här i Sverige? Hade jag gjort det svårare för kvinnorna att komma hit ifrån första början? Jag vet faktiskt inte. Men jag vet att hela situationen som vi hanterar den nu är på samma moraliska nivå som att låsa trappuppgången om vintern eftersom det är så jobbigt att behöva skicka ut hemlösa i kylan. Jag vet faktiskt inte vad man kan göra. Hur är det möjligt att vara moralisk i en värld full av andra som tillåts behandla människor på ett sådant fruktansvärt sätt, hur kan vi ta hand om människor som behandlas så vidrigt i sina egna samhällen? Jag vet faktiskt inte. Jag har inget svar. Jag vet inte ens vad man som privatperson kan göra, eftersom alla mina ansträngningar att hitta traffickingoffer kan sluta med att jag i praktiken dömer deras barn till svältdöden.

Imorgon skall jag fira Jesu död och tänka på hur bra jag har det som är född precis här precis idag. Jag vet inte vad jag kan göra för att betala tillbaka.

* Och män och barn, låt mig dock generalisera för enkelhetens skull.

I helgen, i helgen

I helgen skall jag försöka ordna med den där figurativa kuksugningen jag nämnde, men inte nu. Nu är jag för upptagen. Jag är för upptagen med världens största tillfälle, nämligen Schmenus inspirationsinlägg. Här får jag alltså möjlighet att få se en målad version av mina favoritaktriser, precis vad jag alltid drömt om men inte haft råd att köpa eftersom jag har tandläkaren och semestern att betala. entusiastisk, tänk om någon skulle se bilderna och se hur fantastiska de här kvinnorna är! Åh, jag blir alldeles, alldeles… åååååhh! Åh, som jag beundrar de här skådespelarna!

Mina damer, jag ger er…. inspiration.

Först måste vi såklart ha den extremt glamourösa och fabulösa Susan Scott, från sådana underbara filmer som DEATH WALKS AT MIDNIGHT, DEATH WALKS ON HIGH HEELS, ALL THE COLORS OF THE DARK och den extremt underhållande FORBIDDEN PHOTOS OF A LADY ABOVE SUSPICION som vi haft med i bloggutmaningen.

Magnifico!
Jag nästan skäms över att beröva den andra damen en förstaplats som inspirationsfigur. En absolut legend på gialloscenen som spelat i mästerverk så som THE CASE OF THE BLOODY IRIS, ALL THE COLORS OF THE DARK, THE STRANGE VICE OF MRS WARDH och den oväntat lustiga YOUR VICE IS A LOCKED ROOM AND ONLY I HAVE THE KEY, vår nästa inspiration måste givetvis bli… Edwige Fenech. (Oj, det blev mycket hud på Fenech, men det finns många andra bilder att leta reda på.)
Jag rekommenderar även, i icke specifik ordning, följande icke-gialloskådespelare:
Laura Gemser!
Marisa Mell!
Meiko Kaji!
Pam Grier!
Christina Lindberg!
Eller varför för all del inte den stora Catherine Deneuve, den kvinnliga motsvarigheten på Alain Delon?

Kristoffer och pyjamaserna

Lady Dahmer grälar med Lidl över deras pyjamaser, och för en gångs skull blir jag irriterad nog att faktiskt göra något. För en gångs skull tar jag aktion utanför kommentarsfält. Eller, nästan.

Kristoffer här framstår som en idiot. En idiot som undrar hur man kan vara emot könade barnkläder men vara okej med olika avdelningar i butiker ämnade för vuxna. En fullkomligt klassisk idiot, med andra ord, någon som tydligen är okapabel att inse skillnaden mellan barns och vuxnas kroppar samt barns och vuxnas kläder. Alltså, inte bara lite dum, utan rent korkad. Så, nu var det klargjort.
Tack vare Facebooks inforuta så sprids genast informationen att den här Kristoffer är en ställförträdande butikschef för Lidl. Han är därtill idiot, om intrycket som han utstrålar i Facebookdebatten stämmer. Blodet kokade, och jag gick faktiskt så långt att jag letade reda på Lidls mailadress för att informera huvudkontoret om vad deras anställde håller på med. Jag skrev ett mail på ett par rader, stirrade på det ett par sekunder och raderade det.

