Sinner

Ikväll ville jag ha fredagsmys. Oftast struntar jag i att det är fredag och har mys när jag vill, men nu var det ett tag sen. Min man är som man tänkte sig vuxna när man är liten – han köper chips och godis varje dag och avslutar varje kväll med att frossa tills han mår illa. Myset bestod i att jag åt sura jordgubbssnören och drack 1/3 vinare.

Det blev tidigare nämnda rödvin (jag hittade en som hette Argento!) och en dokumentär om GSA till middagen och efter maten blev det Jess Francos ”Sinner – Diary of a Nymphomaniac” som alla trott var försvunnen för alltid. Den gavs ut av det utmärkta DVD-bolaget Mondo Macabro, väl värt en liten titt om någon är intresserad av den typen av film. Nej, den är inte porr, men man var ju tvungen att få folk att komma och titta så det var mycket grandiost chockerande titlar och generöst med bröst och sjuttiotalsmuff. Som vanligt var Franco själv med i en biroll, den här gången som blundrande poliskonstapel som utredde det uppenbara mordet på en stackars prostituerad. Man gör dem inte som man brukade. Det är så sant som det är sagt.

Trötthetens feministiska ställningstagande

Nu när jag inte arbetar är jag trött nästan jämt. Jag vet inte varför, men jag är totalt slut vecka ut och vecka in. Det vore ju bra lustigt att få en diagnos om cancer eller HIV som förklaring medan jag, den obotlige hypokondrikern, tillskriver sömningheten på understimulans och kanske min visdomstand (sånt där vet man ju inte).
När jag var 15 år ville min första pojkvän att jag skulle sluta raka mig under armarna och på benen. Han tyckte jag skulle se mer naturlig ut, och därför mer attraktiv. Jag vägrade blankt. Två år gick, och trots att den här killen i mångt och mycket var en stor jävla skitstövel som vred om mitt tänkande totalt och formade mitt tyckande till det sämre, fick han aldrig se mig med orakade armar eller ben. Anledningen var att det var för uppenbart. Ingen hade direkt sagt till mig att man kunde eller skulle säga nej även om ens pojkvän var en (i mitt tycke) skitsnygg, charmig, lagom äldre kille som älskade en över allt på jorden, eller så hade de sagt det men jag kunde inte tro det. Däremot hade det hamrats in i mig att min kropp var min egen och jag kunde raka den eller inte raka den och andra kunde dra åt helvete med sitt dömande. Den femtonåriga Lisa började sin sexuella resa med fel reskamrat och väskor packade med skit, rätt spår men fel tåg så att säga.

Nu, när tröttheten satts in, nu tänker jag annorlunda. Nu tänker jag att jag inte har sex för någon annans skull än min egen. Däremot skulle jag gärna sluta raka mig under armarna (inte på benen, jag verkar vara en smula allergisk mot benhår och får utslag om det växer ut det allra minsta) om jag bara haft energi nog att ta fajten. Men att sluta raka sig idag är inte bara att sluta raka sig. Det gör ens kropp till mindre min kropp och mer ett ställningstagande som andra kan ha åsikter om, och dessutom ha rätt att ta fram och vifta runt offentligt som de där amerikanska jättestora skumhänderna man ser på tv.
Jag känner lite samma sak om min BH. Som en kvinna med generös framsida är BH:n en vän i nöden och tillika nemesis. Jag får ibland ont i axlarna eller ryggen av en felformad BH utan tillräckligt stöd, men å andra sidan älskar jag att mysa runt i bara t-shirt. Går jag däremot ut offentligt med bara ett lager tyg framför brösten blir jag obehagligt medveten om detta och känner mig som en äcklig sexualförbrytare som är ute för att ragga fjortonåriga gossar, och mysighetsfaktorn når botten.

Vad säger ni, mina damer? Vad har ni för råd?

Familjen

Min mans familj är allesamman väldigt lika varann. Vad gäller patriarken och matriarken är det kanske inte så underligt, då de varit gifta i vadå, 35 år? Resten av syskonen talar allesamman likadant, uttrycker sig precis likadant, talar om i stort samma saker (fast med stora könsskillnader – traditionerna ligger i stenhårt), rör sig likadant. Undantaget är väl min man, som flyttade ut vid 18 års ålder och dessutom valde att frottera sig med andra i samhället, vilket går stick i stäv med resten av familjens vanor.

