Kroppsvätskorna

Häromdagen skröt jag för alla på jobbet att jag hade en blogg. Nu ångrar jag mig. Att skriva om min menstruation är något jag gått och sett fram emot hela morgonen, men nu går ju inte det eftersom man måste låtsas som att man inte gör sådana saker när man umgås med människor professionellt. Det är svårt. Min menstruation är typ det bästa som händer mig i livet, och jag vill jubla över den för alla i min närvaro (ja, jag gör ju inte så mycket om dagarna numera).

Annonser

TRENDVARNING!

En trend jag sett som oroar mig är detta med censur i mainstream hollywoodfilmer. Inte censur från olika myndigheter dock, utan cynisk självcensur. Cynisism över huvud taget är något jag tycker är oerhört otrevligt i en film, såtillvida det inte är en underhållande film. Ett bra exempel på icke-underhållande filmer som är extremt cyniska är mina gamla skolgårdsfiender julfilmerna, som spelas in i juli och där man tillbringar 90-130 minuter med att lära publiken att julen är krasst kommersiell och egentligen handlar om ”någonting annat”, allt medan man gör sitt yttersta för att suga ut så mycker pengar som möjligt ur publiken för att skådespelarna skall få en julbonus att köpa ännu ett guldpalats för.

Nå, nu har man kommit på ännu ett sätt att kunna slita lite mer pengar ur publiken utan att behöva ta några risker. Jubel och gamman.

Det gamla censursystemet fungerade så att man gav sin film till myndigheterna, som tittade på filmen och berättade vilken åldersgrupp den var acceptabel för samt gjorde ”nödvändiga” klipp lite här och var för att skydda den stora massan från sig själv. Idiotiskt, hemskt mot regissörens vision och förnedrande mot publiken, men ärligt. Den nya censuren är något helt annat, där studion skickar filmen till de lokala myndigheterna som tittar på den och rekommenderar en åldersgrupp och kanske gör lite ”nödvändiga” klipp här och var (beroende på vilka myndigheter som är lokala), studion får tillbaka filmen med en åldersgrupp som den får visas för och går sedan själva in och censurerar filmen för att den skall få visas för en större publik.

Detta verkar vara lite av en generell trend, och det är lätt att förstå varför. Ett exempel är den nya Bruce Willisfilmen A GOOD DAY TO DIE HARD (en titel som är i bästa fall förvirrande – den amerikanska titeln för DIE HARD 4.0 var tydligen LIVE FREE OR DIE HARD), som först fick en 15-stämpel när den visades för BBFC, och trimmades ner till en tolva. Mer information finns här. Och vad innebär då detta? Det innebär att man dels kan se till att klämma in trettonåringar i publiken, vilket är bra eftersom trettonåringar är deras egentliga publik vid det här laget. Det innebär också att man sedan kan klämma ur ännu en omgång pengar av besvikna vuxna, som tror att DVD:n (marknadsförd som ”DIRECTORS CUT with JUICY BITS and CUSSING!”) kommer att vara mer lik filmen de egentligen ville se, nämligen originalet DIE HARD. Är det inte finurligt uttänkt? Då behöver man dels inte anstränga sig att göra en film med vuxentycke, dels får man garanterat in en extra hacka på DVD-försäljningen.

Jag vill avsluta detta på ett bra sätt, men det blir bara besviken pannkaka. Det är konsumentmakt på sämsta möjliga sätt, och det finns ingenting i världen man kan göra åt det. Det finns bra censur, dålig censur och så finns det kommersiell, själslös självcensur som vallar den redan själlösa filmmarknaden mot nya lågvattenmärken, just när man vant sig.

Nu blir det en tupplur.

Nekrofili

En film jag skäms över att jag inte sett är Jörg Buttgereits NEKROMANTIK från 1987, en flitigt förbjuden klassiker som är ökänd för sina många realistiska älskogscener med ruttnande lik.

Handlingen är lite kort att två sambos i gamla tyskland underhåller sitt gemensamt sexuella intresse för nekrofili, och är antagligen Buttgereits mest välkända film. Den har uppnått kultstatus nu på senare år och som sagt, jag skäms verkligen lite att jag inte sett den än, men samtidigt så njuter jag av tanken på att den fortfarande ligger framför mig. Jag tror att jag kanske skall försöka införskaffa filmen och avnjuta den i helgen (efter förra helgens koreanska ångestfest BAD GUY* börjar man se ett mönster i helgunderhållning och livet i stort).