En av mina största rädslor (större än rädslan för våldtäkt, mindre än rädslan för BOB) är den att bli utkastad till allmän beskådan, att bli en offentlig person att bedömas av offentligheten. Med Facebook är inget enklare, vi lägger glatt in varje uns av information om oss själva, från födelsedata, kontaktuppgifter och arbetsgivare till vår menstruationscykel, och säger vi något där som är anmärkningsvärt på något sätt, då finns det ofta ingenstans att gömma sig. Visst finns det dolda profiler där man inte avslöjar sig i lika hög grad, men informationen går att snoka rätt på i de flesta fall.

Jag själv satt först och njöt av tanken på Kristoffer som snubbad av chefen eller kanske till och med sparkad, men varför då? För att han som privatperson uttryckte sin åsikt om en fråga som en konsument framställt i en facebooksida. Han uttryckte sig otrevligt och till och med oprofessionellt, men varför inte? Han arbetar antagligen inte nu (annars förtjänar han sannerligen snubbor för att involvera sig i privata facebookärenden när han egentligen skall arbeta), är han inte fri att som privatperson vara oprofessionell så länge han inte utger sig för att representera företaget? Han äger inte Lidl, han är ingen hög post i företaget (ställföreträdande butikschef i en lokal butik), varför kommer han då att för alltid väntas vara en representant för företaget, även när han inte är det?

Jag tror inte att jag är den enda som associerar till SMS:et som Cecilia Forss fick av en anställd på Kjell & CO där en anställd fick hennes telefonnummer för att lägga undan en vara, och sedan använde det för att kontakta henne och fråga om hon ville ligga. Historien finns här. Här har vi ett klockrent exempel på hur en anställd representerade företaget när han betedde sig svinaktigt, medan Kristoffer må ha betett sig idiotiskt men gjorde det som privatperson. I mitt yrke representerar jag tidvis en stor mäklarfirma, och även om jag inte har haft något att störa mig på ännu så kommer det säkerligen att hända i framtiden. Jag vill gärna kunna använda sociala medier för att sprida information jag tycker är viktig, men jag skulle antagligen inte vara modig nog att dela med mig av information om mäklarfirman eftersom jag skulle vara rädd att någon skulle se det och ordna så att jag fick sparken. Skillnaden här ligger ju i att i min fiktiva mäklarsituation så skulle jag bete mig rakryggat och riktigt, medan Kristoffer beter sig illa. Men hur illa, egentligen? Han är otrevlig mot andra, men han är det inte i det extrema. Han skriver (såvitt jag läst) ingenting som är olämpligt att säga som privatperson, utan just bara dumma saker. Förtjänar Kristoffer sparken från sitt jobb när han beter sig illa som privatperson? När representerar han inte företaget Lidl?

Om man har sin arbetsgivare listad på Facebook, är man då för alltid en representant för det företaget, kan man då alltid ställas till svars som arbetare för det man säger  som privatperson? Hade Kristoffer skrivit något i riktig näthataranda så hade jag absolut hållt med om att han förtjänar att bli anmäld till facebooks representanter och kanske haft sin profil nerstängd, men talar man som privatperson, utan att involvera sin arbetsgivare på något sätt (”Vi på Lidl undrar hur du/ni orkar…”) så förtjänar man samma typ av privatliv som vem som helst annars. Vill vi verkligen ha ett samhälle där man står till svars för sin åsikt med hot om avskedan vid varje konfrontation på sociala medier? Vill vi vara anställda och därmed representanter för våra arbetsgivare 24/7? Den enda som vinner på detta är arbetsgivarna som därmed för ökad makt över sina anställda, och det är en utveckling jag ogillar, även rörande människor vars åsikter jag inte håller med om.

