Jobbet

Jag hade ett ganska bra jobb på Irland. Jag var hyfsat respekterad, jag fick bra betalt, jag hade mycket ansvar och basade över lite folk. Inte så att jag var en drottningmyra i en stack full av arbetare, men jag var stolt över vad jag kunde prestera. Jag saknar jobbet – inte bara att göra saker om dagarna, vilket ju de flesta föräldralediga saknar efter ett par månader, men själva jobbet. Jag saknar t.om. politiken i jobbet, och det var det jag tyckte minst om.

Idag sökte jag en 3-6 månaders anställning i kundtjänst via ett företag som specialiserar sig på att fixa extrajobb till studenter. De skickade ut en bekräftelse att de tagit emot min ansökan, och i bekräftelsen stod att det är hård konkurrens om jobben så jag skulle se till att söka fler jobb.

FEMALE PRISONER

Min nya avatar är en bild av Meiko Kaji, min favoritaktris från japan. Jag kan inte påstå att jag sett många filmer med henne (på sin höjt ett tiotal), men hon har imponerat varje gång.

Kaji var bunden till studion Nikkatsu länge, men när de slog igenom stort med sina Pinky Violence filmer (en underbar genre) flyttade hon till Toei där hon gjorde sina mest kända filmserier, FEMALE PRISONER och LADY SNOWBLOOD. Bägge filmserierna är karaktäristiska hämndrullar där Kaji tillbringar den mesta tiden med att bli rituellt förnedrad, våldtagen och torterad. Det lustiga är att de är totalt mainstream satsningar, som dessutom slog stort i Japan – det var dåtidens PIRATES OF THE CARIBBEAN, fast huvudkaraktären inte säger ett ord och dessutom ibland för glödlampor uppstoppade i vaginan.  Trailern för den första i FEMALE PRISONER-serien (FEMALE PRISONER 701: SCORPION) finns här.

https://i0.wp.com/filmint.nu/wp-content/uploads/2008/05/female-prisoner-701-scorpion.jpg

Handlingen till den första filmen i FEMALE PRISONER-serien är så som följer: Nami Matsushima är förtvivlat förälskad i en ung polisman. Hon ger honom allt, vilket symboliseras väldigt vackert med en effektfull scen där hennes brustna oskuld blöder lakanen till en japansk flagga. För att hjälpa sin pojkvän i ett svårt fall går hon undercover och arbetar som barflicka i ett gangstergäng – men hon blir förrådd! Polismannen visar sig vara en usling som är i maskopi med de kriminella elementen, och hon blir brutalt våldtagen av hela gänget. För att strö salt i såren är hon sedan kastad i fängelse för ett brott som pojkvännen/polismannen fejkat, och hon tillbringar nu resten av filmen med att försöka överleva i fängelset där både vakter och fångar vill döda henne, samt när i tystnad drömmen att en dag kunna utvinna hämnd.

Jag älskar den här filmen så mycket att jag önskar att jag hade en penis, så jag kunde dansa runt med en limpa på snoppen. Jag stör mig på att vissa filmer som jag verkligen älskar måste blandas ihop med KILL BILL och Quentin Tarantino hela tiden – jag tyckte inte om KILL BILL och jag tycker inte om Quentin Tarantino. Vissa av hans filmer har varit okej, jag tyckte mycket om JACKIE BROWN, men jag önskar att jag kunde få titta på mina filmer utan att de skall ha ”inspirerade KILL BILL” skrivna över dem. Jag kan bara inte med Quentin jävla Tarantino, med hans förbannade träiga skådespeleri, sina idiotiska karaktärer och sitt kokain, och jag vill inte behöva tala om honom varje gång någon frågar mig efter en bra film och jag säger ”FEMALE PRISONER 701-serien är bra” och de svarar ”Åh, är det typ som KILL BILL? Den var så jäkla bra, så himla originell!” och jag måste sitta där och tycka illa om Quentin Tarantino i tystnad eftersom diskussionen gått vidare till flera hyllningstal till den store Quentin Tarantino. Åh, så irriterad jag blir.

Brevet till Reinfeldt

Jag verkar ha missat det här totalt. Det förvånar mig inte det minsta.

