Bloggkommentarer om barn

Ibland känner jag mig frustrerad av bloggvärlden. En sådan sak att bli frustrerad över, men det är ju inget man kan välja om man inte väljer att sluta läsa bloggar och kommentarer.

Min frustration kommer ofta av en separation mellan blogginlägg och kommentarer. Ett mycket talande exempel finns hos Fanny, där originaltexten är en chockerad text om fenomenet att människor kan tänka sig att tala om hur illa man tycker om barn i barnens närvaro, och kommentarerna muteras snart från en diskussion om detta till ställningstagandet ”jag tycker inte heller om barn! Barn är äckliga!”

Picnik collage

Googlar man ”hatar barn” dyker Paows blogg upp med den här bilden.Inlägget ”Jag hatar småbarn” finns här.

Jag tyckte mycket illa om barn ganska länge, faktiskt under stor del av tiden som jag arbetade med barn. Jag ogillade speciellt barn i grupp, suckade inombords när en barnfamilj kom in på fiket där jag åt lunch, himlade mentalt med ögonen åt det skrikande barnet i kundvagnen osv. Barn såg likadana ut, den ena ungen var den andre lik och detsamma gällde föräldrarna. Jag kan alltså sympatisera med människor som har den åsikten, och lite stolt flashar den för sina medmänniskor. Jag tycker inte om barn! Jag är en unik, spännande individ med ett liv som inte bara saknar plats för barn, utan dessutom är så spännande att jag inte förstår charmen med barn alls. Jag är alldeles för självisk för att ha barn, jag skulle aldrig kunna uppoffra mig så mycket, jag har alldeles för roligt, barn är snoriga och äckliga och dessutom skriker de och man kan inte tala med dem. Jag tycker inte om barn eftersom jag är spännande! Det är så spännande att vara annorlunda nog att inte vilja ha barn när man är 19-27!

Allt detta är ju fair enough. Det är jättebra att ha ett roligt liv som man trivs med, vilket brukar vara den vanligaste anledningen till att man tycker illa om barn eller väljer att inte skaffa barn. Däremot har det ju inget med huvudtanken att göra, nämligen att man inte behöver säga till barn att man hatar alla barn. Och så brukar diskussionerna gå, för att sedan få en ny kommenterare som skriver om hur mycket hon aldrig kommer att skaffa barn eftersom barn är snoriga.

Jag har förresten en bekant som aldrig vill gifta sig eller skaffa barn. Jag har flera bekanta av den åsikten, men skillnaden är att den här personen alltid talar om detta när hon druckit lite, alltid hamrar hem hur hemskt det vore och hur hon aldrig skulle kunna leva på det viset. Det får mig att fundera. Är den nya normen att vara för självisk för barn (hennes egna ord), att vara för spännande och intressant för att kunna tycka om barn? Jag vet givetvis att man fortfarande lever i ett samhälle som ser tvåsamhet och barn som norm, men jag ser en trend som ersätter den trenden med en slags SATC-tillvaro, åtminstone under en tid (SATC-damerna får ju dessutom egna barn). Jag avskyr den här tanken att alla vill ha barn, eller mer bestämt att alla kvinnor vill ha barn, de behöver bara växa upp tillräckigt för att inse det. Däremot förstår jag inte varför man väljer att vara mer högljudd om sin önskan att inte ha barn eller hur illa man tycker om barn, än tvärtom. Är det för att det anses mer tabu att säga att man inte tycker om barn? Jag tvivlar. Däremot blir det ju lättare till en antibarngrupprunk än ryggklappande om hur mogen man är för eventuella framtida barn. Åtminstone i den självutnämda kool and the gang bloggsfären.

Nu har jag skrivit ordet ”barn” cirka femtio gånger i det här inlägget. Nu får det räcka. Min poäng är att det alltid är smartast att vara lika blasé om sitt val att inte skaffa barn, äta kött, röka, dricka alkohol osv, som man är när man väljer detta. Dels för att man löper risken att stå med skägget i brevlådan om fyra år, dels för att man annars lätt framstår som en skitstövel.

Annonser

5 thoughts on “Bloggkommentarer om barn

  1. Jag tror dock att mångas övertydlighet när det gäller detta är att dessa människor antagligen känner en press på sig att skaffa barn från andra håll, säkerligen har de släktningar som frågar om ‘nääär ska du ha en liten uuunge då?’ och får från det ett behov att överkompensera. Fast jag blir också väldigt trött när folk pratar som du beskriver, jag menar jag personligen försöker faktiskt inte trycka in ett foster i buken på n¨ågon och det är inte barns fel att svenssonnormen existerar.

    • Men alltså, är det verkligen så illa? Nu är det ju mycket möjligt att jag inte ser något eftersom jag ju faktiskt dels har barn och dels inte umgås så mycket med andra människor, men jag finner det svårt att tro att människor beter sig så ofint som att prata om sådana personliga saker på ett sådant sätt. Okej, kanske mormor och faster på släktträffen, men inte riktiga människor, väl? Och släktträffstjafs är väl sådant man kan himla med ögonen åt, inte är det så illa att det skapar en sådan aggressiv reaktion? Jo, säkerligen är det så, men jag tycker det är svårt att tro på eftersom det låter så absurt. Vet hut, näsvisa människor!

      Sedan är det väl kanske lite så att man väljer var denna överkompensation kommer fram. Man säger väl inte till fastern på släktskivan ”Jag hatar barn, de är äckliga och fula och jag vill inte bli tjock, sådetså!”, utan det sparar man till ryggdunkandet online.

  2. Jag har ibland känt mig nödgad att säga att jag ogillar barn (givetvis då inte inför barn) i ren frustration, för att så många i min närhet nästan svimmar av att bara se random unge på stan. Men visst, när jag gick i gymnasiet kände jag mig nog lite bättre, lite coolare för att jag inte var sådär töntigt barnkär som en del andra. Skitlöjligt. Nu när jag går på universitet, tillsammans med äldre människor, känner jag dock en riktig press, som får mig att må dåligt. När jag berättar att jag nog varken vill gifta mig eller bli förälder reagerar människor ungefär på samma sätt som att jag hade sagt att jag var Antikrist. Det är tröttsamt.

    • Det kan jag tänka mig. Jag tycker det är fånigt det här med att man inte kan förstå andras känslor inför stora beslut i livet. Man borde ju inte behöva förklara sina känslor eller hålla på och linda in sin motvilja med ”som det känns nu” eller ”ja, jag kan ju inte se in i framtiden, men….” när man talar om giftermål och barn. Giftermål förstår jag inte ens varför folk vill som en specifikt mål i livet, speciellt inte redan innan man hittat en partner.

  3. Personligen älskar jag barn och vill gärna ha några när tiden är inne. Men som bullen skrev så är det tyvärr många som förutsätter att man SKA gifta sig och skaffa barn och göra allt det där som kyrkan vill att man ska göra. Inte bara mormor under släktträffen, men hela samhället förväntar ju sig att alla ska leva som alla andra.
    För övrigt: Bara två från SAtC fick barn!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s