Samtidigt snubblar jag över en recension av Gabrielle Wittops bok NEKROFILEN och blir givetvis mycket intresserad. Vackert språkbruk i hemska situationer är något som är ypperligt underskattat, och givetvis kopplar man genast dreglande till böcker i stil med BELOVED och LOLITA eftersom de är sådana stereotypa exempel (”you can always trust a murderer for fancy prose”). Det känns lite hemskt att Wittops andra stora verk BARNHANDLERSKAN antagligen kommer att bli oläst av mig, eftersom jag är så sjukligt blödig nu när jag avlat av mig. Det är ju bara en bok, och nog skall man vara vuxen nog att kunna avnjuta en vacker bok även om ämnet är motbjudande, men nu kan jag bara föreställa mig min sons ledsna ansikte på alla sexmånaders sexarbetare som jag bara antar behandlas i boken. Häromdagen grät jag över en reklam för flingor.

Nå, ämnet är alltså nekrofili. Någon som har några kommentarer eller tips till Lisa? Jag väntar med spänning.

* BAD GUY var bra, riktigt hemsk men bra. Totalt omöjligt att hitta en trailer utan spoilers dock. Handlar om en hallick som tvingar en oskuldsfull ung universitetsstudent till prostitution.

BLOGGUTMANING! Da capo! Da capo!

Mina kära bloggläsare. Denna vecka gör jag något lite okonventionellt, nämligen upprepar en tidigare utmaning från i somras (men egentligen inte, eftersom det ju inte var en riktig utmaning då). Anledningen till detta är att jag är helt säker på att ingen som nu är med i utmaningen såg på filmen, och det är verkligen en alldeles för bra film att totalt missa. På riktigt. Verkligen alldeles för bra. En av de mest underhållande blaxploitationfilmerna som gjorts, tillika en av mina absoluta favoriter i genren – veckans film blir alltså…

  BLACK BELT JONES (1974)

Ah. Jim Kelly. En man bland män, och vilken man sedan. Kanske mest känd för sin insats i ENTER THE DRAGON där han spelade tillsammans med den legendariske John Saxon. (Och Bruce Lee, såklart.) Detta är inte så underligt – efter att ha slagit igenom stort med ENTER THE DRAGON fick Kelly sin egen film, alltså BLACK BELT JONES där han får ha sin uppkäftiga trut, muskulösa kropp och solida afro i rampljuset i all sin härlighet, men efter det verkar Kellys karriär ha sjunkit samman som ett punkterat hoppslott i filmer som THREE THE HARD WAY (tillsammans med Jim Brown och Fred Williamson) och BLACK SAMURAI.

Handlingen är så som följer: Kelly spelar den välklädde karateguden ”Black Belt” Jones, som hjälper den äldre slarvern Pop Bird (Scatman Crothers!) att driva en karateskola. Det är uppenbart att de gör mycket bra i samhället, men det är bara så långt som Black Belt egentligen vill sträcka sig för sina hemkvarter, och därför tackar han nej när polisen vänder sig till honom och ber om hjälp att förstöra ett brottssyndikat. Det är självmord, och Black Belt är inte intresserad av självmord, han älskar sitt liv och sina vänner.

Allt faller dock över ända när maffian får höra rykten om att Pop Birds karateskola ligger på en plats som inom några år kommer att bli värd en enorm summa pengar. Plötsligt gör man vad som helst för att få kontroll över karateskolan, och Pop Bird trillar av pinn nästan i rena chocken. Black Belt Jones håller nästan själv att få stora dåndimpen när det visar sig att Pop har en läcker, kick-ass dotter – Gloria – som snabbt kommer över till L.A. för att hämnas farsgubbens död med lite homofobiska nidord och glasklara karatekompetens. Det är dessutom Gloria som nu äger den dyrbara karateskolan…

En lista av höjdpunkter i filmen inkluderar:

  • Arga Gloria letar efter den som dödat sin far, och när hon träffar rätt gäng tar hon av sig sina höga klackar, stirrar precis alla i ögonen samtidigt och säger ”I’ll make you look like a sick faggot…” innan hon slår alla sönder och samman.
  • De stereotypa maffiamedlemmarna som pratar med hutlös italiensk brytning och äter enorma mängder spaghetti tillsammans. Det märks att THE GODFATHER fortfarande var stor.
  • Black Belt Jones orkar inte döda alla själv, så han tar hjälp av sina vänner – en armé av bikiniklädda, vita surfartjejer på studsmatta. (BBJ bor tack och lov på stranden i L.A., och därför behöver han bara lufta afron några sekunder för att ett gäng surfande hippies försöker hjälpa honom på något sätt.)
  • Den berömda biltvättscenen, där alla slåss i ett hav av bubblor.