Bäste Herr Reinfeldt, 

Det är med förtvivlan och stort missmod jag skriver till er, då jag inte vet vem jag annars ska vända mig till, då jag behöver råd och stöd.
Det var på väg hem ifrån arbetet (på vilket jag börjar arbeta på klockan 06:00 varje vardag) som tanken slog mig.
Vem har rätt till en bostad?

Sedan jag flyttade till Stockholm för fem år sedan har jag bott på 10 platser.
I 10 olika lägenheter i olika boendeformer, jag har alltså flyttat i snitt två gånger per år.
Allt från Korttidskontrakt till som längst nästan två år. Hyrorna har varierat mellan allt från 1.700kr som jag betalade för att sova på en madrass i ett kök under ett års tid, till att betala 8.700kr för en liten tvåa i Hjorthagen. Lägenheter jag har på alla sätt kämpar till för att få bo i.

Jag vet inte om din son bor hemma längre eller på vilket sätt han kommer att få tillgång till en bostad den dagen han tar språnget ut i vuxenlivet och bestämmer sig för att flytta hemifrån, men jag betvivlar att det är på Blocket han kommer hitta sin bostad.
Jag vet heller inte hur mycket du vet om blocket.se men jag kan då upplysa dig om att det är där alla som inte har den ekonomiska eller sociala fallskärmen, det är där vi hittar vårt 10kvm rum för 4000kr i månaden, eller varför inte 18.000kr för en ”nyrenoverad etta med New York-stil”.

Jag kan berätta för dig vad han missar, för att lägga upp en annons på blocket har ett pris.
Han kommer inte bli uppringd av män som flåsar i hans öra och som påstår sig ha legat med honom.
Han kommer inte få sms av över 20 personer som erbjuder honom en lägenhet om han har sex med dom och han kommer inte bli ombedd att skicka nakenbilder på sig själv i utbyte av ett korttidskontrakt.
Alla de gånger jag har lagt ut en annons, med telefonnummer (eftersom det faktiskt ökar chansen att få en lägenhet) så har jag blivit sexuellt trakasserad i veckor efter.
Det här sättet, samt att sätta upp pappersannonser på lyktstolpar eller betala dyra månadskostander för att vara medlem på en sajt som ”erbjuder tips om bostäder” är bland de vanligaste för människor som söker sig en plats att bo på.
Jag har dessutom stått i bostadskö i fyra år men att söka lägenheter på bostadsförmedlingen är ungefär lika givande och konstruktivt som att stå och gasta efter någonstans att bo på, på plattan. (det är säkerligen ett mer framgångsrikt koncept jag ännu inte provat, men kommer säkert om riktig desperation infinner sig.)

Ja men köp en lägenhet säger folk. Människor jag arbetat med, människor jag känner.
Köp? frågar jag mig, med vilka pengar skulle jag ha råd att belåna mig för livet? då båda mina föräldrar aldrig skulle ha råd att hjälpa mig ekonomiskt med en sådan summa som skulle behövas för ett lån.
Då jag knappt har en buffert ifall jag skulle bli arbetslös.
Spara? ja visst har jag försökt spara. Ett tag arbetade jag två heltider samtidigt för att kunna lägga undan, men de pengarna fick gå hyran då jag efter några månader av extrem press blev så slutkörd att jag inte längre orkade arbeta heltid och fick gå ner i tid.

Eftersom jag tränar till att springa maraton 2013 och sprang de 13km hem hade jag god tid på mig att fundera, och grubbla på denna tankeställning.
Vem har rätt till en bostad?
Något jag gjort många gånger förut men har då alltid drabbats av en känsla av hopplöshet och ångest, att jag nu mer sällan vågar bege mig ut i sådana dagdrömmerier.

