Året som gått

Det här minns jag av året som gått.

Jag åt en stor middag hemma hos min mamma och somnade nästan på bussen.

Min man slog rekord i dåliga ursäkter då han dels förklarade att han inte kunde bestämma lampskärm eftersom han var en straight man, dels inte kunde planera lunchen eftersom det var jul och han var på julledighet.

Jag blev hemskt arg på svensk sjukvård, svenska myndigheter som svensk kundservice.

Det är allt. Här är en bild när jag åker pulka.

DSCF2315

Kal håla

Idag rakade jag armhålorna. Superintressant för er, är jag säker på. Nå, när ni betalar min lön får ni bestämma vad jag bloggar om.

Det var faktiskt lite tråkigt. Imorgon skall jag ha på mig finklänning kanske, och jag vill inte riskera att ha någon full tjugotvååring ta aggressiv ställning mot hår. Dessutom har jag en till jobbintervju, tänk om de frågar om jag rakar mig under armarna och plockar bort mig från kandidatslistan om så inte är fallet. Inte ett ställe man vill jobba på, tänker man kanske spontant, men beggers can’t be choosers, som man säger på engelska.

Det är faktiskt lite tråkigt. Bara i morse satt jag och beundrade mitt armhår. Det var glansigare än något annat hår, och alldeles mjukt. Nu har jag en armhåla som två rakblad, inget man vill sitta och pilla på. Gud så tråkigt det är att försöka ha kroppsbehåring som samhället anser som normal.

Får man tycka illa om Blondinbella?

Blondinbella är säkert en fantastisk person. Smart, lojal, rolig, luktar säkert jättegott och så vidare. Å andra sidan är hennes blogg kanske den mest självbelåtna smörja jag någonsin sett. Får man tycka illa om henne? Hon är ju så bra, en inspiration, jättesnäll, bla bla bla, bla.

Blondinbella är ju ett fenomen i stil med Jackie O, en (misstänkt självutnämd) inspiration. Ständigt leende, ständigt välklädd, går ibland och tvättar håret hos frisör bara för att, dricker champagne ute, tvekar inte att beställa in vin på restaurang och mumsar sig igenom utemiddagar flera gånger i veckan. Allt detta är saker jag själv säkerligen skulle göra om jag satt på en stor hög med pengar, och framförallt aldrig fått respekt för pengar så grundligt inbankad i mig av livets livrem att jag hellre dött än lagt fem mille på en lägenhet. Jag förstår verkligen inte vad som är så otroligt i att ha dyra, välskräddade kläder, glansigt glamouröst hår, en pojkvän som friar efter typ tre månader och en lägenhet för fem miljoner, jag förstår inte vad som är så fantastiskt i allt detta om man har råd med det. Det är ingen prestation att se fantastisk ut om man har en jävla stylist som precis gått över en med en ångvält och en ryggsäck med smink. Det är ingen romantisk lyx att ha en lägenhet för fem miljoner kronor om man har råd med det. En tjugoettåring som har råd att köpa en lägenhet för fem miljoner, en barndomskompis som friar med en bautasten till diamant… klart det är glassigt, ingen annan har ju råd med det. Skall det vara någon slags prestation?

Nu vet jag att Blondinbellas fans skulle säga att jag bara är avundsjuk, och det är sant. Jag är hemskt avundsjuk, inte på pengarna med på lättsamheten som pengarna spenderas. Jag är fem år äldre än Blondinbella, hon hade en mamma och pappa som bodde med enorma tillgångar och hade en mamma som kedjerökte och grät under köksfläkten, ensam med fem ungar och med en ex-man som drack och vägrade betala underhållsstöd. Kristallklart att vi aldrig kommer att sitta i samma situation.

Jag vill givetvis inte måla upp min barndom som vidrig, det är den inte och det är inte det som är poängen. Poängen är att min barndom, en normalt miserabel barndom, har format mig till en person som aldrig skulle ta som självklart att pappa och mamma har en lägenhet väntande till mig efter att jag slutat gymnasiet. Jag tar det inte ens som självklart att jag kommer att ha råd att köpa mat och blöjor alla dagar. Jag blir verkligen skitsur på hennes draman och inspirationer – hade min farsa varit miljonär hade jag kunnat öppna en inspirationstidning och ge ut två nummer, hade min morsa varit miljonär hade jag kunnat klä mig i röda powerkostymer och ha Dagens jävla Outfit. Visst hade jag kunnat tro på The Secret och att jag förtjänat alla pappas pengar som artonåring, eftersom universum belönade min positiva attityd och man måste ju faktiskt ha något att jämföra med för att veta hur ruttet ens liv är.