Min egen familj är väl mer mångfaldig kan hoppas. Vi använder antagligen samma uttryck och har någorlunda samma dialekt i stort, men det är bara jag och min mor som är lika till förvillelse. Det känns ju inte sådär jättekul att vara så lik sin mamma, men det är mer okej idag än det var för sju-åtta år sedan.

Det får en att fundera, gör det inte det? Det här med miljön och generna, vad är det egentligen som spelar in? En klassisk historia som cirkulerat länge berättar om tvillingar som separerats men finner varandra i vuxen ålder, och där de då har liknande klädstil, samma val av öl och tandkräm, gift sig med en kvinna som heter Betty osv. Att sådana enorma likheter är resultatet av genetik är väl uppenbart, utom just att det inte är det. Att man på sjuttiotalet bar stora, fula glasögon betyder inte att man har en speciell koppling, att man tycker om att dricka Budweiser och borsta tänderna med colgate är inget speciellt, och Betty måste ha varit ett väldigt vanligt namn. För till detta att de hundratusentals saker som de två inte hade gemensamt inte nämnts, och man börjar se en trend. Folk vill att det skall vara ett speciellt band mellan familjemedlemmar som man kan förlänga men inte bryta.

https://i0.wp.com/www.hafif.org/imaj/mansonilized/b-world-beat-nights-indian-night.jpg
Bild-googlar man ”koprofili” dyker
Aishwarya Rai upp bland resultaten.

När mina svärföräldrar var här gled diskussionen in på seriemördare. Diskussionen glider in på de underligaste saker vad gäller det där gänget, det måste vara genetiskt. Första gången jag var över tvingade pappan oss att sitta ner och i tur och ordning titta på gamla VHS-band på en man som stryper en hund (”doesn’t it sound like it’s saying ‘sausages’?”), en kort dokumentär om silikonbröst och till sist en ganska lång dokumentär om amerikas hemskaste gay-seriemördare, filmad från TV på tidiga 80-talet. Vid andra tillfällen har ämnen som koprofili och dess koppling till prostituerade i Dublin på 70-talet diskuterats vid matbordet. (Med diskuterats menar jag givetvis hojtats fram av patriarken, vi andra får liksom inte tillfälle att säga så mycket då pappan är 85% döv och måste kompensera med att skrika så han själv hör.)

Under diskussionen vi hade nu i helgen förklarade min svärmor i vilket fall att hon inte hade någon som helst tvekan att seriemördares problem kan spåras till deras mödrar. Det måste vara mammorna, förklarade svärmor. De kanske kväver ungarna eller slår dem eller gör något annat med dem som gör dem vridna. Så kan mycket väl vara fallet med vissa – vår mor är ofta den person med mest inflytande i vårt liv, och mors beteende under en vanlig uppväxt måste givetvis påverka oss i allra högsta grad om vi alls påverkas av andra människor.

Lägg till detta att vi dagligen letar efter mönster, orsak och verkan. Det är ett bra, sunt mänskligt beteende som fått oss att överleva hundratusentals år, men också fött sådana missfall som vidskeplighet vilket lett till häxjakter och new age.
Ingenstans är detta mer uppenbart än – som vanligt – inom föräldraskapet. Gråtande kvinnor förklarar dagligen att deras missfall helt uppenbart berodde på att de haft sex tidigt i graviditeten, gråtande mammor vrider sina händer och undrar om det var deras sätt att hantera tandborstningen som fick Junior att börja smygröka. I dessa genusmedvetna dagar är det svårare än någonsin att vara en okej förälder (det enda man kan hoppas på), då småsaker som smeknamn eller underkläder kan vara dörren mot framtida hndvridningar, och då har man verkligen ingen annanstans att ända sig än mot sig själv. Orsak sökes till verkan. Och det är därför man kan anta att smeknamn kan leda till att ens dotter en vacker dag masturberar män i bilar för meth-pengar, eller lever ut drömmen genom att bli flygvärdinna för Ryan Air.

