Trötthetens feministiska ställningstagande

Nu när jag inte arbetar är jag trött nästan jämt. Jag vet inte varför, men jag är totalt slut vecka ut och vecka in. Det vore ju bra lustigt att få en diagnos om cancer eller HIV som förklaring medan jag, den obotlige hypokondrikern, tillskriver sömningheten på understimulans och kanske min visdomstand (sånt där vet man ju inte).
När jag var 15 år ville min första pojkvän att jag skulle sluta raka mig under armarna och på benen. Han tyckte jag skulle se mer naturlig ut, och därför mer attraktiv. Jag vägrade blankt. Två år gick, och trots att den här killen i mångt och mycket var en stor jävla skitstövel som vred om mitt tänkande totalt och formade mitt tyckande till det sämre, fick han aldrig se mig med orakade armar eller ben. Anledningen var att det var för uppenbart. Ingen hade direkt sagt till mig att man kunde eller skulle säga nej även om ens pojkvän var en (i mitt tycke) skitsnygg, charmig, lagom äldre kille som älskade en över allt på jorden, eller så hade de sagt det men jag kunde inte tro det. Däremot hade det hamrats in i mig att min kropp var min egen och jag kunde raka den eller inte raka den och andra kunde dra åt helvete med sitt dömande. Den femtonåriga Lisa började sin sexuella resa med fel reskamrat och väskor packade med skit, rätt spår men fel tåg så att säga.

Nu, när tröttheten satts in, nu tänker jag annorlunda. Nu tänker jag att jag inte har sex för någon annans skull än min egen. Däremot skulle jag gärna sluta raka mig under armarna (inte på benen, jag verkar vara en smula allergisk mot benhår och får utslag om det växer ut det allra minsta) om jag bara haft energi nog att ta fajten. Men att sluta raka sig idag är inte bara att sluta raka sig. Det gör ens kropp till mindre min kropp och mer ett ställningstagande som andra kan ha åsikter om, och dessutom ha rätt att ta fram och vifta runt offentligt som de där amerikanska jättestora skumhänderna man ser på tv.
Jag känner lite samma sak om min BH. Som en kvinna med generös framsida är BH:n en vän i nöden och tillika nemesis. Jag får ibland ont i axlarna eller ryggen av en felformad BH utan tillräckligt stöd, men å andra sidan älskar jag att mysa runt i bara t-shirt. Går jag däremot ut offentligt med bara ett lager tyg framför brösten blir jag obehagligt medveten om detta och känner mig som en äcklig sexualförbrytare som är ute för att ragga fjortonåriga gossar, och mysighetsfaktorn når botten.

Vad säger ni, mina damer? Vad har ni för råd?

Annonser

2 thoughts on “Trötthetens feministiska ställningstagande

  1. Är du säker på att din omgivning bryr sig om dina armhålor då? Jag slutade raka mig under en period. Sedan hade jag en svacka där jag bestämde mig för att jag knappast behövde vidta några åtgärder (om aldrig så passiva) för att främja mig från de rådande utseendeidealen utan snarare tvärtom, så jag började igen. Hursomhelst behövde jag aldrig ta del av någon annans åsikter om mina armhålor. Folk brukar väl vara lite artigare än så (med undantag för sjuttonåriga Årjängsbor på nätet)? Hoppas jag i alla fall, men jag vet ju inte vilka grobianer du umgås med IRL!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s