Jag blir så arg att jag lyssnar på mina gamla favoritslagdängare med Doktor Kosmos på youtube. Någon annan som läste att Blondinbella skall skriva en bok om hur man överlever med liten ekonomi? Jag äter linser flera dagar i veckan, gröt och hemmagjort äppelmos till frukost, hembakat bröd till middagen, försöker handla allt på Lidl och second hand, promenerar hellre än jag tar bussen eftersom jag inte ens har råd med busskort. Undrar just vilka råd hon har att ge mig. Det märker man ju att hon är skitduktig på att leva frugalt, det är ju därför hon har så mycket pengar.

PS. När jag googlade Blondinbella (man vill ju vara säker på att alla mina hemska anklagelser stämmer) hittade jag den här bloggen av äckliga Katrin. Läs, njut, låt blodet koka.

BLOGGUTMANING! Och den här blir en Pinky Violence, hurra!

Nu känns det som att jag inte haft en bloggutmaning på tusen och ett år, men nu är väntan över. Skall det bli värt det? Ja, det skall det, för den här veckan blir det alltså en tvättäkta PINKY VIOLENCE! Jublen, i fans av Quentin Tarantino, och alla ni andra med en smak för japanska bröstvårtor och tortyr.

  TERRIFYING GIRL’S HIGH SCHOOL – LYNCH LAW CLASSROOM (1973)

Kan detta vara den första officiella Pinky Violence-utmaningen? Jag tror minsann det, och då är det bäst att börja med ett riktigt hejdundrande praktexempel med massvis av det som gör Pinky Violence så karaktäristiskt – tjejgäng, T&A, våldtäkter, tortyr, skolflicksuniformer, brutalt våld, svärd, musik och total respektlöshet mot allt som är heligt i det traditionella japanska samhället. Och ett ordentligt funky soundtrack, givetvis. Maggie May klagade över den korta tiden som tjejerna sparkade stjärt i SWITCHBLADE SISTERS, men det finns inte en chans att hon kommer att bli besviken över stjärtsparkkvotan i en ordentlig Pinky Violence som denna.

Handlingen är så som följer: En ung kvinna torteras både fysiskt och mentalt under hemska omständigheter. Hennes missdådare är ett gäng high school-flickor, tortyrkammaren en skolsal, hon lyckas fly men kastas från ett tak och dör.

Reiko Ike (legendarisk skådespelerska i genren) dyker upp på skolan för att undersöka den unga kvinnans död. Är hon polis? Nej, hon är ledare i ett tjej-gäng, och den omkomna var soldat i hennes gäng och dessutom hennes nära vän. Nu skall hon slåss mot korrupta politiker, snuskiga rektorer och en hel armé av hemska unga flickor med trosorna nere vid fotknölarna oftare än inte.

Jag tror jag såg filmen med min syster och hennes kille, de hatade den eftersom de tycker att det är opassande med bröstvårtor och grafiskt sexualiserat våld, men det är bara för att de är döda inombords (men allvarligt, kolla inte på den med era systrar om de inte själva tar upp det som en bra idé först). Booyah!

Jag vill vara med på TV

En sak som jag tänkt på länge är hur jag absolut inte har några ambitioner alls att bli känd. Jag ogillar nästan alltid kända personer och förstår inte charmen i att massor av människor vet vem man är och har en åsikt om en utan att kändisarna har en fair chans att ha en åsikt om alla andra tillbaka. Okej, det är ju det där med pengarna, men pengar är ju inte allt. Jag hade lugnt låtit mig nöja med att få in typ tio-tolv tusen efter skatt, då har man råd med både hyra, mat och gummistövlar, och vad mer behöver man egentligen?

