Veckans film

I ett tidigare inlägg nämnde jag att jag var sugen på att skriva om de allvarliga filmerna jag tycker om, men sanningen att säga är jag alldeles för trött. Trist, men jag orkar inte. Jag skulle absolut inte kunna göra dem rättvisa. Jag förstår inte direkt varför jag är trött hela tiden – jag gör inte så mycket med hela föräldraskap-grejen, eller så mycket annat för den delen heller. Så istället tipsar jag om lite klassisk blaxploitation – Black Belt Jones.

Black Belt Jones spelas av den läckre Jim ”The Dragon” Kelly, som efter filmen mer eller mindre sjönk tillbaka till oansenlighet med ett par tråkiga undantag (nämnvärt ”Three the Hard Way” där han spelar tillsammans med Fred Williamson och Jim Brown). Mycket trist. Han var en talangfull, karismatisk ung skådespelare som säkert hade hedrat mer utmanande roller.

Black Belt Jones är en helt vanlig ung superkaratemästare som får förfrågan av en honky polis att gå in och krossa maffian. Jones nekar, han vill bara leva ett vanligt liv och lära en ny generation att slåss tillsammans med den gamle gode Papa Byrd (kanske en av mina favoritkaraktärer någonsin) som äger karateskolan Jones jobbar i. Tyvärr blir Papa Byrd tragiskt mördad då den svarta maffian och den italienska maffian bägge vill åt olika saker kopplade till byggnaden där Papa har sin karateskola, och dessutom kidnappas Black Belts unge novis, Quincy. Nu måste Black Belt Jones tillsammans med Papa Byrds läckra unga dotter, kampsportsmästaren Sydney, hämnas Pops död i en serie totalt bisarra situationer som inkluderar:

  • Sydney som tar av sig sina högklackade skor, ställer ihop dem prydligt på golvet, stirrar hela maffian i ögonen och säger ”I’mma make you look like a sick faggot.”
  • Black Belt Jones rekryterar en armé vita, bikiniklädda tonårsflickor som bekämpar maffian med en studsmatta.
  • Black Belt Jones försöker förföra Sydney genom att utmana henne på löpning och förklara ”I’m gonna make you sweat, first one way…. and then the other!”
  • En biljakt som kulminerar i slagsmål i en biltvätt där alla medverkande måste slåss täckta av vitt skum.

Soundtracket är dessutom helt makalöst bra, ett bra exempel på hur blaxploitationfilmer har kanske det bästa soundtracken av alla filmgenrer.

Den man måste ha i åtanke när man ser på blaxploitationfilmer är vilken värld filmerna skapades i. 1960-1970-talets amerika var inget bra ställe att vara svart, och många (för att inte säga alla) svarta arbetare hade även på den tiden fått känna av rasism, fördomar, förnedring och hopplöshet. Polisen och andra auktoriteter var inte bättre och behandlade svarta amerikaner som smuts. Mycket av det som visas i blaxploitationfilmer är sanning – gatupoliser var ökänt korrupta och kunde slå svarta amerikaner ur arbetarklassen till döds utan att frågor ställdes eller polismakten gjorde annat än ryckte på axlarna. Prostitution, droghandel, rån och andra kriminella handlingar var ofta det enda sättet en svart amerikan kunde få tillräckligt med pengar för att inte svälta till döds, då skolgång var en dröm. Man kunde arbeta varje dag, hela sitt liv, och fortfarande inte få tillräckligt med pengar för att kunna komma ur ghettot – man föddes i ghettot och man dog i samma ghetto.
När svarta så började få tillgång till pengar att spendera gjorde man naturligtvis upp en filmmarknad där svarta kunde gå och se andra svarta skrattandes förnedra vita stereotyper. Så döm dem icke för hårt när ni ser dem, och betänk att det vi idag ser som totalt bisarrt och vidrigt är inte mer än en generation bort. Det är detta filmerna försöker berätta för oss.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s