Menstruationen

Jag gråter ofta av ingen anledning alls. Idag fick jag se den här videon och grät så jag grimaserade och typ fick spottbubblor ur munnen.

Är det för att jag snart kommer att få mens eller för att jag är lite skör i huvudet och tårkanalerna? Kalendern säger att jag snart kommer att menstruera, bara ett par-tre veckor kvar kanske. Inte undra på att jag är så svullen. Igår efter middagsrasten på jobbet frågade jag en tjej vad hon tyckte att jag skulle göra nu när man ätit sin potatissallad och druckit sitt kaffe, och hon sa att jag gott kunde gympa lite. Det blir ett inlägg i kategorin kuken.

PS. Min favoritdel av videon var hur det inte var kö till toaletterna.

Lapping everybody

Jag hatar hälsomänniskor som är självbelåtna jävla idioter. Åååååhhh, jag känner mig så sund när jag tränar, jag blir så stark, du kommer att dö, det är en hälsogrej, bla bla bla…. ja, plus att jag kan känna mig överlägsen soffpotatisarna då. Vi vs dem.

No love.

En kärlekshistoria (olycklig)

Minns ni den där sången A GLORIOUS DAWN som var stor för ett par år sedan?

Det var den låten som en gång för alla cementerade in det faktum att jag aldrig kommer att kunna älska med Carl Sagan. Oavsett vad jag gör kommer detta aldrig att hända. Carl Sagan är död och borta, hans tankar lever vidare och yacka yacka yacka, men det kommer aldrig att hända.

En rolig detalj angående den här låten var att jag såg den första gången när jag var gravid och extra hormonig. En ovändad bieffekt av graviditet är ofta ökat blodflöde till underlivet, vilket ger mer stimulans och starkare känslor. Jag tänkte på Stephen Hawking som Hot Wheels i flera månader bara för att jag hade honom blandad med Sagan i den där musikvideon.

Det måste vara den här känslan de försöker efterlikna i alla de där spökromantikfilmerna eller vampyrromantikfilmerna.

Kändisdyrkan

Kändisdyrkan är ett sådant ord som dyker upp ibland och som jag oftast inte grunnar så mycket på. Tills detta hände. Alltså att Morgan Freeman skulle ha sagt att media inte skall fokusera på gärningsmannen utan snarare på offren, när folk blir ihjälskjutna i staterna.

Morgan Freeman är säkerligen en alldeles utmärkt människa. Han är säkert snäll och smart och trevlig att ha att göra med, säkerligen är det en människa som andra människor tycker om att umgås med. Men han är inte Gud, trots att han i varenda film han har varit med i (som jag kan minnas) har spelat en gudomlig karaktär, med sin gudomliga röst och sin gudomliga äldre-svart-amerikan-visdom. Men han är inte Gud, det finns ingenting som säger att något Morgan Freeman har att säga om någonting skulle vara intressantare eller mer beundransvärt än någonting som, tja, som min lillasyster skulle ha att säga. Det finns många psykologer och experter (och annat skitfolk, som de säger) som uttryckt samma tanke tidigare, alltså människor som borde veta mer om andra människors tankar än vad Morgan Freeman borde göra, och ändå så struntar folk i psykologerna och flockar för att avsmaka Morgan Freemans bildliga penis.

Ett annat exempel är Beyoncés klagomål om att kvinnor inte tjänar tillräckligt med pengar. Beyoncé har pengar, hon har väldigt mycket pengar, och hennes åsikt att män har mer makt än kvinnor därför att män har väldigt mycket pengar rimmar  illa med fotografierna som är tagna för att illustrera intervjun, där Beyoncé poserar halvnaken.

Inga problem med det, tänker ni kanske – slut shaming är vedervärdigt, givetvis är man inte mindre värd som människa om man klär sig utmanande, inte blir ens åsikt mindre värd? Mjo, det blir den allt om man tidigare skrivit en sång om hur äckliga kvinnor är om de klär sig utmanande med text som inkluderar men inte begränsas till ”Nasty put some clothes on, I told ya, Don’t walk out your house without your clothes on, I told ya. Girl what ya thinkin’ bout lookin’ that to’ down, I told ya. These men don’t want no hot female that’s been around the block female, you nasty girl!”. I musikvideon får man se hur männen äcklas och skakar på huvudet åt den äckliga nastytjejen, nej nej nej, inte vill man gifta sig med en sådan, man vill ha rena flickor som klär sig anständigt och flickor i tajta byxor kan man peka på och skratta åt. Det är du som är problemet med manssamhället, Beyoncé!  (Jo, hon var med och skrev låten.)