Fast ändå, detta hände ju på just Lidls facebooksida. Kanske är det annorlunda än att ta den typen av diskussion i ett privat eller orelaterat forum.

Mitt vulgära uttryck

Live så är jag en brutalt vulgär människa när jag talar med människor jag känner mycket väl (obs! ej mamma), och ett av mina favorituttryck är ”suga kuk”. Jag använder det i bemärkelsen att man smickrar någon, säger något mycket positivt om någon även om det är sant, förminskar sig inför någon, osv. Det började antagligen med att Charlie Brooker använde uttrycket ofta just i detta att smila in sig eller smickra (se klippet nedan på 1,23), och jag utvidgade det till allmän positivitet, som t.ex. hur Apan suger UnderbaraClaras kuk i sitt glada inlägg om när Lady Dahmer och Clara åt frukost tillsammans. (Obs! Inte menat att vara kränkande utan en illustration av hur uttrycket används.)

Tanken här var att jag skulle göra ett inlägg med andra bloggare vars bloggar jag helt enkelt älskar, men att jag skulle ta små minibloggar och inte de där gamla vanliga Suhinina eller Arsinoe. De enda jag kom på var Åsiktsregistret och Emmisen. Schmenus är ju så stor nu att hon knappast kvalificeras som miniblogg, och andra vars bloggar jag läser har jag läst en så kort tid att jag inte vet om de har någon staying power, att de kommer vara lika lustiga om ett par månader. Victoria skriver ju också väldigt roligt, men där är jag ju fortfarande sur på att hon aldrig kollade på den där filmen hon lovade. Maggie May är ju också väldigt rolig, men hon bloggar ju så sällan, det lata stycket, pga studiepress.

Någon som har några bra tips om enormt roliga och intressanta minibloggar?

Tio sanningar om Lisa

Schmenus älskar att läsa tråkig information om mig. Jag älskar att skriva tråkig information om mig. Jag vet inte vem av oss som egentligen är sorgligare. Antagligen är det jag, antagligen är hon inte alls speciellt intresserad utan vill bara inte göra mig ledsen genom att skriva något i stil med ”Åh, jag älskar sådana listor…. fast inte ifrån dig.” (Mitt smeknamn på högstadiet var Ior.)

Här kommer en lista med tio sanningar om Lisa.

1. Jag har alltid haft lätt för att fetishera saker. Jag tycker att det är mer sensuellt att vandra genom en butik med massvis av vackra objekt menade för att göra människor attraktiva, eller att sjunka in i olika typer av matlagning, än sexsymboler på tv eller i media. De är för uppenbara, medan smycken eller mat handlar så mycket om fantasi. Vilket osökt leder mig till sanning nummer två.

2. Jag har enormt svårt för att tala om personliga saker. Alla personliga saker. Bara det att skriva om att jag inte tycker om läckra tv-killar var svårt för mig. Det har inte alltid varit så, jag brukade vara värsta ordhoran som delade med mig av mitt liv till ungefär vem som helst som orkade stå kvar medan jag talade, men nu vill jag inte ens delge nya vänner namnet på mitt barn eftersom det är för personligt.

3. Jag ser fram emot att bli äldre. Som det är nu känner jag att jag är för gammal för min ålder. Om tio år kommer min sugiga hy och min inre död att vara mer acceptabel, just nu är jag som att jag borde göra mer av min tid medan jag är relativt ung men att jag verkligen inte vill. När jag var ung var jag spännande, och det orkar jag verkligen inte med längre så det vore mycket enklare om jag bara vore 37 år gammal och hade en ursäkt för att sitta och sura hela tiden. Inte så attraktivt, och när jag blir 37 har jag en bättre ursäkt för att inte vara speciellt attraktiv heller. (”Men kvinnor i kan visst vara attraktiva när de är 37, och du måste inte känna dig usel bara för att du inte känner dig attraktiv nu!” Jag vet, sluta nu, det är så jag känner iallafall.)