Du borde gilla mig egentligen, herr Reinfeldt även om vi aldrig träffats. För jag är en utav dom du pratar om dagligen, jag tillhör dom du säger dig företräda. En hårt arbetande, frisk kvinna, som gör det hon kan för att bidra till samhället, vårt kära Sverige.
Jag har arbetat nästan oavbrutet i snart 10 år, mer eller mindre heltid, och har haft över 16 anställningar alltifrån provanställningar till den fasta anställning jag har nu.
Jag har torkat barnrumpor och gammelrumpor, jag har dekorerat räksallader på långa rader och sprungit i Stockholms Filmhus korridorer med famnen full av tv-manus.
Med armarna långt in under skänkar har jag städat bort deg från bagerigolv och jag har samtalat med chefer samtidigt som jag serverat dom snittar.
Mina armar har lyft kändisars barn som jag tröstat när de gråtit och jag har hållit ensamma människor i handen när de legat för döden.
Jag vet alla de bästa övergångsställen anpassade för permobiler i Stockholms innerstad och jag har lärt mig lyfta en 150kg tung människa alldeles själv, utan att skada mig (allt för mycket)
Brevet skulle bli oläsligt långt om jag skulle fortsätta rada upp de arbetsuppgifter jag haft under mitt unga vuxna liv så därför tänker jag ställa en fråga,
på vilket sätt menar du att det ska löna sig att arbeta?

Det jag beskriver här ovan är livet, så som det ser ut just för mig och det är väl meningen att det ska löna sig självt? på det sätt som det utvecklar mig, min person och min empati, min förmåga att fantisera och drömma. Arbetet är väl en oundviklig del av att vara människa? oavsett om man just nu befinner sig i eller utanför arbetsmarknaden?

Men hur menar du att det ska löna sig? för det är många saker arbetena inte har gett mig.

de har inte gett mig en skälig lön.
de har inte gett mig goda förutsättningar för utveckling på företagen.
de har inte sett mig som en person, en människa utan en arbetskraft, ung och stark att suga musten ur.
de har alltid tagit hänsyn till mig kön, på det sätt att jag alltid tjänat minde än mina manliga arbetskamrater trots att jag många gånger haft mer ansvar och arbetat hårdare än de.
de har på alla sätt undvikit att ge mig en fast anställning vilket resulterat i att jag många gånger fått ha flera arbeten samtidigt för att få ihop en inkomst att mig leva på.
jag har arbetat 16timmar pass för att sedan gå vidare till att arbeta vaken natt.
jag har rest genom hela stan för att få ihop timmar där de funnits.
och jag har när det varit som minst arbete i desperation gråtit framför min chef och bett om mer timmar.

Eftersom jag har haft tunga arbeten, med lyft och släpande, så har detta börjat visa sig på min kropp. Jag har stått i timmar i dåliga skor utan rast, jag har krökt ryggen över brukare och lastat konserver på pallar.
ärren, mina arbeten har bildat ser så olika ut. Mina händer är knöliga och brända.
Trots stödstrumpor och fotinlägg har en klaff i min högra ljumske brustit vilket bidrar till smärta i mina blodådror, detta drabbar främst kvinnor.
Jag arbetar alltid ståendes.
Då jag sökte vård för detta och en läkare nickar och säger ”ja ja, du skulle nog behöva ta bort det här, men landstinget finansierar inte längre sådana här ingrepp.” du får pröjsa 21.000kr ur egen ficka om du vill göra något åt det här.
Jag var 24 år när detta hände och hade ingen ekonomisk möjlighet att rätta till
så benet har fått vara, bli värre.
ska det vara så frågar jag mig? jag har ju bara jobbat?

Jag har nästan 0 sjukdagar. De få gånger jag varit så sjuk att jag inte kunnat gå till arbetet har jag legat hemma och oroat mig för hur de ska klara sig, då de flesta av mina arbeten inte tar in vikarier eftersom de skulle kosta företaget mer.
Jag har tänkt på mina arbetskamrater som fått släpa de tunga lassen en man mindre och i feberfrossa ligger jag där och är ledsen och känner mig otillräcklig.

Människor säger åt mig att utbilda mig vidare, få en examen, höja min lön på det sättet men då höjer jag händerna i luften i förtvivlan för var det inte så att vi i detta individualiserade samhälle ska kunna välja själva? att det ska löna sig sa du Reinfeldt.
Men om självförtroendet för att söka in på en högskola och orka gå igenom de prövningar som de skulle innebära, om det självförtroendet aldrig blivit stärkt, genom livet, hur gör man då?