Och vad är då problemet? Problemet är att man projicerar intelligens på människor därför att man vill att skådespelare skall vara intelligenta, eller hurrar över feminism där feministen kan ”bjussa på sig själv” nog att visa tuttarna och ha värsta slut shamingen eftersom kvinnor är äckliga. Problemet är att man inte ifrågasätter artister eftersom de uttalar sig som privatpersoner och inte som uttalade experter, eftersom de inte är experter.

Jag har missförstått hela grejen med kändisdyrkan. Problemet är inte att man köper alla Beyoncés plattor (Lisa visar sin rätta mentala ålder – 100 år gammal, resten av världen köper MP3-filer) eller att småtjejer och tanter onanerar till Twilight. Problemet är att artister tillåts tala, och att de blandas samman med folk som presterat med hjälp av sitt intellekt snarare än sin behagliga röst, sitt bedårande yttre eller förmågan att låtsas vara någon annan.

 

PS. Cred till Matilda, som var den som skrev om låten ifrån början. Menar inte att sno hela poängen, men den passade så bra in i mitt resonemang.

Drömhus

Det upphör aldrig att förvåna mig om folks tankar. Folk har åsikter om alla möjliga saker som jag aldrig tänkt på, och detta är ju väldigt underligt. Jag är ju en högst normal människa, och mina tankar involverar mycket sällan sådana saker som stil, mode eller inredning, och därför kommer det alltid som en chock när andra normala människor tänker på sådant så mycket att de har en åsikt om saken.

Lady Dahmer skriver om hur drömhuset ser ut, och många har faktiskt en åsikt om hur de vill bo. Fullt normala människor som har en åsikt om vilken inredning som är fin och hur de skulle vilja bo om de hade obegränsade tillgångar och enorma mängder tid, något jag själv aldrig tänkt på. Som barn hade jag tankar på att bo i en inrökt lägenhet med grå heltäckningsmatta, väggar fulla med böcker och en öppen spis täckt av små prydnadssaker för det var så det såg ut hemma hos en av mammas vänner, men det var inte direkt en drömlägenhet utan antagligen bara så att jag längtade efter att få bo någonstans där jag kunde vara singel och intellektuell.

Inredning

Jag orkade inte leta reda på en speciell bild för att illustrera vad jag tänker om inredning, så jag googlade ordet ”inredning” istället. Såhär ser det ut.

Trés stylish, no? Illustrationen visar ju på en bild av inredning där all inredning ser relativt likadant ut överallt, vilket tyder på att inredningstrenden lutar åt gräddvita väggar, gråa mattor, träprylar och rum med fönster.

Ni vet hur de bitarna i människor som anses som oattraktiva är mina favoritdelar? Celluliter, födelsemärken, bristningar, icke perfekt formade kroppsdelar, sådana saker är i vilket fall mina favoritsaker hos folk, och i inredning tycker jag samma sak. Mitt största problem med att finna påhittade karaktärers hem trovärdiga i tv-serier och sådant, är den totala avsaknaden av personliga saker. Även om det är smutsigt eller har fotografier och sådant ligger inga saker och skräpar, som de alltid gör i hus. Framför mig på skrivbordet ligger t.ex. följande: ett blad ut en Muminbok som sonen slitit ut och jag inte tejpat tillbaka, ett halsband, två nässprejer och en nässprejask, en pizzameny, en tub Helosan, en hög cd-skivor min bror plockat över, en nagelsax, ett annat halsband, en servett med näsblodsfläckar, en gardinstång, en penna, mitt jobbkontrakt, ett temporärt ICA-kort, ett par sockar, lite snoddar, nycklar som inte går någonstans och en tom aspirinkarta. Okej, alla har inte lika mycket jox som vi har, men ni förstår min poäng – det är prylarna som gör att ett hem ser bebott ut, och det är sådana detaljer som får mig att bli avtänd på hem som framställs som underbara på tv eller i tidningar. Det är allt bra tur att jag själv begåvats med en kropp smockfull av intressanta detaljer, och ett hem som ingen kan se som annat än välbebott.

