Ny filmvecka!

Äntligen är det dags! Igår var jag så trött att jag knappt ens orkade gå in och lägga mig vid dagens slut, så man kan knappast klandra mig för att jag glömde att det var måndag. Filmdagen! Som alla har längtat. Jag kan förstå att alla kanske är lite ilskna över förseningen, så jag kan bara be om ursäkt. Förlåt mig.

Som kompensation för min blunder har jag tänkt ta fram en riktig höjdare, nämligen ”A Hatchet for the Honeymoon” av den store Mario Bava. Jag kan inte påstå att jag sett sådär hemskt mycket Bava, men av det jag sett är det min absoluta favorit. Det är en sådan enorm glädje i allt, från kostymer till dialog och framförandet av skådespelarna, det är verkligen en fröjd för var sinne.

Historien är så som följer: John Harrington (spelad av den smaskige Stephen Forsyth) är arvtagare till ett modehus som specialiserar sig på brudklänningar. John och frun Mildred börjat hata varandra och lever i ett dött äktenskap, John flirtar med modellerna i hans modehus och har sina små sidospår i äktenskapet i godan ro och allt löper på i gamla spår. Tyvärr visar det sig snart att John bakom sitt stiliga yttre döljer en psykologisk störning som gör att när han ser en kvinna i brudklänning löper han amok och måste döda, döda, döda med en köttyxa!

https://i2.wp.com/www.gotterdammerung.org/film/people/male/italy/00007778.jpgFilmen är i mångt och mycket totalt oförutsägbar, och jag tillbringade större delen av filmen med ett leende från öra till öra. Om ni skall se enbart en Bava rekommenderar jag att ni tar en annan, men varför välja när man kan frossa? Den här filmen är en perfekt inkörsport till den store Bavas filmer.

Filmen är f.ö. en uppenbar inspiration till American Psycho med vissa scener nästan identiska, men Bavas film är givetvis mycket enklare gjord.

Jag är avundsjuk på alla som ser den här filmen för första gången. Drick en kall öl eller två och servera filmen tillsammans med en god vän eller älskare.

Annonser

Vad är en livsstil?

Jag försöker hitta nya bloggar lite nu och då, och googlar fraser som ”rolig blogg” eller ”blogglista” med sorgliga resultat. Jag gjorde en liten paj med resultaten.

Dessa är säkerligen alldeles utmärkta bloggar jag snubblat över. Alla hade mycket livsbejakande, antagligen hemmagjorda bilder med skrattande personer och vackra kvinnor med väldigt rött läppstift, och det tyder ju på att de åtminstonde blir glada av att läsa det de skriver om, och att de är färgstarka karaktärer.
Alla bloggarna var skrivna av kvinnor eller flickor och hade beskrivningar av stilen ”Hej och välkommen till min vardag! Här kan du läsa om mina favoritintressen som inredning, design, matlagning mode, träning, bakning och naturligtvis shopping och skönhet. Jag skriver också om mina galna kompisar och hunden Karro, häng med!”

Det verkar ju konstigt att alla har sådana intressen, tänker jag. Jag menar inte att säga att de är trista eller ointelligenta, givetvis inte, jag tycker bara att det är konstigt att alla har intressen av stilen att handla saker eller testa olika färger på sminket. Men tydligen har alla andra också sådana intressen, de hade ju inte varit så stora bloggare om inte många människor hade läst om det de skrev. Jag själv är ju ganska ny till att vilja läsa bloggar, så jag tycker att det är konstigt iallafall.

Jag får nog bara vara lite mer specifik i mitt googlande. Även ordet ”filmblogg” har hittills kammat noll. ”Exploitationfilm blogg” är även det en miss eftersom alla de bloggarna mest påminner om min egen, och något så dåligt skrivet orkar jag inte med att läsa.