Däremot hade jag gärna sett fler människor som jag på TV, alltså människor som jag med största säkerhet skulle avsky men som åtminstonde inte är med för att de är snygga. Som kvinna måste man ju antingen ha varit med på TV miljoner gånger tidigare, vara jättesnygg och ha ett Stomatol-leende som bländar med-presentatören eller vara ofattbart påläst. Som man behöver man bara vara rolig, folklig eller kunna svarva en trappa. Ibland undrar jag lite hur de bestämmer vilka som skall få vara med på TV. Säkert har de väldigt strikta regler, att man antingen skall vara attraktiv eller kunna ha Mugabe och Jedward i studion samtidigt och kunna föra en politisk debatt på bägges villkor utan att någon grälar och så att alla skrattar hela tiden. Eftersom jag har sådana fördomar mot vackra människor väljer jag att tro att man bara behöver vara antingen snygg eller smart, och eftersom jag är så hemskt cynisk tror jag inte att ens smarthet kommer att komma till sin rätt i vilket fall eftersom andra människor väljer vad man skall säga jämt.

Den sexigaste mannen jag vet på TV är Jeremy Paxman – jag har daddy issues som inte är av denna världen – och eftersom han är man är ungefär 80% av hans sexighet orelaterad till hans yttre. Om vi kunnat ha, säg, ett tjugotal kvinnliga Jeremy Paxman på TV, då hade världen banne mig varit ett bättre ställe för alla som hade haft tillgång till SVT Play. Okej, jag kanske borde valt ut någon kvinna som är fantastisk och säga ”Om vi kunnat ha ett tjugotal av henne på TV”, men nu kom jag bara på Jeremy, och så var det med det.

I brist på sådana får vi ha med sådana som jag på TV, alltså kvinnor som varken är speciellt attraktiva eller belästa, men som kan vara med som ett slags kvinnlig Ernst Kirchsteiger. Om man går in på hans hemsida har han massa ”härliga Ernst-citat”. Min favorit är “Var rädda om er, se till att ni släcker ljuset när ni lämnar rummet, då får ni en roligare helg”. Kloka ord från en av TV’s största män, och nog kan jag fläta ihop en buske om någon berättar hur man gör först.

Nåja. Drömma går ju alltid. Och visst finns det undantag, men inte så många att jag inte kan generalisera bort dem.

Gamla vänner

Ibland får jag kontakt av gamla vänner på facebook. Jag har tillbringat ungefär hela livet med att sorglöst anta att jag inte är lika minnesvärd som riktiga människor – antagligen en bieffekt av att vara lillasyster och klasskamrat till en aggressivt talangfull och avundsjuk alfahanne – så jag blir alltid förvånad när någon jag inte minns kan minnas mig. Det finns många tillfällen då människor jag minns mycket väl inte minns mig alls, men det är ju förståeligt.

Jag känner det än idag, den där känslan av att jag måste agera normal, en slags desperation som blir oerhört arbetssam för många jag träffar för första gången. Först normal, sedan desperat i ett försök att klamra mig fast vid personen på liv och död, sedan normal igen. Det händer inte sällan att gamla vänner tar mig åt sidan på fester och förklarar hur illa de tyckte om mig där i början. Ah, det sociala spelet, hur lustig du verkar utifrån och hur förvirrande du är från insidan. Åtminstone totalt nykter.

Honest

Jag föredrar ofta att dricka medelstora mängder med alkohol när jag träffar nya människor. Inte så att jag flamsar och håller på, utan kanske ett och ett halvt normalstort glas med vin ungefär – det får mig att slappna av, men framför allt ger det mig en alibi att vara trevlig och personlig eftersom det är en trevlig och personlig sak, att dricka vin. Jag röker ju inte längre, så jag kan inte längre binda vänskapsband i rökrutan. Jag vägrar att se detta som ett tecken på missbruk (en snabb googling bekräftar att ingen annan heller gör det) – det är inte att missbruka alkohol när man brukar den som socialt glidmedel, inte i så små doser. Alla test har fel och jag har rätt. Det har åratal av socialt drickande lärt mig.

Det är lite spännande när man talar med de gamla vännerna och man liksom bytt roller. Jag orkar inte svara, eller så glömmer jag eftersom jag innerst inne inte bryr mig alls. Är det ett tecken på stor vidrighet, eller är det cancer i hjärnbalken? Det ena behöver ju inte utesluta det andra, undrar om trötthetscentrat i hjärnan ligger nära centrat där man bryr sig om saker. Säkert.