BLOGGUTMANING! Första filmen jag inte gillat.

Jaha, Maggie May och ni andra som följer min utmaning. Givetvis tycker ni om Tarantino, alla tycker ju om Tarantino, och nu har han en ny film som är en hollywoodifierad version av en gammal klassiker. I detta fallet blir det DJANGO UNCHAINED som givetvis är en hyllning till den utmärkta spaghetti western DJANGO från 1966 (med Franco Nero, en underbart attraktiv skådespelare, och en theme tune som jag snurrat runt i flera år) men mer slavinspirerad.

Det är den slavinspirationen jag vill att ni bekantar er med, och därför blir veckans film….

  MANDINGO (1975)

Ah, MANDINGO. En film jag inte gillade något vidare, och av så många olika anledningar. En frustrerande handling, makabert dåligt skådespeleri, kvinnoförnedring och rasism på löpande band och en hafsigt ihopkrafsad romantisk handling som inte har någon som helst rättighet att existera, never mind söka publikens sympatier.

Nå, handlingen är så som följer: Maxwell och hans son Hammond bor i en rutten plantage i den amerikanska södern. De har många slavar. Hammond verkar tycka ganska bra om slavarna, vilket visas i scener där han ömt deflorerar en fjortonårig oskuld eftersom hon är ”sick of heat” som det beskrivs av doktorn, alltså blivit sjuk av att vara överupphetsad som en löpande hynda. I en annan scen måste han lämna rummet där en annan slav hängs upp och ner och smiskas blodig, eftersom han faktiskt inte tycker om att se på sådana saker. Hammond är en schysst kille, med andra ord. Om det inte vore för pappan Maxwells två önskemål: den ena är att han skall gifta sig med en fin vit flicka och skaffa fina vita barn, den andra är att han skall köpa en mandingo.

En mandingo, efter vad jag förstått, är en typ av slav som är extra stor och maskulin och som därför är perfekt att ha som gladiator. På fritiden, när mandingorna slogs mot varandra, så användes de som avlare för att slavflickorna skulle få extra stora, starka barn. Den stora mandingon som Hammond köper visar sig vara en bra investering då han genast tjänar pengar på slagsmålen, men å andra sidan är det inte en bra idé att ha en stor, svart hingst i samma hushåll som man har en sexuellt frustrerad och vit kvinnlig alkoholist. Den fina vita flickan som Hammond gifter sig med (sin kusin, som för sakens skull bär namnet Blanche) blir nämligen ignorerad av Hammond eftersom hon på bröllopsnatten visar sig ha en hymen som inte håller tätt, och Hammond – garvad efter tusentals svarta oskulder – genomskådar henne på en gång som inriden slyna. Det antyds att Blanche blev våldtagen av sin bror när hon var tretton år gammal, eller blev hon det? Fylletratten Blanche är alltför sexuellt hetblodad för att kunna vara den fina vita flickan svärfar drömt om, och snart drivs allt till sin spets.

Håll i åtanke under filmen att detta är en studioproduktion och att de väntat sig att faktiskt ha en stor hit med den här filmen. Vilken publik vände de sig till här egentligen? Publiken som ville se slavar förnedrade och orättvisan regera under ett par timmar av sitt liv? Obegripligt.

”Denna oändliga ondska”

Ingen har väl undgått att flämta över fiskbilderna hos genusfotografen? Fiskar som falliska symboler i en dansk hobbytidning låter ju i bästa fall lite tokigt, i värsta fall oändligt ondskefullt. För att lite löst citera Genusfotografen.

Det kommer väl inte som någon överaskning att jag har en väldigt liberal inställning till pornografi. Mitt problem med bilderna är varken estetiskt eller moraliskt, utan det faktum att de förekommer i en fisketidning snarare än en fetishtidning. Jag ogillar den här blandningen av pornografi och mainstream media, sida tre-flickor i kvällspressen och så vidare, då jag tycker att pornografi är något man skall uppsöka snarare än få pressat i ansiktet. Hela min åsikt angående pornografi är baserat på det faktum att det är något som vuxna människor väljer att uppsöka och konsumera, och att vi inte kan skuldbelägga pornografi för att vara objektifierande när den inte är mer objektifierande än t.ex. vanlig, usel reklam. I det ena fallet vet man att man söker upp en fantasi, i det andra fallet bombarderas man av ett buskap skapat enbart för att påverka vårt undermedvetna och få oss att betrakta omvärlden på ett visst sätt eller handla på ett visst sätt.

