Dealbreaker (Lisa skriver om sex)

Häromdagen blev jag involverad i en diskussion på den där Facebooksidan som alla feministbloggare pratar om. Diskussionen hade i sin kärna en tankegång att sex egentligen inte är så viktigt i ett förhållande, och att en människa som gör slut med (”överger”) sin partner pga sexuella skäl gör fel. Eller nåt.

Min tanke är enkel. De flesta människor vill inte leva utan sex eller med sex de är obekväma med, och de flesta förhållanden är monogama och därför helt beroende på sin partner för att få sexuell stimulans av en annan människa. Alltså är det viktigt att försöka hitta en partner med liknande sexdrift och liknande sexuella intressen som man själv bär på. Denna tanke verkar för många vara enormt provocerande – sex är inte allt i ett förhållande, det är viktigare att man älskar varandra!, frustar många. Och jo, det är också viktigt att man respekterar och älskar varandra, inte tu tal om det. Men det ena behöver inte utesluta det andra. Och igen, här har vi en situation där människor känner att de har rätt att skuldbelägga andra för de val de gör. Gör du slut bara för att din partner bara vill ligga två gånger om året?! Vad är du för slags människa egentligen? Älskade du verkligen din partner, tycks människor fråga. Som om det sexuella inte spelar roll då det bara är sex. Som om vi som människor egentligen borde kunna leva utan sex eller med sex vi är totalt obekväma med, bara vi älskar en människa. Kärleken övervinner allt, och älskar man varandra tillräckligt så är det inte ens en uppoffring.

Frågan är när man älskar varandra tillräckligt. Hur mycket kärlek är tillräckligt för att stå ut med sexuella krumsprång som äcklar en?  Hur mycket kärlek behövs för att leende stå ut med att leva utan sex från och med nu och sedan resten av livet, eller varje kväll trots att man aldrig någonsin vill?

Sex är bara sex. Det överdramatiseras, det överanalyseras, det överdiskuteras. Jag förstår inte vad allt tjafs handlar om, men så är det nu en gång för alla. Däremot är sex inte något som man kan skuldbelägga andra för att se anser är viktigt – inte viktigast, men viktigt. Givetvis kan man mötas halvvägs och diskutera sex i ett förhållande precis lika mycket som man kan balansera respekt eller sättet man hanterar konflikter – det sättet man möts är inte alltid det sättet man lever tillsammans. Kan man däremot inte ha ett sexliv som gör bägge partner tillfredsställda och nöjda överlag, så är det väldigt svårt att ha ett liv som gör bägge partner tillfredsställda och nöjda. Det är en sådan liten tanke att jag skäms att vi ens måste diskutera det, eller att folk fortfarande säger saker som att ”man inte behöver överge partnern vid första bästa tillfälle” när man diskuterar hur viktigt sex är eller inte är. Det är ingens business varför jag gör slut med min partner, och ingens business att skuldbelägga människor som tycker att sex och sexualitet är viktigt. Skäms.

Annonser

5 thoughts on “Dealbreaker (Lisa skriver om sex)

  1. Jag håller med dig! Det är inte så konstigt att en person som tycker sex är väldigt viktigt inte vill vara med en som har helt annat sexdriv.

    Däremot kan jag känna att det är en annan grej om en 18-åring är ihop med en 15-åring, och 15-åringen vill vänta ett tag med sex. För då är det liksom en begränsad tid i förhållandet. Skillnad om det är ett par på 30+ där en vet av erfarenhet att den enes sexdriv typ alltid är mycket lägre än den andres.

    Tycker att många vägrade tänka till i diskussionen där.

    • Det är ju stor skillnad mellan en temporär situation och en livslång trend. Många saker kan hända i livet. Många inser t.ex. inte hur stor omställning ett barn är – kanske blir sex en omöjlighet redan i början av graviditeten, och då är det ju viktigt att man är på det klara med vad man ger sig in på och är överrens.

      Summan av kardemumman är väl att man får man ju fundera över hur långt man är villig att sträcka sig och fortfarande kunna vara lycklig. Oavsett hur långt det nu är tycker jag inte att det är något som folk borde känna skuld över. Man skall inte behöva känna att man gör något fel när man dumpar en partner man älskar men man inte kan leva med sexuellt. Passar man inte ihop tillräckligt för att vara lyckliga tillsammans så är det ju så, även om det ”bara” gäller det sexuella. I vilket fall när man bara är två – har man barn tycker jag att man förtjänar att tänka och känna lite extra eftersom ens handlingar påverkar andra, och inte bara de som tar beslut i förhållandet.

  2. Sex när det fungerar bra upplever jag är en relativt liten del av ett förhållande (även om detibland kan ta upp mycket tid 🙂 men så fort det inte fungerar blir det plötsligt en betydligt större del och kan överskugga även andra delar av relationen. Älskar man varandra är det väl troligt att man lägger mer krut på att få det att fungera innan man ger upp men i slutändan måste man faktiskt älska sig själv mest och ge sig själv chansen att ha det bra på alla plan.

    • Precis. Man har ju inte rätten att ha ett bra, fungerande sexliv, men man har banne mig den moraliska rätten att försöka få ett. Tanken att sex inte har någon betydelse och inte borde ha någon betydelse om man älskar varandra är ju jättekonstig och inte så lite självbelåten – titta, så spirituell jag är! Sex betyder ingenting för mig, för jag älskar PÅ RIKTIGT!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s