Hundar och katter

Ibland oroar jag mig att jag är emotionellt skadad och kanske har någon form av mental sjukdom eftersom jag faktiskt inte tycker speciellt mycket om djur. Vi hade tusen katter och fem fiskar hos oss när jag var liten (inte på samma gång, vi ersatte katterna när de dog eller sprang bort – inte mitt fel – och därför blev de efter ett tag tusen stycken) och med undantag för den första katten vi hade var jag aldrig speciellt ledsen när katterna försvann. Jag tyckte om katterna, tyckte om att leka med katterna, men blev inte speciellt ledsen när de dog.

Mina svägerskor har en katt som heter Charlie. Hela familjen behandlar Charlie som ett bortskämt men charmerande barn, . Familjen talar med katten, förklarar regler för katten, skäller på katten när den gör fel (typ när den går in i rum där den inte får vara, och det vet den mycket väl för det sa någon tidigare under dagen), köper mat och presenter till katten och talar om för varandra vad katten gjort under dagen. Alla har bilder av katten på sina datorer och porträtt av katten på väggarna i sina sovrum. Mina svägerskor kallar katten ”our baby” och verkar mena det – eftersom den biologiska klockan snart tickar ut och ingen av dem ens flyttat hemifrån än, är chansen för mänsklig fortplantning mycket liten. Men nu har de katten Charlie att uppfostra istället. Och bra för dem. Det är bra att de har det bra.

https://i0.wp.com/cdn.memegenerator.net/instances/250x250/29008046.jpg

Idag läste jag ett par inlägg i en annan blogg där skribenten talar om att hon flyttat ifrån sin hund ett år. Bloggerskan skriver ungefär så här: ”Idag är jag på väg att hämta min hund TUULA! Mitt liv, min livsglädje, min älskade hund! Varje gång jag sett en annan hund har jag sagt till den jag var med ‘Åh, undrar vad Tuula gör just nu!’, eller ‘Åh, jag saknar Tuula, om Tuula ändå var här…’ Tänk om hon blir så oroad av den nya miljön att hon blir instabil, tänk om min älskling inte är sig själv?” Sedan skrev bloggaren ut en plan för hur hon skulle ta och hantera hunden och låta hunden bli bekväm i den nya miljön, den var mycket genomtänkt och detaljerad. Ni tror att jag överdriver, men det behöver jag inte.

Det skrämmer mig lite att människor ibland blir så emotionellt bundna vid djur. Min vän berättade att hon satt på café en dag och två medelålders damer satt och pratade om sina katter, och att katterna varje dag visade en ny del av sin personlighet, och att de jämförde bilder av katterna. Jag blir rädd när människor lever upp så extremt i sina barn efter att barnen fyllt ett, för bövelen.

Nu säger jag inte att alla som älskar sina djur så passionerat är någon typ av Bodil Joensen, inte alls. Det behövs inte. Det är fortfarande lite obehagligt.

Men som sagt. Rädslan finns där. Rädslan att det egentligen är fel på mig, att jag är mentalt sjuk som inte älskar mina katter med allt jag är, eller att jag är sjuk som inte älskar min son så mycket att jag inte hanterar samtal om andra saker än just honom (ja, han är en sak).

Vem har roligast egentligen?

Annonser

10 thoughts on “Hundar och katter

  1. Jag tror att det tar lite tid att fästa sig vid hundar. När jag träffade min pojkvän tyckte jag att hans hund Lisa (!) var ganska ful och tråkig, nu längtar jag hela veckorna efter att komma hem till henne. P som har haft Lisa i nio år kan börja spontangråta när han tänker på att Lisa är så gammal (han har ju inte ens en menstruationscykel så det är i princip de enda tillfällena då han spontangråter). Katter är däremot inte så kul eftersom de inte interagerar med en på samma sätt. Samma sak med spädbarn men de växer ju upp till skillnad från katter som bara växer på bredden när deras ägare använder dem som objekt för sitt skriande behov av att vårda.

    • Skulle du säga att hunden Lisa har en personlighet, att hon är annorlunda än andra hundar? Så tycker ju alla hundägare, men hundens personlighet är misstänkt ofta saker som att hunden blir sur när den blir lämnad ensam och glad när någon pratar med den, alltså snarare karaktäristiska hund-drag.

      Om jag skulle välja skulle jag föredra att ha katt, men det kanske är för att jag inte ger mig tid att lära känna en hund. Katter är sannerligen ungefär som spädbarn men givetvis mindre krävande – de sover, man kan gosa lite med dem och klappa på dem, slut på den roliga aktivitetslistan. Men det är ju som tur är bara några månader med småungar vill jag tillägga, så att inte Schulmans attackerar mitt moderskap. Sen efter kanske två månader blir de roligare än hoppslott (åtminstone min).

      • Vi har två hundar nu och de har diametralt olika personligheter. Inom hunddragsspannet då. Vore ju konstigt annars med tanke på deras arttillhörighet. Men faktum är att det inte är så tokigt med en hund som blir glad när man pratar med den, det är ju mer än vad de flesta människor blir.

  2. Jag har en helt skev inställning till djur, för när jag var liten och bodde på landet med mina föräldrar hade vi också katter som mina föräldrar avlivade (läs: sköt) om de fick för många ungar eller blev lite sjuka. Sen skaffade de fram en ny. Hände också att min pappa som har världens sämsta impulskontroll sparkade på katterna eller duschade dem och kastade ut dem i minusgrader. Katthonor som fick ungar tog de ungarna ifrån och dödade dem av ”djurvänlighetsskäl” (”det är inte bra för katterna om de blir för många och inavlade”). Det gällde att inte fästa sig vid djuren då!

    Så nu tycker jag det är jättekonstigt när folk har typ försäkringar på sina katter, och tar dem till veterinären och opererar dem om de är sjuka fast det kostar asmycket pengar, eller om nån blir alldeles ledsen för att deras tamråtta dör. *känslokall*

  3. Och jag brukar oroa mig för att jag älskar katter för mycket, så det jämnar väl ut sig det där. Det jag längtar mest efter med att flytta till ett mer fast boende är ibland att jag kommer att få skaffa katter. Det kan ju inte vara särskilt friskt.

    Annars tycker jag rätt illa om att prata om djur som att de har en personlighet på samma sätt som vi människor har. Vi vet inte hur djur tänker, eller om de tänker, i och med att vi inte kan kommunicera på samma nivå. Jag kan nog ibland uppfattas som hjärtlös, för att jag vägrar prata om djur på ett sätt a la djurrättsaktivister, men jag tror fan det är mer egotrippat att anta att djur skulle fungera på samma sätt som vi gör.

    • Jag klandrar Fablernas Värld, gör jag. En hel generation ungar växte upp med ”djuren är människor, djuren är väl också människor? Ja, det är vad de är!” Det lär ju sätta sina spår i psyket.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s