Jag tycker väldigt bra om många av Genusfotografens inlägg. De är tänkvärda och pekar ut mycket som jag tror att många inte hade sett annars, mig själv inkluderad. Men att använda uttrycket ”oändlig ondska” rörande bilder av nakna damer i sexuella poser tillsammans med fiskar, det är att gå i överkant i mitt tycke. Hade bilderna varit tryckta i en annan tidning hade jag inte ens lyft på ögonbrynen – att det finns fiskfetisher är väl knappast något som kommer som en nyhet för någon av oss? Och att det finns damer och herrar som är villiga att göra saker nakna för pengar är väl inte heller det en nyhet, eller något som i sig är dåligt (ge dem ett alternativ, om så är fallet).

Jag försvarar absolut inte bildernas placering. Däremot måste ju fiskfetishister också få lite att titta på. Som jag skrev till Åsiktsregistret kan jag tro att Bodil Joensen varit danmarks största kulturexport i många år.

Snapshot över historien

Mary Saint Mary verkar vara en sådan där människa som jag tycker är lite skrämmande. Beläst, lugn, intelligent och med all rätta svår att imponera på. Sådana människor skrämmer mig i sanningens namn mer än tanken på en yxmördare, eftersom jag aldrig vet hur man skall behandla dem. Yxmördaren är enklare att avläsa.

I sin text om Pride and Prejudice tar Mary upp problemet med slutshamin, och hur det känns att bli frustrerad med handlingen i en bok där karaktärerna handlar fel. I det här fallet gäller det Lydia Bennet som får en slampstämpel sparkad i baken och blir tvingad av en mängd manliga släktingar/hjältar att gifta sig med en odugling för att sona brottet om sin antytt uttänjda slidkrans, allt medan kvinnfolket sitter hemma och jobbar på stressrynkorna och broderierna eftersom Lydias slidkrans även påverkar huruvida hennes systrar någonsin kan finna lyckan/få massor av pengar och säkerhet i armarna på en man.

https://mondokanel.files.wordpress.com/2013/01/jenalyd.jpg?w=300

Så kan det gå om man glömmer sig och ligger.

Nå, detta är ju något som intresserar mig – just den stora bilden om glimtar ur samhället i underhållning. Och jag tar mitt inlägg från finkultur till fulkultur utan att skämmas det minsta.

En av mina största glädjekällor i vardagen är hur samhället porträtteras i de små detaljerna i underhållning. En av mina favoritfilmer (jag har ju säkert tusen) är VICE SQUAD från 1982, då den ger en sådan härligt fullkomlig bild av Los Angeles gator. Vi väljer ju ofta att ignorera delar av samhället som vi inte tycker om, och därför faller underklassen och gatorna i glömska – eller ångesten i att sitta hjälplös hemma medan pappa är borta och försöker sälja sin dotter till en odugling, och faktiskt hoppas att pappa lyckas eftersom det är enda chansen att någon annan i familjen kan ha en framtid.

Jag skriver ibland om min kärlek för blaxploitation, och mycket av det jag älskar mest är ju att tänka sig varför filmen tar upp sådana ämnen som prostitution, ghetton, hallickar, droger, rasism och korrupta poliser – därför att det var det som den svarte arbetaren kunde relatera till, det var något som de flesta hade upplevt själva. Idag har jag blivit kallad rasist många gånger för att jag visat blaxploitationfilmer, eftersom det idag är så tabu att visa en svart man som vill bli hallick eller vill sälja droger, men det är ju en bild av verkligheten ur ett samhälle som existerade ända fram inom denna generationen. De kan ses som rasistiska eftersom så enormt många stereotyper påvisades som normala och kanske till och med sunda eller åtråvärda, men det man glömmer är att man måste se underhållningen genom samhällslinsen.