4. Jag skäms över att min son är mer fäst vid sin far än han är vid mig. Det är inte underligt, maken är ju hemma medan jag jobbar och har pga olika andra anledningar tagit en mer aktiv roll i föräldraskapet det sista året, men jag skäms ändå varje gång som min son slår sig och vill bli tröstad av sin far istället för mig. Det känns som att jag är en usel förälder på alla sätt och vis och att alla runt omkring mig dömer mig. Faktum är att jag ofta skäms när någon kan eller gör något alls bättre än mig själv, t.om enkla småsaker som att göra ett jäkla hortentiadiadem.

5. Jag kan inte sminka mig. Inte ens mascara kan jag ta på mig. Jag vet inte vilka färger som klär mig eller vilket typ av läppstift jag bör bära och har nog ungefär aldrig fixat håret på mig själv. När jag försöker göra mig fin tar jag på mig (klumpande) mascara, borstar håret, och så är det bra. Det blir inte så jäkla fint, speciellt inte som alla snygga smycken jag köpt för att pynta upp mig ger mig eksem på direkten.

6. Min son luktade bacon tills ungefär tre veckor efter han fötts. Det är en sanning om mig eftersom ingen annan kände bacondoften och det tydligen bara var jag som associerade mitt barn med svinets läckraste kroppsdel. Jag kan ha samma genetiska uppsättning rörande min avkomma som hamstern.

7. Jag är hemskt rädd för enormt mycket. Jag är sjukligt rädd för insekter. I det fria är de okej, i en urban miljö är de skrämmande bortom allt förnuft. Jag genomgick också en period för ett par år sedan då jag var livrädd för Jeff Goldblum, på allvar. Varje kväll när jag lägger mig tror jag att jag skall se bilden av BOB från Twin Peaks i ett hörn, och så tror jag att min make ligger med vidöppna, stirrande ögon och ett stort clownleende och stirrar upp i taket, men att jag inte kan se detta för att det är mörkt. Det skrämmer skiten ur mig. Antagligen kommer detta av att ha sett en bild av Jack the Ripper-offret Elizabeth Stride som ung, och aldrig ha kunnat skaka av mig bilden. I min fantasi är hans mun större, groteskt uppdragen nästan från öra till öra med tandköttet synligt flera centimeter. Medan jag var gravid med min son fick jag inte sällan bilder av hur han, som nyfödd, skulle vandra in till mig ifrån ett annat rum på sina omöjligt smala och svaga ben och le ett stort leende.

8. Något av det bästa jag vet är att dricka små mängder alkohol. Det symboliserar just detta att jag kan slappna av, att jag kan få vara vuxen och person snarare än mamma eller på alerten av en eller annan anledning. Givetvis finns det andra sätt att symbolisera detta, men jag njuter sällan av dessa som jag njuter av smaken av rödvin med ungsbakade oliver.

9. Jag plockar på naglarna och nagelbanden. De är ständigt stumpiga, fula och ilsket svullna. Det är en ovana som är svårare att bryta än den som sitter i rökningen.

10. Jag är fortfarande kär i min man. Jag tror att det blir sex år sedan vi träffades, och han är fortfarande den bästa människan jag någonsin träffat. Kan du tänka dig? Han måste ju vara idiot som är tillsammans med mig, och jag oroar mig nästan dagligen för att han skall inse att jag är dum i huvudet och ta med sig ungen och dra.

Jag blir så himla arg

Nu har jag suttit nästan hela dagen och försökt fundera ut något trevligt att skriva. Det blir bara pannkaka av alltsamman. Jag tänkte jag skulle delge er ett recept på ugnsbakade oliver, men det får bli en massa youtubevideos istället.


Den sista videon är mest inlagd pga sitt skivomslag.