Om att välja sin partner

Fanny skriver om boken ”Det kallas Kärlek”. En mycket underhållande sammanställning av boken finns i serieform här.
Det känns intressant det där med ”känslomässigt arbete”, alltså att starta samtal, sätta sig in i den andres tankar, visa omsorg och kärlek genom alldagliga gester och så vidare. Visst är det en ögonöppnare – sådant irriterar sig ju alla damer på, utan att direkt kunna sätta ord på. Det gäller att hålla tungan rätt i mun, tyst repetera mantrat ”price of admission” och blinka bort tårarna. Åt helskotta med den mänskliga kontakten, eller vad säger ni?

Djävulens advokat

Min bild av moderskapet var inte positiv innan jag bestämde mig för att försöka bli förälder tillsammans med min man. Jag kallade mig mentalt en idiot för att jag sökte utsätta mig för sådana enorma påfrestningarsom moderskapet för med. Jag skulle aldrig någonsin få sova ut, jag skulle gråta dagligen, jag skulle aldrig mer kunna uttrycka mig som person, jag skulle tappa bort mig själv i rollen som en annan persons förälder. Jag hade kallat mig masochist om det inte vore så att jag faktiskt inte tyckte om tanken på något av detta.

Det visade sig att alla mina förhågor var mer eller mindre sanna, åtminstone delvis eller ibland. Mig gör det inget; jag älskar min lilla pojke och skulle aldrig välja att vara utan honom, även om jag faktiskt gråter varje dag av hormonöverskott som ligger kvar sedan amningen. Men det förvånar mig inte att se hur stor sorg som finns i så många mammor. I min mammagrupp blir kvinnor utslitna då de tillbringat år av sina liv med att ta hand om ungar själva, officiellt eller inofficiellt. Många har stora problem ekonomiskt då 180 kr om dagen inte kan försörja någon familj, och någon större summa vankas inte då Mamma inte var anställd när befruktningen ägde rum. Många damer blir depremerade.

En viss dam, en ung flerbarnsmamma, är så trött på att ta tabletter och akut pengabrist eftersom hon inte kan arbeta att hon nu frågar huruvida någon har några bra erfarenheter av healing, då hon känner sig hopplöst fast i sin depression trots samtalsterapi. Kan healing kanske fungera? Givetvis inte – healing fungerar inte eftersom hela grundtanken med healing är baserad på energier och vibrationer i de mänskliga chakran, så hela tanken är något som inte existerar. Det är som att bekämpa sjukdom med magi eller böner till en speciell gud. Det fungerar* inte eftersom själva grundbasen för dess funktion faktiskt inte existerar. Däremot är ju detta inte ett argument för varför healing inte skulle kunna vara bra för vissa människor.

https://i2.wp.com/cindypalajac.com/wp-content/uploads/2012/05/healing-touch-pic.jpg

 

När det gäller alternativ medicin tror jag att det kan göra nytta på grund av två saker. För det första är placeboeffekten makalös (jag använder den själv i förkylningstider) och för det andra uppfyller den till stor del ett tomrum som lämnas av traditionell medicin. Det finns inga resurser som tillåter att en läkare tar sig tid att sitta timtal med en patient även om patienten säkerligen skulle må bra av detta. En husläkares arbete är att läka kroppen på snabbast möjliga tid, eller snarare att skyffla patienten vidare till den person som kan läka kroppen, om det inte är tal om ett vanligt sömnproblem eller dylikt som kan avhjälpas med ett snabbt recept. Alternativa helare däremot har inget att göra utom att sitta och talas vid, ge mänsklig kontakt och sedan göra en gest som får dig att må bättre. Jag skulle inte vilja förbjuda alternativa helare, däremot skulle jag gärna vilja försöka fundera ut ett sätt att göra dem mindre nödvändiga just med den här mänskliga aspekten.

På samma sätt har jag funderat runt antibiotika och andra läkemedel som vi överanvänder. Kanske fyller alternativmedicinen en viktig funktion i kampen mot antibiotikaresistens?

 

 

 

* Jag använder begreppet ”fungera” här på två olika sätt. Healing kan inte fungera eftersom man inte kan projicera universums energier in i någons chakra – däremot kan healing fungera på så sätt att man mår bättre efter en session med healing. Homeopati fungerar inte eftersom hela grejen är så totalt… jag vet inte ens var jag skall börja. Däremot kan homeopati fungera så att man mår bättre om man tar ett homeopatiskt preparat.

