New York

I förrgår satte jag mig äntligen ner och tittade på MS .45. Jag blev inte besviken – Zoë Lund var otroligt imponerande i rollen som en stum ung sömmerska i ett av New Yorks oberoende modehus. Hon var bara nitton år gammal, men hon lyckas verkligen lyfta och bära hela filmen på sin kraftfulla prestation.

Handlingen i sig är ganska standard för en rape revenge-rulle; en ung kvinna får livsglädjen knullad ur sig, och efteråt har hon tillåtelse att ta handligen precis var hon vill. Detta givetvis på grund av den gamla tanken att våldtäkt är värre än döden, och en kvinna kan inte fortsätta leva efter en sådan upplevelse, utan allt som händer efteråt är tillåtet eftersom hon borde vara död. Hon får publiken att förstå och ställa sig bakom vilka utstuderat vidriga handligar som helst eftersom hon blivit våldtagen och därför mist en bit av sin mänsklighet. Detta gör givetvis våldtäkt till en mycket praktisk redskap för att dra en handling vidare inom film.

Mitt största intryck av filmen handlade dock om hur min fördom mot New York än en gång bekräftats. New York måste vara västvärldens anus. Det går inte att det är så illa som det är på film och TV, och att det är jättemysigt i verkligheten. Det finns säkert mysiga delar av New York, men… sexism, smuts, hemlösa, ohyra och enormt dyra lägenheter? I ❤ NY.

Annonser

6 thoughts on “New York

  1. Efter ett livs film- och TV-tittande tror jag att allt som händer i New York är viktigt. Jag undrar hur det känns att sitta där i en lägenhet med klänningar på väggarna (kan fortfarande inte låta bli att läsa Niotillfem), ständigt medveten om att man befinner sig i HÄNDELSERNAS CENTRUM. Jag skulle bli stressad, tror jag.

    • Meh, det händer ju inget i New York. Folk blir rånade, folk blir våldtagna, folk cruisar, folk rånar, folk bor under staden i tunnelbanesystemet i en dokumentär med musik av DJ Shadow, folk har det alldeles för bra i sina fin-lägenheter och hyr annat folk som inreder deras barnrum och planerar deras bröllop. Folk vill gifta sig, folk tycker om judar och alla kissar och nuppar precis överallt. Ingenting av det här är speciellt viktigt. Du har bara gått på Atlas Shrugged-bluffen. Och Niotillfem, psssscht! Utdrag ut hennes årskrönika:

      ”Vilket datum från år 2012 kommer du alltid att minnas?
      Den 1 juni när han ringde mig klockan halv nio en fredagskväll efter en tjugofyra timmar lång tystnad och sa att han inte ville vara ihop med mig något mer. Jag föll ihop i hörnet West Broadway och Grand Street och kunde inte äta på fem dagar.”

      Inte äta på fem dagar! Det är en sinnessjuk människa, du vill vara som en galen människa! Och förresten kan man inte ha klänningar på väggarna i New York. Man kan inte ha något alls på väggarna i New York eftersom de fylls av kackerlackor som gömmer sig för solen och giftiga gaser.

      • Galenskapen är väl det som trots allt skänker lite likeability till Niotillfem! Annars vill jag inte vara som henne, tackar som frågar. Det måste vara så jobbigt för henne och Elsa Billgren att ombesörja att deras vänner alltid är snygga och redo för kameran. Fattar inte hur det där går till.

        Men det är lustigt det där med städer som man känner främst genom fiktionen. När jag var tonåring flyttade en kompis till mig till Stockholm (jag kommer från en liten stad, okej) och hon blev helt knäpp och trodde att hon levde i en bok. Eftersom hon snöat in på Gun-Britt Sundströms Maken (som utspelar sig i Stockholm under 1970-talet) skrev hon brev på papper, köpte ”julklappsböcker” till sina vänner och blev gravid (jobbigt att ringa doktorn och ljuga om oregelbunden mens, eller hur det nu gick till på sjuttiotalet). På samma sätt gissar jag att många inflyttade New York-bor lever i ett ständigt pågående Woody Allen-lajv.