Jag vet att vi aldrig kan bli det vi önskar oss för om vi kunde det så skulle vi alla vara på toppen.
Det där om att ”du kan bli precis vad du vill” de stämmer så klart,
Men inte för alla. För precis som att det behövs arbeten, löner, flextider, att drömma om att nå,
så behövs det människor som inte drömmer om dom. människor som gör de där toppjobben möjliga,
som håller upp dom där som strävat längst på sina knotiga axlar.
Det behövs de som misslyckas för andra ska lyckas i denna värld i vilken vi alla är så unika.

Jag skulle bara önska mig herr Reinfeldt att jag på något sätt fick en bostad att leva i. inte förvaras.
Jag har en just nu en fantastisk lägenhet i ett år som jag av hela mitt hjärta älskar.
Men jag vågar inte fylla den med möbler, jag vågar inte drömma om den sortens trygghet,
för i mitt liv, mitt arbetande förtjusande och kreativa liv, så har jag lärt mig. att alla kan inte få allt.
livet är inte rättvist.
Jag undrar om du också tänker på det här innan du går och lägger dig,
tänker du på oss? vi verklighetens folk.

men du, visst lönar det sig att arbeta i Sverige? visst ska det löna sig?

Med Vänliga Hälsningar

Anna

”Anna” är Anna Berglund som bloggar här.

Ett litet inlägg om sonen

Det fanns väldigt mycket som jag inte riktigt tänkte på att jag behövde kunna, när jag och min man bestämde oss för att försöka skaffa barn. En sak som kom som en chock var att jag efter ett halvår var tvungen att laga mat till barnet, och hålla barnet vid liv med maten jag lagar. Sonen kände pressen jag var under, och bestämde sig för att bättra på den genom att vägra amma efter första smaket av fruktpuré. Bortskämda, skadeglada glin.

Nu är det dags att börja med potträning. Tydligen. 12-18 månader är bäst säger nya studier, och banne mig om jag inte skall försöka. Först måste jag bara lära mig hur man gör. Ungen fattar ju ingenting, bara typ ”nej” och ”ajaj” och ”mamma” och ”tack tack”, hur skall man förklara avföring och potta? Tydligen borde jag även ha lärt honom äta med sked för ett halvår sen och har förstört honom i och med att jag fortfarande sitter och matar och han bara använder sin egna sked med att klia sig på tandköttet.

Han är så söt, min lilla pojke. Idag fick han hemkokta rödbetor och såg ut som en ondskefull zombie som smygdödat och ätit upp någon. Ungefär som jag ibland drömde mardrömmar om att han skulle bli innan han föddes.

Spela spel

Det är lätt att säga att unga flickor ofta blir utsatta pga sin sexualitet. Tonåringar har mobbats ihjäl för att de visat tuttarna på internet eller legat med fel kille. Kanske (antagligen) har det alltid varit så, men gnistan verkar väl försvinna i att unga homosexuella pojkar blir ihjälmobbade, och då får man ändra offer för att återfå lite av chockvärdet. De homosexuella fick en kampanj av Dan Savage (It Gets Better Project, hemsida finns här för den som vill gråta lite) för att försäkra dem om att oavsett hur illa situationen verkar så blir det bättre – de unga flickorna kan inte bli tillsagda samma sak med säkerhet, då ju kvinnor alltid är rätt utsatta vad gäller sin sexualitet, även om de givetvis inte kommer att vara lika utsatta som i skolan. Ett slampigt rykte är ett slampigt rykte, och oavsett om man är 14 eller 40 kan det vara tufft att bära. Som vuxen har man iallafall chansen att omge sig med människor man tror inte kommer att döma ut en om man som kvinna begår sexuella misstag. I kort – ungdomar är hemska.

