Sonen

Ibland måste jag hejda mig för att inte skriva på alla sociala medier och ringa alla jag känner för att jubla över mitt barn. Jag var tidigare, som jag säkerligen skrivit om, en ganska avmätt människa känslomässigt. Det är svårt för mig att acceptera och uttrycka våldsamma känslostormar om de är positiva, eftersom jag känner mig utblottad och alldeles för öppen. Jag ogillar dessutom andras känslouttryck över saker.

De sista dagarna sonen varit hemma har han varit så kramig och mysig – han är ju magsjuk och alltså inte riktigt sig själv – men så strålande glad mellan varven att det varit en total fröjd att vabba (vabba som i ”vård av barn”:a och att vabba kräks från golvet).  Han har under det sista halvåret eller mer varit pappas pojke, alltså tytt sig mest till sin far när han varit rädd, ledsen eller trött och velat ha lugn och tröst, medan jag varit den som fått honom att skratta så han kiknar. Skrattet får jag fortfarande, men nu kommer han till mig och vill upp och bara vara flera gånger om dagen. Allt det där som jag oroade mig för innan, sömnbristen och frustrationen, det finns visserligen alltid i mitt liv nu, men det gör inget. För jag får skratten och lugnet också.

Jag kan äntligen förstå varför alla föräldrar försöker tvinga på andra att skaffa barn. Att försöka få mig gravid vad det bästa beslutet jag och min man någonsin tagit. Det är fanimig inte klokt hur mycket jag får av ungen. Jag som inte ens gillar barn. Och hur är det möjligt att två så fula människor lyckats göra ett så enormt sött barn?

I lördags när vi varit och dumpat av ungen hos min mor nere på stan gick vi in på H&M för att köpa strumpor innan vi gick till busshållplatsen och drog hem igen. Då hade vi bägge varit vakna från klockan 3,30 på morgonen och behövde lite egentid, alltså att få ligga och sova ostört. På H&M sa min man något helt spontant om hur han känner rörande föräldraskapet, annars brukar jag vara den som får ta upp det till diskussion. Han sa:

”Lisa, folk som har mer än ett barn måste vara psykiskt fläng i bollen. Din mamma har fem, min mamma har fem, och de måste vara dumma i huvet bägge två. Det där med att om man har fler kan de passa varandra, det låter som sådant enormt skitsnack i mina öron, och dessutom måste man ju vänta flera år isåfall innan de kommer till nytta. Jag säger bara det, Lisa, att om du någonsin vill ha fler ungar, då skiljer jag mig från dig. Bara så du vet.”

Och jag finner det svårt att inte hålla med honom. Vi är två, vi är relativt friska och starka, och fortfarande är vi totalt utmattade precis hela tiden. Att älska och sköta en sådan där liten, det tar precis allt man har och så lite till av reserven. Men det här är utan tvivel den bästa tiden jag upplevt.

Annonser

2 thoughts on “Sonen

  1. Jag föreställer mig att tjusningen med föräldraskap är att absorberas helt av en person som lever i nuet. Ogrumlad glädje by proxy. Är jag rätt ute då? När jag är på dåligt humör tänker jag att det skulle innebära att hela mänskligheten är insyltad i jordens största bluff, eftersom barnen allihop kommer att växa upp till ångestdrivna vuxna och behöva skaffa egna telningar att distrahera sig med. Hållbar lösning, not so much! Oavsett vilket låter det helt ljuvligt.

    • Tja. Kanske är det så. Småungar har ju en förmåga att sprida sina humör, det ser man ju på alla skrattande baby-klipp på youtube och alla ledsna passagerare på flygplan. Det blir väl mer intensivt om man har en känslomässig koppling till ungen.
      Driften att föröka sig må vara ologisk, men jag hoppas verkligen inte att någon har barn för att barnet skall göra hen lycklig genom sin egen sinnesnärvaro och lycka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s