  2. jag tror inte den där filmen du har sett speglar verkligheten. 😉 jag var livrädd för ohyra när vi kom hit men har bara sett en kackerlacka och den var jättedöd. beror nog på vilket slags boende man har råd med också… men de flesta svenskar verkar jobba inom media/IT och tjänar så de slipper bo i ohyran. new york har ett ganska mörkt förflutet, som fiktionen säkert gärna vill fortsätta leva på. jag har försökt hitta de där miljöerna som jag såg i NYPD Blue men det har varit svårt.
    Jag har väldigt svårt för såna där människor som lever sig in lite för mycket i sin miljö. jag har väldigt svårt för niotillfem och hennes snygga kompisar som lyckas göra allting precis rätt, takfester och trappfester och looks. de har många kompisar, kompisgäng som om de fortfarande gick på högstadiet, men är säkert så där kalla och opersonliga samtidigt som de är ”trevliga” mot folk som inte är som dom. förmodligen inte medvetet, och whatever floats your boat liksom… men det är fan inte trovärdigt att fota så mycket i brooklyn och inte lyckas få med en enda färgad amerikan. det är inte en slump att hon jobbar med reklam. vilket de flesta svenskar i NY verkar göra, fast det är en ren och skär fördom!!
    jag flyttade också från en småstad till stockholm, och jag har seriöst tänkt att det är nåt fel på mig som fortfarande inte har blivit typ kåt på mig själv för att jag bor i städer som för andra är höjden av lycka. jag saknar träd och hade haft en bättre karriär om jag hade börjat den utanför stan. men att påbörja karriären hade jag inte klarat utan den mängd människor jag har träffat i storstäderna tyvärr. för mig är staden ett moment22, eller vad det heter. och samtidigt som jag flyttade till stockholm gjorde ju även andra det, och det är inte en slump att de stockholmare som anses vara de vidrigaste/snorkigaste ofta är inflyttade (och därmed ängsliga som satan). jag tror det hänger ihop med dyrkan av staden. som att man inte behöver prestera, bara att vara där är ett tecken på att man har lyckats med nåt i livet. (därmed inte sagt att niotillfem inte har presterat, eller att hon dyrkar sina städer på ett ohälsosamt vis. hon hörde till en annan poäng)(obehagligt att prata illa om en person jag eg inte känner, men nu bor jag faktiskt också i brooklyn och har rätt att kritisera bilden som hon förmedlar av staden. eller vänta hon kanske inte bor i brooklyn? skitsamma. NEW YORK då.)

    puh! det märks att jag har haft bloggsemester alltså! sorry. kan du inte komma och hälsa på mig i new york och ge en ordentlig recension?!

    • Bara för att en fördom inte är sann betyder det inte att jag inte får gå runt med den och tycka illa om en hel metropolis. Men allvarligt, varför visas NY alltid upp som skitäckligt och hemskt (eller också är det bara jag som tycker att det är hemskt och alla andra bara ”shit, den där hemlösa är New Yorkare, fatta vad grym han måste vara, lyllos han!”) när det är helt normalt, fast utan träd?

      Jag tänker aldrig åka till Amerikat. De har dåliga regler för maten och det är jättestort. Jag ser det föga som en utmaning att ta över NY eftersom jag inte ser vad gott det skulle leda till, och inte heller ser jag det som positivt att man är anonym eftersom så många bor där. Det skrämmer mig. Dessutom gillar jag inte showbiz och fan vet vad man skall kalla allt från nyheter till presidentval om inte showbiz. Så. Det är min recension. Men tycker du skall läsa Moment22 för det är en jättebra bok, mycket rolig. Catch22 heter den på engelska, Joseph Heller skrev den, du hittar den i din närmaste nattöppna bokhandel, vilket antagligen ligger och trängs precis bredvid din nattöppna kinarestaurang, nattöppna bordell, nattöppna Starbucks och nattöppna American Apparel eftersom allt är öppet hela tiden jämt.

      Om du träffar Niotillfem kan du väl be henne menstruera, för att bevisa att hon är en riktig människa och inte bara ett PR-trick.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s