Det är också lätt att säga att utseende spelar roll även i sammanhang där det inte borde göra det. Professionella sammanhang är ett exempel. Det finns ingen anledning att tro att vackra människor arbetar bättre trots vissa knorrningar ”rebelliska attityder” osv, men ändå har jag själv läst flera artiklar i tidningar riktade mot kvinnor där man uppmuntras att sminka sig och bära smickrande kläder inför en intervju då detta ökar chansen för anställning. Karlstads universitet förklarar detta med att det blir mindre omkostnader om den anställde är icke-rökare eller överviktig, samt att ett vackert utseende kan vara behagligt för kunden och eventuellt locka fler kunder till butiken. Här väljer man att fokusera på hälsoaspekten (rubriken lyder ”Ett hälsosamt yttre ökar chansen att få jobb”, snarare än ”Ett tilltalande yttre ökar chansen att få jobb”). Säkert kan det vara sant att en normalviktig människa är enklare att ha som anställd än en människa som är så tjock att hen inte kan gå, men om vi skall vara helt ärliga – bortsett från extremfall tycker man ju att personlighet borde vara en större faktor än ”hälsosamt” yttre. Vad spelar det för roll om en säljare är vacker, om hen beter sig som en snorkig våldtäktsman? Om valet ligger mellan en mycket trevlig receptionist och en mycket vacker receptionist, är jag naiv som tror att många föredrar den mycket trevliga?

Detta betyder givetvis inte att jag själv inte spelar spelet när oddsen är höga nog. Hade jag en dotter hade jag antagligen sagt åt henne att inte visa brösten på nätet då jag vore rädd att hon skulle bli mobbad till självmord. Hade alla föräldrar försökt uppfostra sina barn till icke-mobbare, förändrat sin syn för att omfamna den kvinnliga sexualitetens oskuld så att säga och sedan fört denna syn vidare på sina barn, jag då hade jag jublat helhjärtat. Då hade jag med gott samvete sällat mig till majoriteten. Som det är nu sällar jag mig till majoriteten med en trött suck, och tar på mig det smink jag äger (mascara och läppstift) när jag går på intervju eftersom jag behöver ett jobb. Ta ställning mot sjuka samhällsuttryck och sexnegativ dynga får andra göra – jag hyllar dem, men jag har inte råd att offra varken mitt arbete eller min påhittade dotter. Och därför är jag en stor del av problemet.

Snyggaste

Idag var jag och tränade på allvar för första gången på kanske tre veckor. Det är alldeles för länge, men förkylningen och efterföljande bihålleinflammation tog musten ur mig totalt.

Det slog mig när jag stod där med de andra pojkarna och flickorna att jag verkligen är en fantastiskt vacker människa. Låt oss vara ärliga – jag är kanske den vackraste människan jag sett live, utom måhända min syster och en av damerna som leder den afrikanska dansen på onsdagarna. Det är inte helt omöjligt att det var endorfinerna som dammades av, måhända i kombination med Hannibal Lecters tes om att man ”åtrår det man ser varje dag”, men fy för bövelen. Varje linje är gudalik i sin perfektion även om den är lite bucklig, varje kurva söt som ett svenskt höstäpple.

Jag måste gå och träna oftare.

Dan Savage

När jag diskuterar saker med andra bloggare eller bloggläsare finner jag ofta mig själv i att citera Dan Savages idéer och tankar gällande olika saker, t.ex ”The campfire rule” i förhållanden med en stor åldersskillnad. Sanningen är att upptäckten av Dan Savage har totalt förändrat min syn på förhållanden och sexualitet till en som ofta gör mig opopulär. Det gör inget. Jag är gärna opopulär, så länge jag vet att jag har rätt, men jag börjar irritera mig själv med min mantra ”Dan Savage säger…..”

Originalitet är så svårt.

Mitt barns rygg

Mitt barn har en väldigt hårig rygg. Det har han haft sedan han föddes. Alla antog att det var languohår som skulle falla av, men det stannade kvar av någon anledning. Väldigt sött är det att se hans duniga lilla rygg när han tultar omkring i sin blöja. Jag vill inte spika hans roll som mobboffer hårdare än jag antagligen redan gör så jag väljer att illustrera detta med en bild av ett barn som uppenbarligen inte är mitt.

https://i0.wp.com/static.ddmcdn.com/gif/atavism-2.jpg

Vi brukade skämta när jag var gravid att vi hoppades på att barnet skulle få min mans näsa och min kroppsbehåring (alternativt min näsa och min mans kroppsbehåring) eftersom han då skulle se ut precis som Alf från Melmac. Det verkar bli mer eller mindre verklighet.