Myndigheter

Är det någon här som haft någon form av god kontakt med svenska myndigheter/kommuner? Någon?

Förra veckan skickade jag efter mina betyg från gymnasiet, och idag ringde jag för att kolla när dessa kan komma fram. Visade sig att de glömt bort att kolla mejlförfrågan, och även om det endast finns alternativet att skicka mejlförfrågan skall man ringa in och begära betygen per telefon. Igen, alternativet finns inte, men det är så man skall göra iallafall. Min mamma har en teori att myndigheter och kommuner anställt alla som fått sparken av Samhall, men jag är inte så fördomsfull att jag tror att man är så totalt värdelös på sitt arbete bara för att man en gång arbetat på Samhall, tvärtom är jag säker på att standarden skulle stiga med flera hundra procent om vi skulle byta och låta de gamla Samhall-arbetarna jobba på Försökrningskassan eller Uddevalla Kommun. Samhall däremot skulle ha brunnit ner till grunden efter bara några timmar med sin nya personal.

Cred till Malin Biller

När jag skulle gifta mig hade jag mycket kontakt med Skatteverket, som brukligt äro. Sammanlagt måste jag ha ringt dem ett tjugotal gånger, och här kommer en best of-lista med alla hitsen från kontakt med Skatteverket. Bröllopet var i mitten av juli, och fram tills i mars hade vi blivit tillsagda att vi bara behövde skicka in en hindersprövning som vanligt, fast vi bodde utomlands och min man inte var svensk medborgare. Sedan i slutet av mars fick vi reda på att vi var tvugna att komma in och skriva på ansökan personligen, med en anställd som vittne, men det var allt som behövdes, alltså inga specialpapper för min man trots att han inte är svensk. Okej, oschysst att berätta detta med så kort varsel (vi jobbade ju bägge två), men okej, det får gå. Sedan ett par dagar innan vi flög fick vi reda på att han skulle ha med sig specialpapper från irländska myndigheter som bevisar att han är ogift, vilket tar ungefär en månad att få fixat. De lyckades alltså ångra sig på extremt viktiga delar av processen bokstavligen varje gång jag kontaktade dem. Hur i hela fridens namn kan man ha det så att man inte vet någonting alls om en process, men får uttala sig iallafall, och hur kan detta vara fallet med precis alla jag talade med utom den sista (jag ringde till Skatteverkets hindersprövningsavdelning och fick direktkontakt med en riktig människa, tack Jeanette, för att du har grundläggande kompetens)?

En annan rolig grej som hände var när vi flyttat till Sverige och fick besked att vi var tvugna att skriva in oss hos försäkringskassan, och samma tjej som vi hade kontakt med på försäkringskassan klarade av följande prestationer:

1, Skicka ner min irländska man för att söka asyl, till stor munterhet nere på Migrationsverket.

2, Förklara att Irland inte är medlem i EU och att min man därför har fått fel besked från Migrationsverket. Han fick fel kort från dem då tydligen. Hon var mycket envis gällande detta, så till sist gick vi med på att Irland inte var medlemmar i EU och att vi skulle ringa dem och göra dem uppmärksamma på detta.

3, Ifrågasätta huruvida min och min mans bröllop var lagligt i och med att min man inte är svensk medborgare och man tydligen inte  kan gifta sig med folk som inte är svensk medborgare.

Och till sist, min favorit:

4, Säga att det inte var säkert att jag och sonen får stanna i Sverige trots att vi bägge två är svenska medborgare, eftersom ”sånt vet man ju aldrig”. Vi skulle alltså bli utvisade trots att jag inte är medborgare någon annanstans och trots att sonen är svensk medborgare automatiskt från födseln (”Nej, det är han inte” – tjejen), trots att vi har svenska pass och bekräftelser från andra svenska myndigheter.

Och detta involverar inte ens mina favorithatobjekt som vägrade att acceptera min brors doktorsutlåtande och därför tvingade honom att ta ut mycket ofördelaktiga lån för att betala hyran under en längre tids sjukdom, samt vägrade att ge anhörigstöd till min mamma när min styvpappa låg på Intensiven och höll på att dö. Enligt försäkringskassan var doktorsutlåtandet ogiltigt eftersom de inte kunde ge en enordig”diagnos” (diagnosen var att han var döende av många olika faktorer). Prästen som vigde oss har blivit sjuk men får inte ut någon sjukersättning eftersom hon är präst och inte kan uppge några arbetstider som adderas samman till 40 timmar i veckan. Försäkringskassan. Herregud.

