Föräldraskapets välsignelse

Jag är en människa som ogillar kitsch. Jag ogillar julen, inte pga julen i sig utan pga julens kitschighet. Glädje serverade på speciellt inköpta silverfat. Jag ogillar ofta bröllop, eftersom folk envisas med att ljuga och förställa sanningen på bröllop, och visst behöver man inte dra upp sanningen på Herzogs nivå, men måste man ljuga om någonting behöver man kanske inte ta upp det.

Det får allt bli mitt favoritklipp med Herzog igen. Jag blir så glad av att se det. Hade jag kunnat hade Herzog fått vara toastmaster på mitt bröllop, el hombre talar sanningen.

 När jag ser rum täckta av glittrande hjärtan, tusentals rosor, keruber och glitter funderar jag alltid på vem brudparet egentligen försöker att övertyga om sin enorma, överväldigande kärlek som måste uttryckas med tomtebloss och champagne.
Detsamma händer ofta när jag talar med andra mammor eller läser andra mammors saker på facebook. Papporna brukar oftast vara mer sakliga, medan mammorna lyriskt förklarar om sina avkommors vidunderliga skönhet och den enorma, obligatoriskt självuppoffrande kärleken som överlever allt, precis allt.

Jag tycker att det är skitjobbigt att vara mamma, och därför är mitt råd till andra kvinnor alltid att vänta med att skaffa barn. Inte så att jag själv ångrar att jag framburit liv, det är bara mer på riktigt det här med att livet verkligen förändras för alltid och inte helt och hållet för det bättre. De goda sidorna uppväger för det mesta de dåliga, men ibland vill jag döda alla i hela världen.

https://i0.wp.com/www.marchofdimes.com/images/baby_babyenvironment.jpg
Ännu ett ögonblick man aldrig någonsin får i verkligheten, någonsin.

Det värsta med att vara mamma är att man liksom prenumererar på Daily Kitsch för resten av ens liv och inte har någon möjlighet att välja bort det. Även om man inte själv handlar kitsch kommer andra att nu anta att du vill handla kitsch och därför diskutera kitschiga varor med dig. Må så vara att du inte själv vill diskutera känslor rörande ditt barn (måhända för att du just nu är sur på ditt barn, eller för att du har andra saker du vill tala om), men andra kommer att anta att du vill diskutera dina känslor rörande ditt barn och naturligtvis att man är intresserad av deras barn eftersom du har ett eget.
Och mest av allt antas vi inte bara vara starka urmödrar, utan dessutom använda denna urstyrka i totalt flänga situationer. Mannen sitter och kollar på TV medan du nattar varje natt? Stark kvinna, var stolt! Mannen sitter och spelar dataspel medan du joggar med vagnen för att bli smal och snygg igen? Stark kvinna, wooo woooo! Inte en timmas tid där man bara kan få vara människa, inte mamma, inte på flera månader och håret ramlar ur och gråten strilar och mannen rycker på axlarna och går ut och har jaktweekend igen? Tänk på att du är mamma, du är stark och imponerande, tänk hur mycket du gör för din familj!
Det faktum att kvinnor är starka och kanske inte blir mentalt sjuka av sådana saker betyder inte att det är en anledning att faktiskt göra dem.

https://i1.wp.com/www.comparestoreprices.co.uk/images/za/zapf-creation-baby-annabell-socks-2-pairs--762998--ivory-and-blue.jpg
Ååååååhh, kan vi inte jämföra strumpor!

Sexismen är aldrig så tydlig som när det kommer till de gamla kvinnotraditionerna bröllop och barn. Inte enbart så att kvinnor antas vilja ha båda och män väntas försöka fly, utan vad gäller andras syn av en själv. Min man är fortfarande min man och behandlad som tidigare, medan jag numera bara är en mamma. Mina vänner vill prata om min sons framsteg eller visa små stövlar som man kan köpa för dyra pengar, medan min mans vänner vill dricka öl och på sin höjd tala om fotboll. Fröknarna på öppna förskolan ler strålande och klappar glatt i händerna åt min mans helt normala beteende (plocka upp sonen när han ramlat och slagit sig, vända på sonen när han gått in i en vägg med lära-gå-vagn osv) som inte ens registrerats när den kvinnliga föräldern var den som gjort något.

Vem är då boven i dramat? Männen som förtrycker? Nej, kvinnorna som förtrycker. Det kommer knappast som en chock för någon att kvinnor för fördömande och hårda, totalt utan medlidande när det gäller att pracka ner på andra kvinnor. Alla vill vi det som är bäst för våra barn, men endast kvinnor (eller snarare, konsumenter) är hårda nog att kunna säga precis vad detta faktiskt är och sedan döma andra för att inte följa receptet. Är du inte självuppoffrande nog för familjen är du ingen bra mamma, helt enkelt. Mamman uppoffrar sig för allas bästa, allt annat är själviskhet. Och varför välja att ha barn om man skall vara självisk?

Jag kommer fortsätta att tycka illa om både konceptet julen som den framstår idag och konceptet mödraskapet som det framstår idag. Jag vet inte ens vad man kan göra för att förbättra läget. Men jag tänker i vilket fall inte gilla det.

