Föräldraskap (igen)

Jag oroar mig mycket över saker jag egentligen inte borde bry mig om eller åtminstone lägga så mycket tid på att fundera över. Jag oroar mig för att jag skall vara ful, för att jag skall vara otrevlig och dryg, jag oroar mig över att jag skall tröttna på min man och lämna honom och naturligtvis oroar jag mig över min mentala hälsa. Vad jag oftast inte oroar mig över är i kort bara hur jag uppfostrar min son. Inte så att jag är en perfekt mor (idag ballade jag ur på IKEA igen), men de där småsakerna som jag kan fästa mig vid i mitt eget liv spelar liksom inte så stor roll när det gäller barnuppfostran. Där ser jag det så att jag bara kan göra mitt bästa, och att sonen är glad, frisk och välutvecklad vilket tyder på att det jag gör håller honom glad, frisk och välutvecklad. Nema problema, liksom. Säkert gör detta mig till en del av problemet, men när man har så lite tid att man ibland inte ens orkar dricka kaffe orkar man inte heller göra det svårare för sig genom att analysera komplimanger och kommentarer och försöka streamline-a sonen för att göra honom mer PK eller genus-korrekt.
Victoria skrev ett en text om, tja, egentligen om hur hennes man reagerade på historien om en annan mamma som klippte av sin dotter håret, delvis eftersom hon inte vill att dottern skall få så många komplimanger för sitt lockiga hår. Andra anledningar var att dottern avskyr att kamma sig, och att det är enklare på sommaren att vara korthårig. Lady Dahmer skriver ju om sådana saker lite allt som oftast också, och det verkar vara en hyfsat vanlig tanke det här med att ungarna inte skall få för mycket komplimanger för sitt utseende. Det är ju en intressant tanke, och jag kan sannerligen se hur det kan vara bra. Jag kan naturligtvis inte säga vad som är rätt och fel, och vad man skall göra för att vara en bra förälder, och jag menar inte att ta ställning för eller emot att försöka förminska utseendefixeringen i den framtida generationen genom att ta fokus från komplimanger rörande utseende. Det som slår mig att att jag faktiskt inte bryr mig hur min egen unge uppfattas av andra och hur de reagerar på honom.

Det kan mycket väl vara så att utseendefrågan är känsligare för flickbarn än för pojkbarn. Det är ju fortfarande så att flickor mycket väl kan kläs i stereotypa pojkkläder utan att någon ser något underligt i det, men pojkar kan fortfarande inte kläs i klänning eller kjol. (Nu vet jag att det säkert finns undantag, men ni förstår hur jag menar.) Överhuvudtaget verkar fokus ligga på flickebarnen och deras uppfostran – bäst att inte fokusera så mycket på skönhet och komplimanger, så att flickorna inte växer upp till vackra veklingar precis som de tidigare generationerna.

Med lite tur växer han upp till
Ivan Rassimov

Nu har jag lyckligtvis aldrig träffat någon som tror att sonen är en pojke, han är tydligen har han väldigt flickaktiga drag. Kläderna är ofta blåa eller gröna och ganska typiskt pojkaktiga (min man är mycket bestämd med att sonen inte skall ha flickiga kläder – det är väl en kulturell grej) men det spelar ingen roll, folk tror han är en tös iallafall. Så med lite tur kommer sonen att kunna nå sina vuxna år utan att behöva vara någon slags American Psycho-brat, totalt otack vare mig.

Men visst är det intressant det här med vad som anses viktigt att fokusera på inom barnuppfostran. Mode finns ju där, precis som överallt annars – nu skall alla göra si eller så, annars förstörs barnen. Jag är ivrig att se vad framtiden har att bjuda.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s