 

IKEA-samtal

Idag skulle jag lämna tillbaka en speciell barnleksak till min bror och hans syster. Vi fick låna den i somras, men nu börjar deras yngsta barn växa i den och vårt enda barn växa ur den så de kan gott få den tillbaka. Sonen var hungrig, så vi åt liddag (sen lunch/tidig middag) inne på IKEA bredvid ett föräldrapar och deras dotter med partner.

 

Dottern jobbade på dagis och var väldigt mot det här med könsroller bland barnen. Hon sa att pojkarna på dagis hade sagt till henne att alla pojkar var starkare än alla flickor, alltså att en pojke alltid var starkare än alla flickor. Istället för att påminna alla om Pippi blev dottern här jättearg och skällde på barnen att det inte alls var så och att alla var lika starka (hennes ordval, inte mina). Sedan sade hon att hon iallafall inte var en sån där feminist, för de hade sagt att hon inte skulle få säga han och hon på dagis till ungarna längre, utan kalla alla för hen. Hennes pappa blev ganska upprörd och sa att det var det dummaste han hört, för ”en ko är en ko, och den skall man inte kalla häst”. Jag tyckte det var en fin liknelse. Jag är så fantasilös att jag hade sagt kanske ”en ko är en ko, och den skall man inte kalla tjur” eller ”ett sto är ett sto, och den skall man inte kalla hingst”, men pappan gick här alltså steget längre och tänkte att män är kor och kvinnor är hästar, kanske samma kön men olika ras.
Det här med att man inte får säga han och hon… är inte det bara en skröna? Jag måste ta mig i kragen och googla det här på riktigt.

Franco Friday

Idag var det Franco Friday hemma hos mig, fast en dag sent såklart. Det innebar att vi drack öl och tittade på en Jess Franco, i det här fallet A VIRGIN AMONG THE LIVING DEAD.

De flesta som såg filmen på 80-talet såg den med inklippta scener filmade av Jean Rollin, som gjorde många intressanta vampyrfilmer (FASCINATION från 1979 är ett bra exempel) men som fullkomligt mördade VIRGIN. Han blev helt enkelt anställd att filma lite zombiescener. Resultatet blev ett slags Frankensteins monster där oskulden låg och snyftade bredvid sin hängde far som återvänt från de döda i ett drömskt mardrömslandskap, sedan abrupt klipp till en helt annan skådespelerska utklädd till oskulden, och som blir överfallen av en näve zombies i en dunge i en annan del av världen.

 

Nu blir det en Paul Naschy. Bäst att smida när järnet är varmt. THE HUNCHBACK OF THE MORGUE. Titeln bådar gott.

Åt helskotta med Blogger

MondoLane är döende. Jag avskyr reklam och spam och att inte kunne välja enkla saker själv utan få de påtvingade, så Blogger och jag var kanske dömda från början. Jag stjäl min kusins bloggleverantör istället, hennes blogg ser ju snygg ut och så jäkla mycket tid tror jag inte att hon lägger ner att bloggen hade sett okej ut och haft någorlunda bra inställningar, om den varit ful ifrån början.

Franco Nero

Jag har precis tittat på THE FIFTH CORD, en giallo med Franco Nero. Franco Nero är ungefär som George Hilton, men med mer skådespeleri – Nero klämmer in allt skådespeleri han har i varje scen vilket alltid gör det intressant att titta på. Dessutom är han ju en fröjd för ögat skönhetsmässigt.

Vad hände med den här typen av vackra, vackra män? Mina tre favoriter i skönhet är så som följer, givetvis utan bestämd ordning:

1. Stephen Forsythe. Här i den fantastiska filmen A HATCHET FOR THE HONEYMOON av Mario Bava, i en scen som blev nästan direkt översatt i den nyare AMERICAN PSYCHO från år 2000.

Stephen Forsythe

2. George Hilton. Åh, George Hilton, jag glömmer aldrig första gången jag såg honom – det var i THE STRANGE VICE OF MRS WARDH där han spelade med Ivan Rassimov. Vilken dröm.

https://i0.wp.com/1.bp.blogspot.com/-6E9AoLzSP0s/Ta3bfLuTqYI/AAAAAAAADKU/7fbHvRd5yec/s1600/Strange+Vice+Ivan+et+George.jpg
Ivan Rassimov till vänster, Hilton till höger.