Annonser

9 thoughts on “Föräldraskapets välsignelse

  1. Hear, hear! Jeg var til bryllup i lørdags. Og det var bestemt smukt og romantisk, osv, osv. Men det eneste, jeg kunne tænke var: Gudskelov det ikke er mig + tilført en snigende angst for, at det måske en dag bliver mig. Åh, hvor jeg ikke orker at blive betragtet af andre, så de kan forvisse sig om, at jeg nu føler den uendelige kærlighed, jeg bør føle, og at dette virkelig er mit livs bedste dag, etc. etc. Jeg hyperventilerer bare ved tanken.Nå ja, brylluppet blev heller ikke bedre af, at jeg sad ved siden af en sindssygt irriterende engelsk mand som 1) belærte mig om, at mine forældre aldrig burde være blevet skilt (nej, jeg kendte ham ikke, og nej, han havde ikke andre oplysninger end AT de var skilt) og 2) spurgte mig, hvad "kalv" betød på menuen, og efter jeg svarede, at det var veal, sagde hans hustru senere, at det var steak, og så begyndte han at skælde mig ud, fordi jeg havde sagt, at det var veal, og det var aldeles ikke veal! Suk.

  2. Aaaahhh, lite realism i romantikens högborg. Hahaha, det blir verkligen helt bisarrt när man ser sagorummet framför sig där folk går omkring och ler och låtsas som att all härlig, kärleksfull romantik är på riktigt medan alla egentligen bara sitter och hatar varandra för att de tycker att de ljög om kötträtten. När jag blir rik skall jag köpa den mannen och ha honom på alla bröllop.

  3. "Vem är då boven i dramat? Männen som förtrycker? Nej, kvinnorna som förtrycker." – Haha, du låter som Pär Ström! Nej du, Lisa, så enkelt är det inte. Tyvärr lever vi fortfarande i ett samhälle där både män och kvinnor envisas med att upprätthålla dessa ruttna könsroller – sociala konstruktioner av manligt och kvinnligt – där mamman är den primära föräldern och där pappan fortfarande ska vara den samma sköna grabb som dricker bärs med polarna. Personligen har jag inga kompisar som skulle tycka jag var stark om jag tog på mig allt ansvar för ett barn medan pappan inte gjorde något. Precis som om ingen tycker jag är stark när jag tar på mig att städa hela lägenheten själv istället för att säga till mina värdelösa flatmates att göra något. Tycker du ska skaffa dig nya kompisar ifall de bara vill snacka bebisar när du vill snacka annat.

  4. Nej, så enkelt är det inte. Men så är det i min verklighet. I min verklighet är det inte männen som prackar på mig könsroller efter mitt föräldraskap, utan kvinnorna. Det faktum att man måste dra det vidare och fråga sig varför trodde jag att folk gjorde i sina egna huvuden. Jag skriver om min situation och hur jag ser det, sedan är vi alla mycket väl medvetna om hur samhällsstrukturen ser ut och hur den påverkar. Gällande att skaffa nya vänner blir man ju ganska fängslad av att vara förälder eftersom ingen människa som inte är dum i huvet vill tillbringa tid med mig och min unge (alternativet att tillbringa tid med bara mig är i princip inte existerande) utan att själv ha en unge. Man blir isolerad, en klysha men en sann sådan. Man skils ifrån resten av världen. Andra jobbar om dagarna, jag är hemma. Andra är lediga om kvällarna, jag är bunden vid hemmet eftersom jag annars är en jävla skitstövel som lämnar min partner i sticket. Andra kan sova om helgerna, för mig är det ingen skillnad mellan vardag och helg utan jag går upp som vanligt jämt. Andra kan åka på spontanresor, jag måste planera ett besök hos BVC veckan innan. Så riktigt så enkelt att det hela är mitt fel eftersom jag har trista kompisar är det inte. Sanningen är att livet förändras på alla sätt och vis, och man själv förändras med det. Man kan inte jämföra situationerna du målar upp. Håller partnern inte det han eller hon har lovat (fullkomlig jämställdhet, dela lika på föräldraskapet, att vara en totalt närvarande förälder), har man inte alternativet att inte "ta på sig ansvar", för då dör barnet eller så blir barnet vanskött. Sköter inte den andra partnern sitt sitter man i skiten och har inget val. Om ens man inte nattar barnet är man tvingad att natta barnet eftersom barnet annars blir övertrött och skriker i timmar. Om ens man inte planerar att ta med mat till barnet för en utflykt blir man tvingad att ta med mat till barnet eftersom barnet annars blir hungrigt och skriker i timtal.

  5. Tja, kanske. Det finns två scenarion, i det ena skiter mannen i att ta sitt ansvar och då finns det inte mycket man kan göra. Man kan antingen bita ihop, eller så kan man skiljas, bli ensamstående förälder, flytta isär, ta hand om de lagliga bitarna med vem som äger vad och har rätt till vad, försöka leva ensam eller skaffa ny man osv. En jobbig lösning, och dessutom dyr – en ensam mamma är inte direkt välkänd för sin blomstrande ekonomi. I det andra scenariot älskar kvinnor att göra allt och är stolta över att vara den som håller familjen samman, trots klagomål om utbrändhet. Låt mig ta ett exempel ur verkliga livet. Min vän J har ett barn i samma ålder som min pojke. J's man (P) anser att hon har ansvar för att se till att middagen är lagad och huset rent om kvällarna, då han har ett mycket fysiskt krävande arbete och hon bara går hemma om dagarna. Ungefär två kvällar i veckan samt hela dagarna under helgen går P ut med sina kamrater och jagar. Hans resonemang är att J visste om att jakten var en stor del av hans liv när de träffades och att hon valde honom iallafall. P är en man som älskar sin fru, och hon älskar honom. Situationen är låst.

  6. Det har jag gjort. Det förändrar inte situationen så mycket, dock. Vad gör man, liksom? Ställer krav? Svarar inte partnern på kraven förändras inte situationen och då måste man välja vad man kan göra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s