Jag vann något

För första gången i mitt liv, nästan. Det är sant. Jag vann en bloggtävling där man fick ett handsytt plagg till sitt barn. Tackar tackar, Johanna Bojjan Borg!

Finaste mysdräkten Finaste tröjanFinaste barnet

Allvarligt talat, jag hoppas mer än någonsin att sonen inte blir alkoholist eller hemlös, så att jag kan få lite barnbarn som kan får ärva grejerna i framtiden.

PS. Ursäkta röran.

Facebook

Nu händer det igen.

Massa folk som kommer från Facebook. Ingen säger någonting, ingen berättar någonting, men plötsligt sitter jag med massa (öh, typ) Facebook-folk i min statistik.

Det är inte intressant att läsa om min statistik. Det är inte intressant att skriva om den heller. Men snälla valfria Facebook-människa, kan du inte skriva var du kommer ifrån? Jag får alltid en känsla att vara utskrattad när någon tydligen länkar mig bakom min rygg. Jag oroar mig. Tänk om det är näthatare som skall leta upp mig och våldta min man till döds och steka hans könsorgan i smör? Det vore ju långt ifrån en ideal situation.

Lämnar er med en funky cut av Johnny Taylor. Mmmm, smooth.

Samurajen

Min son kallas Samurajen lite nu och då här hemma, det är ett tillräckligt coolt smeknamn för att passa i familjen. Mitt smeknamn är som bekant Mad Dog som hängt kvar sedan mitt gamla jobb där jag drack väldigt mycket starkt kaffe, och min man brukar vi ibland kalla för Pepper Papa, eftersom han är för fattig för att vara min sugar daddy. Vi är då för lustiga.

I vilket fall skrattade jag så jag nästan urinerade lite när jag läste historien om den blinde mannen i Lancashire som blivit attackerad och fått 50 000 volt rätt i ryggraden eftersom polisen trott att han var en samuraj.

Jag har tittat på klippet flera gånger nu och kan inte hjälpa att fnissa som en skolflicka när mannen berättar om sin förvirring och visar var han gått runt och knackat med pinnen/svärdet. Den roligaste delen är att det faktiskt fanns en 27-årig man som faktiskt gick runt i parken med ett stort samurajsvärd och att det var därför polisen gått till attack mot den äldre herren. Kan ni tänka er förvirringen som måste uppstå när man knackar sig fram i det trevliga vädret och man plötsligt blir tagen för en orientalisk krigare av farligaste slag?

Jag tycker iallafall det var roligt. Hemskt, såklart, men jättekul också. Stackars man. Inte bara blind, utan elchockad i ryggen och sedan måst leva resten av livet i vetskapen att hans ansikte finns nu och för alltid på youtube som ”den blinde samurajen”. Och han är ju ganska stor nu sedan den nya filmen från 2003.

Sonen

Ibland måste jag hejda mig för att inte skriva på alla sociala medier och ringa alla jag känner för att jubla över mitt barn. Jag var tidigare, som jag säkerligen skrivit om, en ganska avmätt människa känslomässigt. Det är svårt för mig att acceptera och uttrycka våldsamma känslostormar om de är positiva, eftersom jag känner mig utblottad och alldeles för öppen. Jag ogillar dessutom andras känslouttryck över saker.

De sista dagarna sonen varit hemma har han varit så kramig och mysig – han är ju magsjuk och alltså inte riktigt sig själv – men så strålande glad mellan varven att det varit en total fröjd att vabba (vabba som i ”vård av barn”:a och att vabba kräks från golvet).  Han har under det sista halvåret eller mer varit pappas pojke, alltså tytt sig mest till sin far när han varit rädd, ledsen eller trött och velat ha lugn och tröst, medan jag varit den som fått honom att skratta så han kiknar. Skrattet får jag fortfarande, men nu kommer han till mig och vill upp och bara vara flera gånger om dagen. Allt det där som jag oroade mig för innan, sömnbristen och frustrationen, det finns visserligen alltid i mitt liv nu, men det gör inget. För jag får skratten och lugnet också.

Jag kan äntligen förstå varför alla föräldrar försöker tvinga på andra att skaffa barn. Att försöka få mig gravid vad det bästa beslutet jag och min man någonsin tagit. Det är fanimig inte klokt hur mycket jag får av ungen. Jag som inte ens gillar barn. Och hur är det möjligt att två så fula människor lyckats göra ett så enormt sött barn?