Hemskheternas hemskheter.

Min listiga (!) plan

Victoria blev så glad över min lilla lista jag skrivit att hon skrev en förtjusande kommentar för att tacka. Ropa inte hej riktigt än, Victoria, svarar jag såhär i efterhand. Jag hade en baktanke. Det var nämligen för att mjuka upp dig ordentligt så att du inte känner dig uttråkad och skriver en riktigt besk kommentar, för de tycker jag inte om. Det blir ett quid pro quo, som Hannibal Lecter säger – du får en liten till lista om hur jag tycker, tänker, beter mig och är klädd, så får jag jamsa lite till om andra människors bloggar. Det vet jag ju att du inte gillar.

Massor av bloggare skriver ju om det här med mensen och mensrelaretade produkter. Det kan vara så att alla bloggare jag läser har mens för tillfället och att det därför mensen är på tapeten, så att säga (en mental bild jag gärna dröjer mig kvar i).  Jag har ingen åsikt åt något håll, för mig är det ingen principsak eller laddad grej det där med att man får mens. Det är inte äckligt, inte läskigt, inte häftigt, inte snyggt, inte något alls. Det bara är. Jag tycker inte ens att det är tabu att prata om, eller snarare inte mer tabu än andra kroppsvätskor eller funktioner. Jag tycker t.om. att det är mindre tabu än bajs, och jag har ett barn under året.

En gammal chef berättade för mig att en fransyska som sedan slutade (till allmänt jubel) brukade diskutera sin mens med honom under lunchen. Hon var så konstig att det inte var svårt att tänka sig.

Vad tycker ni andra? Dela med er av menshistorier!

PS. Jag var och boxades idag. Vincent Gallo som jag skrivit om tidigare var med och ledde allt, fast han egentligen vikarierat färdigt. Idag var han nyförlovad och inte lika läcker. Han håller plötsligt på att tappa håret baktill, och dessutom lyckades jag tyda tatueringen på överarmen idag – det är en TMNT i silhuett.

Men alltså, vad fan?

Nu blir det ett blogginlägg om Lady Dahmers ledsna läsare. Ja, igen. Och igen och igen.

Lady Dahmer skriver om detta att herrar på krogen tar sig friheten att kommentera hennes utseende och utstrålning. En herre tyckte att hon såg hostile ut, alltså hotfull eller på attack. Det gjorde hon inte alls (eller, det vet vi ju inte, Lady Dahmer kan ju inte se sig utifrån, men det var inte hennes sinnesstämning iallafall).
Lady Dahmers tanke är att män tycker att kvinnor ser hotfulla ut när de inte gör sig feminina, alltså att de inte smilar och skrattar åt tråkiga skämt för att mannen skall känna sig manligare, eller sitter med benen i kors och rak rygg så man kan dra in magen extra mycket. Min tanke är att så kanske är fallet, men att det också har mycket med trevlighet att göra, alltså mänsklig trevlighet snarare än att män liksom känner sig hotade av kvinnor med putiga magar.

Nu behöver ju det ena inte utesluta det andra, och det är mycket möjligt att den här mannen verkligen tyckte och tänkte det som Lady Dahmer beskriver, snarare än att han bara ville vara trevlig och ha en trevlig diskussion med en trevlig människa på krogen. Det kan också mycket väl vara så att min ungdoms vår på irland spelar in, och jag är färgad av att alla vill prata med alla och ha så roligt som möjligt ute på krogen, att alla är vänner man inte träffat ännu och att livslånga vänskapsband kan knytas över några öl. Alltså talar man med personen som sitter med en min som en smiskad röv, som man säger, eftersom man vill muntra upp honom eller henne. Känner man att de inte svarar så socialt tar man väl hinten och drar, men det är inte det som är poängen. Poängen är att i min tankevärld och mina situationer spelar kön, könsroller och förväntningar ingen roll.