3. Ivan Rassimov. Åh, Ivan Rassimov. Han har många bra filmer i bältet, men min favorit kan vara den härligt politiskt inkorrekt betitlade SPASMO från 1974. Bara trailern får mig att klappa i händerna som en liten flicka. Möjligen min favorittrailer. Får mig alltid på gott humör.
(Roligt fakta: Ivan Rassimovs syster spelade det våldtagna fnasket som Lee Van Cleef slår ner i THE GOOD, THE BAD AND THE UGLY.)

4. Franco Nero. Jag har tyckt om Franco Nero i varje film jag sett honom i, vilket inte har varit så värst många. Jag hittade Franco genom filmen DJANGO, eller snarare genom DJANGO’s soundtrack, då jag totalt snöade in på huvudlåten under kanske ett år innan jag såg filmen.

Jag skulle betala dyra pengar för att ha fått älska med Ivan Rassimov och George Hilton back in the day. Vilka människor. Varför är inte skådespelare sådär vackra längre? Ge oss heterosexuella damer och homosexuella män och bisexuella personer lite ögongodis. Jag vägrar att acceptera att George Clooney är speciellt attraktiv, det är bara som tidningarna hittat på. Ja, jag vet att många finner honom attraktiv, men jag anar att folk skulle finna min man attraktiv om man haft honom som hjälten i massa hollywoodfilmer och tv-serier och framställt honom som en attraktiv man. Inte för att förminska folks attraktion, givetvis – bara att ställa hans påstådda attraktionskraft i perspektiv.

Användarnamnet

Tänk om man skulle bli storbloggare då? Så kanske mitt bloggprojekt att bli drömbloggerskan Karin kunde gå av stapeln, det värsta som kunde hände vore väl att jag skulle tvinga mig att börja borsta håret flera gånger i veckan och kanske dammsuga ibland, och det kan man väl leva med. Så kunde jag/Karin sitta på inspirationsprogram och bara skratta med glada, vita tänder och vara smart och intressant. Det hade väl smakat?

Underbara Claras bloggskola del två säger att man inte skall ha soffan under ett fönster (då känns rummet instängt eftersom ”då hindras energiflödet”) och att man skall ta många fina bilder. Ni som minns mina bilder vet att de inte är fina. Jag har heller inget intresse av att göra dem finare, och därför kommer detta inte att hända. Vi har en skruttig gammal kamera och min man är kanske världens sämsta fotograf (de flesta bilder är med typ 90% bakgrund och ett huvud som sticker upp) och därför finns noll fina bilder av mig.

En bild av mig i Amsterdam, tagen av min man.

Underbara Claras bloggskola del ett har massvis med tips som allesammans kräver engagemang, t.ex. att välja tema för sin blogg, odla sin egen stil och skriva om saker som engagerar. Säkerligen bra tips, men får mig att fundera över huruvida jag faktiskt är storbloggsmaterial. Jag kanske skulle vara med i Svenska Hollywoodfruar nästa säsong istället. Det måste ju vara mindre arbete i att flytta till LA, växa en meter, gå ner kanske 15 kg i vikt, gifta mig rikt och lära mig hur man sminkar sig. Det hade kanske blivit ett intressantare konstprojekt också, det där med att växa en meter när man är närmare 30 än 20.

Lady Dahmers bloggskola säger att man skall ha ett bra användarnamn. Tips mottages tacksamt. ”Lisa” börjar bli så utslitet redan i verkligheten. Jag kastar tärningen med MondoKarin.

PS. Jag vill inte att Sofia skall bli arg på mig för att jag klagar över hur få läsare jag har, för det gör jag inte alls. Jag tar steg mot att skaffa ett alter ego, faktiskt. DS. 

Min bloggdröm

Igår när min son sov sin eftermiddagslur lade jag mig och somnade med min man. Förkylningen har övergått i bihåleinflammation och jag känner mig trött, svag och skör som en Harlequinhjältinna. Det märks att jag spenderat mycket förkylningstid framför datorn då jag drömde en feberdröm om en 70-talsbloggare som var moder till alla feministbloggare idag. Jag minns inte vad hon hette, så jag kallar henne Karin.

Karin var en bra människa, typisk sådan där ungdom som fortfarande lever utan att få den första stora knäcken i livet. Hon hade Lady Dahmers passion, Tanja Suhininas klara intellekt, Arsinoes lugn och Underbara Claras glädje inför inredning och stiliga kläder. Allt förpackat i Kajsa Magnarssons tilltalande yttre.

Det skall även tilläggas att jag under min förkylning läst mycket Inger Alfvén, vilket jag annars inte orkar med. Jag borde kanske ha läst henne tidigare i livet, när jag fortfarande brann och var mer påverkbar.