I lördags när vi varit och dumpat av ungen hos min mor nere på stan gick vi in på H&M för att köpa strumpor innan vi gick till busshållplatsen och drog hem igen. Då hade vi bägge varit vakna från klockan 3,30 på morgonen och behövde lite egentid, alltså att få ligga och sova ostört. På H&M sa min man något helt spontant om hur han känner rörande föräldraskapet, annars brukar jag vara den som får ta upp det till diskussion. Han sa:

”Lisa, folk som har mer än ett barn måste vara psykiskt fläng i bollen. Din mamma har fem, min mamma har fem, och de måste vara dumma i huvet bägge två. Det där med att om man har fler kan de passa varandra, det låter som sådant enormt skitsnack i mina öron, och dessutom måste man ju vänta flera år isåfall innan de kommer till nytta. Jag säger bara det, Lisa, att om du någonsin vill ha fler ungar, då skiljer jag mig från dig. Bara så du vet.”

Och jag finner det svårt att inte hålla med honom. Vi är två, vi är relativt friska och starka, och fortfarande är vi totalt utmattade precis hela tiden. Att älska och sköta en sådan där liten, det tar precis allt man har och så lite till av reserven. Men det här är utan tvivel den bästa tiden jag upplevt.

Lyckoexpert

Lady Dahmer får en fråga från en lyckoexpert och jag kan verkligen inte hålla tassarna borta. Åh, och hon är inte bara lyckoexpert, hon är attraktionscoach också (alltså, inte Lady Dahmer utan den andra tantan), så jag var tvungen att gå in och kolla på hennes hemsida och knappra runt lite. Här kommer lite konstruktiv kritik, lyckoexperten!

Varför behövs lyckoexperter? Varför behövs coacher? Finns det ett lika värdelöst yrke i hela världen? Vad gör man som lyckoexpert egentligen – försöker ta itu med folks problem och leda dem mot lyckan, kan man tänka. Alltså ungefär som en psykolog, fast utan utbildningen och reglerna. Jag ser coacher som en slags new age-psykolog som kan reda ut varför ingen vill ligga med dig genom att få dig att skriva positiva saker om dig själv på spegeln med läppstift och som säger att det är ditt fel om du inte hittar lyckan eftersom du inte var positiv nog. Hur vet hen att du inte var positiv nog? Du hittade ju inte lyckan, eller hur? Är man positiv nog hittar man lyckan. (Hm, det här verkar nästan för enkelt. Undrar vad de tjänar…. nej, försök motstå, Lisa. Du har en själ. Du är för bra för att bli indragen i new age-jobbträsket.)

Hur blir man expert på att finna lyckan? I mina ögon är det mycket enkelt – man slappnar av så mycket som möjligt , blandar inte samman underhållning med verklighet och hittar något som gör en lycklig. Har man svårt med sådant bör man antagligen gå till någon som kan hjälpa en, någon som är kvalificerad att dyka in i människans psyke – en psykolog, t.ex. Så, nu blev jag livscoach gratis, men jag förstår verkligen inte vad allt tjafs handlar om.

Jag känner en tjej som alltid blir förälskad på stört och rusar in i förhållanden. Hon träffar en kille, och ett par timmar senare är de förälskade och bor tillsammans. Ett par veckor senare älskar de varandra och skall gifta sig snarast. Så tar det slut på ett mycket dramatiskt sätt, och hon undrar hur hon alltid lyckas få skitstövlar, vad hon gör för fel, kosmos är tokigt. Den här tjejen är oftast lite ledsen och deppig, och jag kan tänka mig att hon är livscoachens levebröd – en människa som vet hur hen skall agera, men tycker att det är roligare att bara tuta och köra och hoppas på att det den här gången inte skall visa sig att killen har våldsamma utbrott eller stjäl hennes elektriska prylar när hon sover. Jag anser att det är ett socialt faux pas att säga att man älskar någon i den där sjätte veckan man träffas och det enda man kan tänka på är sex och hur mycket man fucking älskar personen, men hon tycker att om man känner att det bubblar på dag tre betyder det bara att det är mer riktigt och sant än om man väntar ett par månader. En coach’s dröm. Människor som inte har problem, men som gör sig problem genom att bete sig som småungar fast de är vuxna människor och absolut borde veta bättre.

Avslutar med Lisas coachtips:

  1. Det finns inget som är kärlek vid första ögonkastet. Framförallt är det inget som man skall leta efter, eller som på något sätt är bättre än kärlek mot en människa man lärt känna.
  2. Hur blir man mer attraktiv? Man umgås med folk som finner en attraktiv.
  3. Duscha regelbundet och var glad. Inte menat mot de som har psykologiska problem, utan de som på något sätt kommit på att tjurighet och nedstämdhet gör en intressant, vilket är förvånansvärt vanligt. Så händer bara om man är Hugh Laurie eller jag. I vilket fall, försök duscha regelbundet.