En (symbolisk, jag var ju inte där) situation, två tolkningar, alltså. Antingen kände sig mannen hotad av att kvinnan inte fnittrade och satt och poserade, som Lady Dahmer anser. Eller så ville mannen ha en konversation med en intressant människa, som jag anser.
Att man blir konfunderad när någon sitter och bara stirrar på en och vägrar svara eller ge direkt gensvar är inte konstigt, oavsett vilket kön man är eller vilket kön man talar med. Kan det vara så att det var mer konfunderande för den här mannen att en människa betedde sig så totalt utanför samhällets råmärken gällande vanlig hederlig trevlighet, snarare än att han var förbryllad över en kvinna som inte flirtade?

Priset går dock till Lady Dahmers kommentatörer, som vanligt. Kränkta kvinnor förklarar förnärmat att de minsann känner sig som objekt när de förväntas tala med främmande människor på krogen, och att omgivningen aldrig kan förstå varför de uppför sig aggressivt eller otrevligt. Kalla mig galen, men nog kan det kanske vara så att det är för att det inte är trevligt när någon uppför sig aggressivt eller otrevligt, totalt oavsett kön. Och varför måste man sitta och le, vara intresserad, lyssna, uppmuntra de man talar med? Det måste man inte, men det tillhör trevlighet att man gör så, och är man inte trevlig kan man inte heller klaga på att folk tycker att man är otrevlig sen.

Till Victoria

Vad har du på dig?
Morgonrock. Inköpt på Twilfit för inte så länge sedan, så det är det vackraste plagget jag har till vardags.

Hur mår du?
Bra! Jättebra faktiskt. Pojken är nyduschad efter frukostgröten och står och pladdrar, söt som melass. Inte kan jag deppa då inte.

Vad önskar du just nu?
Mer älskog.

Vad har du ätit idag?
Rostat bröd med hallonsylt.

Vad ska du göra ikväll?
Förbereda för imorgon bitti.

Vad ska du göra imorrn?
Jag skall ensam med pojken till sjukhuset för ögonkoll.

Vem saknar du?
Mest mig själv ifrån gladare, socialare dagar.

Senaste köp?
Två stickade tröjor från Lindex. De kostade bara 39 kr styck, men ingen passade så de fick bli presenter till min mor.

Vad skrattade du senast åt?
Sonen. Senaste riktiga personen var igårkväll då jag skrattade åt mannen.

Vad grät du senast åt?

Allt möjligt. 

Vem sov du senast med?
Min man.

Vad läser du just nu?
Madam Bovary.

Senast sedda film?
This is Spinal Tap

Vilken svordom använder du mest?
Men hellvittes jäääääävlarrrrrr….!

Vem var den senaste som ringde dig?
Vaktmästaren till vår lägenhetsbyggnad. Han skulle fixa balkongdörren men fixade ytterdörren istället, så sen gick den inte att stänga. Vi var tvungna att ringa Bevakningstjänst och be dem komma och stänga dörren, men det gjorde inget för han som dök upp var en riktig liten godbit som jag kunde stå och klä av med blicken som avslappning efter den långa veckan. Han vaktmästaren ringde iallafall flera gånger, nästan bara för att prata verkade det som.

Har du dejtat någon av en annan religion?
Tja…. massor av katoliker har det ju blivit.

Senast 3 inkomna sms?
Mor, mor, mobilsvar.

Vad stod det i ditt senaste skickade sms?
”Tack.”

Vilket var ditt favoritämne på gymnasiet?
Litteraturvetenskap

Vilken är din favoritlukt?
Höst.

Vad är du rädd för?
Att sonen skall bli överkörd eller yxmördad av en psykopat, att mannen skall dö av lungcancer, att jag kommer att bli fattig Svenssonmamma.

En person du tycker är snygg?
Steve Buscemi.

Blir du lätt svartsjuk?
Nix.

Din favoritkaraktär ur en serie?
Oj…. Jag gillar Bunk i The Wire. Men jag gillar nästan alla i The Wire.

Vem skrev senast åt dig på facebookchatten?
Ingen aning.

Vilket språk hade du velat lära dig?
Jag blev vansinnigt sugen på spanska efter att ha sett El Topo.

Vad för sorts killar faller du för?
De som får mig att skratta, behandlar mig okej är är bra i sängen.

Vart vill du åka just nu?
Ingenstans. Just nu vill jag vara hemma. Eller kanske Amsterdam.