Visste ni att Sverige brukade användas internationellt som typexempel på väloljade och praktiskt myndigheter? Nu har jag lägre standard jämtemot myndigheter och kommuner än mot vanliga människor. Jag skickar in blanketten, ringer och kollar att de hittat den, ringer och kollar att de förstår den, ringer och kollar att de svarat på den, ringer och överklagar beslutet eftersom de gjort något fel. Det är t.ex. nio år sedan jag bodde i Lysekil, sluta skicka svar till Lysekil.

Ah, så avslappnande

Jag förstår att alla undrat över när nästa blogginlägg kommer att komma. Med ”alla” menar jag alla, givetvis – alla från mormonerna på nedervåningen till David Icke sitter som på nålar. Inte så konstigt.

https://mondokanel.files.wordpress.com/2012/12/placematbearwithmepic.jpg?w=300

Nå, vad är det då som hänt? Jo, den stora nyheten är att jag och Maggie May har haft bloggträff. Det gick ganska bra. Först drack vi kaffe, sedan gick vi på ICA. På vägen till ICA talade vi om människor som verkar normala, men som visar sig vara dumma i huvet. Sedan gick vi hem och tog några drinkar med vår gemensamma bekant och dennes nye pojkvän och tittade på PINK FLAMINGOS, John Waters kanske mest berömda verk. Eftersom vi alla haft lite att dricka hade vi en ganska entusiastisk diskussion om djurens rättigheter och eventuella resultat av modern vetenskap (se: slippery slope fallacy) där jag (som vanligt) framstod som en Nazist i och med att jag vägrar att särskilja sexuellt medgivande från andra medgivanden djur kan eller inte kan ge. Jag kunde se i Maggies blick hur hon tänkte tillbaka på vår diskussion på väg till ICA. Jag hade blivit en sådan där människa. Och jag som verkade så normal.

En annan sak som dök upp under kvällen var nye pojkvännens filmsmak. Pojkvännen verkade vara en modern man, en man som tycker om filmer som nya TRANSFORMERS och HUMAN CENTIPEDE II, och skrockar och säger ”nä, det kunde man nästan vänta sig…” när man säger att man inte har den filmsmaken. Jag är ganska glad att jag kommit förbi den fasen i filmälskarens evolution, då man blir lite belåten att man har så spännande filmsmak, eller musiksmak eller vad det kan vara. Nästa gång grannen och hennes pojkvän kommer över skall jag tvinga alla att titta på CANNIBAL HOLOCAUST eller PSYCHADELIC HELL TRIP eller BAT PUSSY och bända bort hollywood från gore-entusiasterna. Smiley face.

BLACK DYNEMITE

Igår kollade vi in den berömda homagen till blaxploitation, alltså BLACK DYNAMITE.

Den var helt okej, inte lika bra som väntat men okej, men alla jag talat med har varit nöjda med att se den och sedan inget mer. Vad är poängen med att göra homage om ingen bryr sig om att kolla in det man försöker hedra? Tarantino, jag tittar åt ditt håll som vanligt.

Appropå Tarantino har jag försökt hitta det där klippet där han kallar en journalist för tjock eller ful, men utan framgång. Det kan vara så att jag helt enkelt blandat ihop honom med någon annan, och då är det ju helt okej. Det jag däremot hittade var en skvallersida med rubriken ”TARANTINO HAS A FETISH FOR BLACK CHICKS”, vilket verkar underligt. Jag trodde att en fetish var när man blev sexuellt upphetsad av saker som egentligen inte är sexuella, t.ex. fötter (en annan av Tarantinos laster), cigaretter, våld, gasmasker, osv. Att bli tänd på tjejer borde väl knappast ses som en fetish oavsett vilken hudfärg tjejen har.

Åh, och en annan nyhet är att en ny film med och för damer spelas i biograferna och att den faktiskt sägs vara riktigt jäkla rolig: PITCH PERFECT. Givetvis ingenting jag kommer att se eftersom jag är en bitter gammal hagga, men rekommendationer från Lisa för er som tycker om att gå på bio.