Årets pappa

Årets Papa gick ju tydligen till en människa som jag aldrig hört talas om, vilket är förståeligt. Motiveringen hade ingenting att göra med hans föräldraskap, vilket är mindre förståeligt. Nu är det kanske så att jag inte hänger med så mycket i svängarna, men det mesta jag hört om papparoller hela detta året har handlat om hur papparollen inte inkluderar barn. Tidningen Papa har inga barn i den. Kändisar som intervjuvas om sitt pappaskap redogör om dagar som är kliniskt fria från barn. Publiken skrattar åt Leif G W Perssons frånvarande föräldraskap (okej, det var på Skavlan, där skrattar man ju åt allt från folkmord till pedofili), vilken härlig karaktär den där Leif G W är som alltid hade så mycket för sig att han inte kunde vara med barnen, hahahaha! Jag förstår givetvis att man måste arbeta för att få pengar, och att inte alla föräldrar har tur nog att kunna vara hemma tillsammans med sitt barn. Det jag inte kan förstå är känslan av att pappa bara är bonus, bra om han är där, men att det inte gör så mycket utan. Samtidigt vittnar familjegrupper och mammaforum om att när en mamma föds föds även otillräckligheten – oavsett hur hårt man kämpar, hur länge man är hemma, hur rosenkindad man är i köket eller hur entusiastisk man är på lekplatsen är det inte nog, aldrig någonsin nog.

Nå, nog om detta. Jag vill i vilket fall ta chansen att utse den riktiga årets pappa, här i det privata rummet som är min offentliga blogg.

Måste träna att gå i kängor lite innan det blir riktigt kallt.

Årets pappa gick just och la sig i vårt sovrum. Han är trött eftersom han går upp ensam varje morgon och underhåller vår lilla pojke tills det är dags att gå iväg till sin svenskakurs. När han kommer hem blir sonen så glad att han tultar fram och vill kramas nununu! innan pappa fått tid att ta av sig skorna, inte ens skosnören eller en ryggsäck full med spännande papper kan distrahera. Sedan leker de två tillsammans medan jag lagar lunch. Från köket kan jag höra hur min man läser svenska barnböcker för pojken.

”Jahg tyckar inte om att vara ensam, suckar Nalle Puh. *Stor suck*, du tyckher inta hellar om vara ensam, lilla pojke… I samma sekond knackhar det po dörran. Vad roligt att se dig, Nasse! rophar Puh. Titta, blomma, där trädet och där dörren, lilla pojka. Titta, trädat jättestort! Lugn, lugn… pappa läsar vidre.”

När vår son ramlar och slår sig vill han vara hos pappa. När sonen blir rädd för främlingar vill han krypa upp till pappa. När pappa går på toaletten gråter vår son och bankar på dörren, sedan tar han pappas hand och går runt i lägenheten och visar saker – skötbordet, nallen, mamma i köket, dörren, räkningar på golvet, korgen med smutstvätt… Pappa skall titta på allt som finns att visa.

När sonen gråter om kvällen är det min man som behåller tålamodet och nynnar och hummar i timtal medan jag står och dunkar huvudet mot väggen i frustration. Det är pappa som vet om skötväskan är packad, pappa som kan byta en bajsig blöja medan sonen slår kullerbyttor, pappa som alltid vill köra vagnen för att han älskar att se på sonen, men som låter mig göra det ändå. Pappa som frågar läraren på svenskakursen hur man säger ”jag älskar dig”, och sedan mumlar det för sin familj medan han kramar oss i hallen när han kommer hem.

Årets pappa. Utan tvivel.

Annonser

9 thoughts on “Årets pappa

  1. Det låter minsann som en riktig årets ”papa”
    Ps finns det något bättre än invandrare som pratar svenska med brytning? Tycker det är så charmigt!

  2. Ps 2 gillar att han har en Hellacopters t-shirt på sig! Far min (som är en sådan där typisk invandrare med charmig brytning) hade en gång en skivbutik där han alltid tipsade om olika plattor genom att försäkra sina kunder om att ”den är KANUN” (kanon). Jag fattade aldrig var han hade fått det uttrycket ifrån då han knappt har några svenska vänner och ingen annan i familjen sa så. Och så en dag så läste jag en intervju med Hellacopters där en av grabbarna sa precis så. Då trillade poletten ner! Han signade dem back in the days när han fortfarande var relativt ny i Sverige så grabbarna i bandet hade väl fungerat som SFI för honom. Skoj liten anekdot om min papa of the year

  3. Det där var nog den finaste pappaskildringen jag någonsin har läst. Faktiskt. Jag önskar att såna var lite mer utspridda så att ett så sympatiskt pappaideal fanns att hämta. I motsats till det tokroliga och känslomässigt frånvarande som verkar finnas nu. Tack för läsningen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s