Vad önskar du dig i födelsedagspresent?
Ingenting. Pengar, kanske. Jättejättemycket pengar.

Uppdatering om sovsexet

Jag har snurrat lite på den här sovsex-grejen jag skrivit om tidigare, och jag måste nog göra ett återbesök där och göra en redigering, eller kanske snarare ett förtydligande.

När jag velade om huruvida samtycke måste vara uttalat slarvade jag på flera punkter, vilket gör texten i det närmaste totalt otydbar om man letar efter min åsikts kärna. Detta kände jag kanske redan när jag skrev texten, men stoltheten tvingade mig att vägra göra något åt det.
För det första tänkte jag att sovsex mest var sex som initierats under en av partnernas sömn, men inte ofta involverade ett helt samlag genomfört under sömnen. Och ett samlag som initierats under en persons sömn kan, och är, ofta en fråga om underförstått samtycke, däremot är det nog alltid bra att tala klarspråk vad gäller samlag som genomförts under sömnen.

Jag är f.ö. inte rasist.

 Detta är naturligtvis totalt beroende på att bägge partnerna känner varandra så väl att de kan dra gränser i vetskapen om vad partnern tycker, tänker och känner. Alltså – inte så att man har rätt till en person 24 timmar om dygnet eller oavsett vad den andre personen egentligen vill. Absolut inte. Låt mig dra en liknelse till en annan situation.
Jag antar att de flesta av oss har haft långtidsförhållanden. Efter det första året eller så vet man om ens partner är okej med att man smyger ner handen i byxfickan och nyper rumpan lite diskret när man är ute offentligt. Eller smyger upp handen under tröjan och känner på någons bröst när ingen kan se. Det betyder inte att man har rätt att göra så med sin partner, det betyder bara att man lärt känna personen såpass väl att man vet om personen tycker att det är okej. Man kan inte göra det med en främmande människa, eftersom det då är en total sexuell attack. Man måste veta om det är okej, och det vet man endast om man känner personen tillräckligt väl för att veta om det är okej. Alla tycker inte det, och då respekterar man det om man inte är en skitstövel.

Ett långt förhållande är alltså inte en biljett till automatiskt sovsex. Däremot är det så att man kan bli såpass intima att man förstår om ens partner tycker om att påbörja en sexakt när han eller hon sover.

Det kan tyckas fjantigt att göra en så stor grej om sovsex och det faktum att vissa tycker om det, och att många tycker om att bli väckta med en smekning*. Det tycker jag också. Därför vill jag försvara mig med att jag skriver detta som svar till tanken att allt sovsex är våldtäkt, vilket jag läst på andra ställen. Allt sovsex är inte våldtäkt, däremot kan jag se varför sovsex skulle behöva vara (och är) olagligt.

* Som sagt tidigare, min kusin läser detta och jag vill inte bli för grafisk. Låt mig bara förklara att varken jag eller min man har tid, ork eller lust till en sådan dekadent lyx som sovsex, så föreställ oss inte i akten när vi träffas. Tack!

Hormonerna

Idag har jag lidit följande humörsvängar:

Morgon: Sur och bedrövlig ungefär 20 minuter, sedan strålande glad. Läser om en seriegala där Robert Crumb var med och spelade med sitt band. Gråter lite över hur fint det låter.
Förmiddag: Fortfarande strålande glad. Känner mig pysslig. Pysslar lite med sonen. Tröttnar, låter sonen titta på lite youtube medan jag dricker kaffe. Känner mig skyldig, men orkar inte ta tag i saken.
Mitt på dagen: Jävligt trött, men tillfreds och lycklig. Hösten är äntligen kommen, jag känner mig harmonisk och mysig. Kramas mycket med alla omkring mig. Vill bo ute på landet och vara bondmora istället.
Eftermiddag: Somnar. Vaknar sur och sexuellt frustrerad.
Tidig kväll: Jätteglad, får inte utlopp för all min välvilja och glädje. Skriver överdrivet glada kommentarer på främmande folks bloggar. Oroar mig för att mina gamla favoritbloggar tycker att jag är skitjobbig för att jag kommenterar för ofta. Gråter.
Middagstid: Bestämmer mig för att röja ut alla köksskåp. Skriker på min man att han skall ta ut sonen på promenad för en jävla gångs skull, kallar honom kanske nazist.
Kväll: Köket och vardagsrummet är städat, sonen har nu ett lekskåp i köket fullt med leksaker och gosedjur, jag lyssnar på Hej Domstol. Gråter lite över att jag är känslomässig hämmad och inte kan göra andras liv bättre. Ringer maken och säger åt honom att komma hem eftersom sonen skall lägga sig.
Sen kväll: Får lust att kolla på Breaking Bad, en serie jag mår illa av att se. Äter min soppa med vinäger. Tittar på Breaking Bad och tycker om den. Tänker på en sorglig scen i en annan TV-serie. Gråter. Myser. Gråter.