NOT A LOVE STORY – också från 1982 – är en av mina favoritdokumentärer (igen, inte en exklusiv klubb) trots att jag hatar ämnet och absolut inte håller med i deras tanke, men just för att de i sin jakt att visa hur hemsk en del av samhället är lyckas dokumentera den för eftervärlden. Det är fantastiskt att se 42:nd street filmad i hela sin kladdiga glans, och det är jag ypperligt tacksam för. Oavsiktlig dokumentering for the win, som ungdomarna säger.

Kvinnofilm

När jag började blogga var jag inte alls lika feministiskt medveten som jag är nu. Jag har fått läsa mycket, diskutera mycket, och många av de åsikter jag uttryckt i min blogg har jag omvärderat. Detta påverkar givetvis hur jag ser på mitt eget liv, människorna runt omkring mig, och inte minst den underhållning jag väljer att konsumera.

https://i0.wp.com/www.fecalface.com/content/upload/2008/07/singularities_exploitation_cinema/image7.jpg

De allra flesta av mina gamla kamrater har inget som helst intresse av detta, och några nya kamrater har jag inte direkt. Men jag slänger ut detta i cyberrymden: från och med nu kommer jag att fokusera mer på kvinnor och kvinnors hantering i mina filmer. Min nya signatur blir alltså Lisa – Bloggen om Femmexploitation. (Okej, eller något klatchigare och som låter mindre moraltantigt – jag kan inte komma på något nu, men det kommer väl sedan under kvällen så jag hinner glömma det igen tills imorgon, och tvingas pina mig själv i vetskapen att jag faktiskt hade en perfekt slogan som jag var för lat för att skriva ner och för dum för att komma ihåg.)

Det känns underligt att inte blogga så mycket längre. Faktum är att jag saknar tid, och framförallt saknar jag tid att fundera, och utan funderingar blir ingen blogg bloggad. Om morgnarna vaknar jag tidigt och går ner med sonen till förskolan, sedan lagar jag mat och går iväg till jobbet. Jag kommer hem runt tio om kvällen och vill gärna titta på ett avsnitt av BREAKING BAD innan läggdags – allt som allt får jag ungefär en timma för mig själv mitt på dagen, då jag väljer att sova. Och faktum är att jag är så tillfreds med min tillvaro att jag inte ens vill påpeka det uppenbara, att jag inom en snar framtid kommer att vantrivas på jobbet och avsky allt som har med vardagen att göra.

Snälla killar

Jag vet, jag vet. Alla andra har redan skrivit om fenomenet ”tjejer vill ha skitstövlar, snälla killar får inte ligga”, alla har analys om detta redan. Jag vet. Men ibland hör jag den grejen igen och det verkar som att det är en fördom som är svår att ta död på, typ som att det är svårt att ta död på tanken att invandrarna anledningen till att den svenska välfärden kolapsar. Alla vettiga människor vet ju att det är strunt, men det dyker ändå upp lite här och vad med människor som ser det som en absolut sanning.

Först så gnällde snälla killar över att tjejer bara ville ha skitstövlar.

Sedan gnällde tjejer över att snälla killar inte var så jäkla snälla, och att de inte alls ville ha skitstövlar.

Sedan gnällde killar över att tjejer inte alls ville ha snälla killar utan bara ljög för att slippa skämmas, egentligen ville tjejer ha skitstövlar. Varför skulle de annars vilja ha skitstöveln Jack Sparrow i PIRATES OF THE CARRIBEANS och han killen i HOW I MET YOUR MOTHER? Så lade killarna upp bilder på Facebook där de skrev typ ”medan du knullar en elak skitstövel står en fin, snäll kille och väntar på att få behandla dig som en drottning”.

Sedan gnällde tjejer över att snälla killar är jobbiga och tråkiga (vilket de verkligen är i den här diskussionen) och att skitstövlar är charmiga och roliga, eftersom man tydligen måste ha en ursäkt för vem man vill ligga med eftersom man är skyldig människor en förklaring på varför man inte vill ligga med dem trots att de anser sig så liggdugliga.

Och jag förstår verkligen inte var allt detta kommer ifrån, utom det uppenbara att killar tycker att killar som får ligga mycket är skitstövlar. Förklara det för mig. Jag har missat hela fenomenet. Och varje gång det dyker upp fördjupas mina sprillans nya rynkor, för jag förstår verkligen inte hela grejen. Tjejer vill ha killar som behandlar dem som skit? När blev detta en allmän sanning, och varför skall den diskuteras in absurdum?