Nåja, min 70-talsbloggare var i vilket fall en ung, stark, passionerad kvinna som levde i synd med en man i ett hus där all inredning var av trä och bomullstyg. Hon älskade mannen hon levde med och de hade så roligt ihop, men han var liksom ändå i bakgrunden i drömmen, han var bara en bifigur.
Karin skrev sina bloggar så att 70-talsungdomen hetsades upp i feberyra och slet i de gamla könsrollerna som vilda hästar. Som tack skulle min bloggerska Karin få en fin klänning av någon affär där hon ofta beundrade de vackra kläderna, men givetvis hade hon och hennes man aldrig råd att handla i den där finbutiken. Det var ju ändå Sverige på 70-talet, och de var ju inte äldre än att hon fortfarande inte hade ett ordentligt yrke utan enbart försörjde sig på bloggen, och det kunde ju inte betala mycket på den tiden när nästan alla var hobbyskribenter. De levde på syrade grönsaker och hembakt bröd som man gjorde på 70-talet om man var lite sådär utanför samhället.

Klänningen var stickad av gråblå garn och Karin dansade med klänningen runt hela sitt hus och sa att hon var så glad att hon kunde ha allt hon ville ha eftersom allt hon ville ha fanns i hennes hus. Hon skrev sina texter och hon skulle föda sina barn och leva i ett hus hon älskade med en man hon älskade och allt skulle bli bra alltid, och kom det någon och gav henne saker för att hon skrev som hon skrev ja då var det bara ett plus i kanten.

Och här vaknade jag på mage med ansiktet ner i kudden och det kändes som att jag inte kunde andas och hade så jäkla ont i pannan av den där inflammationen. Och jag säger som jag alltid brukar säga när jag har haft en dröm jag minns med stor klarhet, att jag önskar att jag hade en drömtydare här, så jag kunde säga åt henom att skaffa sig ett riktigt jobb.

Svensk TV vs annan TV

Ett av mina favoritprogram på TV när jag bodde på Irland var Masterchef. Ett annat var Come Dine with Me, vilket blivit översatt till Halv 8 Hemma hos Mig på svenska eftersom Sverige hatar allt bra och förstör det genom att ge det usla namn och usla programledare.

Jag blev helt överlycklig när jag såg att Masterchef fanns i Sverige och blev snabbt djupt förtvivlad när jag insåg att den ytliga hyndan som är det svenska folket krävde en kändis i rollen som programledare och att detta syns på matlagningen. Mer om detta senare, nu vill jag hurra lite över de britiska programmen jag såg på Irland.

Come Dine with Me hade maraton varje lördag- och söndagseftermiddag, vilket var en helt briljant plan att locka bakfulla människor landet runt att zappa in. Formatet i Sverige är ju att alla är jättetrevliga, smakfulla, attraktiva och kan laga fantastisk mat, medan det britiska formatet gick ut på att man tog den brittiska arbetarklassen och skrattade hjärtligt åt deras hemska matlagning och smutsiga, smaklösa hem. Innan middagen serverades snokade gästerna runt i värden eller värdinnans (vi måste hitta på ett ”hen” för värd eller värdinna) hem, öppnade lådor i sovrummet och provade kläder eller skrattade åt gamla fotoalbum. Alla drack kopiösa mängder och kom antingen fantastiskt bra överrens eller hatade varandra med komisk gusto. Voice overn var härlig, och en av kraven när formatet köptes av irländsk TV var att voice overn måste vara densamma. Ett smakprov kommer här.

 
Vem kan inte föredra detta framför en krystat dryg Helge Skoog, trevlig artighet och fantastisk mat? Sverige är en dåre som väljer att ändra format, med andra ord.

Och Masterchef!

Masterchef (eller ”Mästerkocken”) såg jag bara två gånger, men de två gångerna har etsats in i mitt medvetande, antagligen för alltid. Per Morberg. Sist jag såg honom på TV spelade han den ondskefulle Viggo i Rederiet, och han verkar ha tagit med sig den rollen till Masterchef. Det är ider smalnad blick och hotfulla armkorsanden.
Nu kan det var just de avsnitt jag har sett, men Morberg verkar inte mycket till mästerkock heller. Den första gången tvingade han deltagarna att laga hamburgare och gav kritik i stil med ”du lade ananas på hamburgaren. Det tycker inte jag är gott. Därför kommer du inte att gå vidare i tävlingen”. Den andra gången lagade Morberg spaghetti bolognese.

Det är så att man blir längtar hem.