En man i köket

En av sakerna jag och min man grälar om är det faktum att han är snart 40 år gammal och i stort är totalt värdelös vad gäller matlagning. Som man uppvuxen i traditionell irländsk familj var han totalt ovetande om hur man ser efter sig själv innan han flyttade hemifrån. Den yngste broderns fästmös faster dog precis, så de har flyttat in i hennes hus, men resten av syskonen bor kvar hemma. De betalar ingen hyra, ingenting för mat eller räkningar, de gör inga hushållssysslor eller har andra plikter i hemmet utom att hjälpa pappan med sin dator när den krashar, ofta pga knappt minne. Ingen hjälper mamman att duka eller duka av, tallrikar och bestick lämnas på bordet efter att de använts, portioner fylls av modern vid spisen och hålls varma i ugnen tills ”barnen” är redo att äta. Orättvist, kan tyckas, eftersom modern dessutom högljutt klagar över hur hon alltid verkligen avskytt att laga mat och hon önskar att hon bodde själv så hon aldrig behövde sätta foten i ett kök, och dessutom är den ende i familjen som jobbar heltid och alltså är helt slutkörd efter jobbet. Med tanke på att alla i huset är så traditionella i sitt tyckande att mamman givetvis lagar all mat, städar allas rum, tvättar och hänger allas tvätt och t.om. byter lakan i allas sängar kan det tyckas underligt att ingen bryr sig om traditionen att kvinnor inte skall dra hem brödfödan eftersom de sliter hund hemma.
Man kan anta att min egen mans uppgifter var lika blygsamma innan han själv flög ut på egna vingar så det är ju inte konstigt att han t.ex. inte vet skillnaden mellan basala grunder som skivad och hackad lök, skillnaden mellan att svetta löken eller låta den ta färg och hur detta kan åstakommas, och så vidare. ”Men hur överlevde han på egen hand?” brukar folk fråga när man klagar över detta, och svaret är dels färdigmat i ugnen och dels stir frys med färdiggjorda såser i Uncle Ben-stil.

Själv älskar jag att laga mat. Jag kan se fram emot en viss soppa en hel dag, och verkligen njuta av att förbereda grönsaker och tänka ut vilka kryddor jag skall använda och sådant jov, speciellt nu när jag inte har så mycket för mig. Nu funderar jag på att anmäla mannen till en matlagningskurs efter att han misslyckats med att värma färdiggjord pastasås med korvbitar, men han kan ju ingen svenska så det blir nog pengar i sjön.

Nu gör min man så mycket att jag vägrar att känna mig utnyttjad vad gäller det faktum att jag lagar varje måltid alla äter, inklusive vår son eftersom färdig barnmat är dyrt och jag är snål. Men nog hade det varit roligt att kunna veta att om det skulle vara så att han var tvungen hade mannen kunnat bita ihop och göra något enkelt, men det fungerar inte. En gång skulle han göra frukost på sängen till mig, men efter att ha förklarat hur man kokar ägg, googlat hur man kokar ägg, läser de googlade instruktionerna högt, förklarat dem på tre olika sätt, hällt upp lagom mycket vatten och valt temperatur på plattan var man inte så sugen på frukost på sängen längre. Jag skall uppmuntra min son att tycka om god mat och tycka om att laga god mat. Hans fru, man eller kompis skall banne mig kunna få ett ägg åtminstone. Annars är hela mitt liv ett misslyckande.