Fittiga saker kvinnor gör

Så nu har ytterligare en kvinna kommit ut och erkänt att hon ljugit när hon anklagat en pojke för våldtäkt, i det här fallet efter att pojken suttit fem år i fängelse (han var 16 år när han arresterades). Okej, jag får det att låta som att det händer hela tiden och det gör det givetvis inte, men t.om i Sverige händer det allt ibland.
Samtidigt ramlade jag över Daily Mail’s skribent Liz Jones’ avslöjande att hon stulit sperma av sina pojkvänner för att bli gravid. Jones är ju verkligen en vidrig människa, men att hon skulle vara så motbjudande hade jag inte kunnat tänka mig. Lite kort går historien ut på att Jones träffade sitt ex och de blev ihop, men han ville inte ha sex med henne förrän de flyttade ihop. Hon ville egentligen inte ha honom, men lät honom flytta in iallafall för att kunna bli med barn. Samtidigt ljög hon för killen och förklarade att hon absolut inte ville ha barn och att hon satsade på karriären och därför tog p-piller vilket inte stämde. Tydligen litade killen inte på detta vilket Jones surar över än till denna dag – man kan inte ha ett förhållande utan tillit! – utan krävde att ha kondom vid varje samlag, vilket resulterade i att Jones efter akten smög in i badrummet och skrapade ut sperman för att, ja, befrukta sig manuellt istället. Hon såg det hela som en helt okej plan, då han ju bodde i hennes hus och hon gett honom massa färdigmat från Marks & Spencer’s. Dessutom låg ju sperman bara där, så det var inte som att han inte visste riskerna.

https://i2.wp.com/www.socialshopping.com/images/couponimages/org_1_Food-M-S.jpg
Mmmmm! Värt föräldraskapet.

 Tyvärr fungerade inte planen, och paret gjorde slut (en av anledningarna till att Jones suktade efter en graviditet var så att killen skulle tvingas stanna), men tydligen hade den moraliskt efterblivne Liz Jones inte lärt sig sin läxa. Hon gjorde exakt samma sak mot sin nästa kille, som dessutom gifte sig med henne, antagligen i tron att hon inte skulle ljuga om sina framtidsplaner och skrapa ut kondomen för att befrukta sig i hemlighet efter samlaget var genomfört.
Liz Jones försvarar sig med att hon var feminist och därför avskydde mammighet, och att de flesta kvinnor i hennes ålder skulle gjort samma sak. Ett bättre försvar hade varit att hon är mentalt sjuk, men ärlighet och the Daily Mail har aldrig gått hand i hand.

Vad kan vi då göra för dessa herrar? Vad kan vi göra när kvinnor ropar våldtäkt eller ljuger sig till en graviditet? Lagligen vill jag gärna se att de straffas, men det verkar svårt och dessutom är jag rädd för att sådana lagar skulle leda åt slätt fel håll. Men det äcklar mig att se hur sådana kvinnor får förstöra liv och förnedra andra människor på ett sätt som luktar våldtäkt utan att man kan säga annat än att det är moraliskt fel.

Vad tycker ni?

Dumma män

Igår på väg till IKEA diskuterade jag Fannys text ”Om obegripliga kvinnor” med min man. Lite kort skriver Fanny om det här med kommunikation mellan män och kvinnor i relationer, där ju kvinnor har dåligt rykte för att vara otydliga och svåra att avläsa. Andra tankar om kvinnors kommunikation kom fram ur kommentatorfältet, t.ex. att kvinnor liksom straffar sin partner när de är arga, genom att inte vilja diskutera det de är arga på och fortsätta att sura efter att problemet är löst.

https://i2.wp.com/img5.flixcart.com/image/book/0/3/1/men-are-from-mars-women-are-from-venus-700x700-imadbmy5dfpejsjc.jpegAllt detta låter ju svidande bekant. Jag tror säkert att de flesta av oss (kanske t.om. alla) är skyldiga till dessa synder, och varför då? Därför att alla är skyldiga till detta. Män och kvinnor. Alla. Men detta är ju bara mina egna tankar.

Fanny funderade som så, att män som har problem med att förstå kvinnor kanske inte alls hade några problem med att förstå kvinnor, utan snarare hade ett problem med vad kvinnor ville säga. Ett klassiskt fall av förnekelse, med andra ord. Kanske t.om. totalt medveten förnekelse. Kanske är det så att män väljer att klandra kvinnor för deras dåliga sätt att kommunicera så att de får en ursäkt att bete sig som känslomässigt amputerade grisar. Och det är här våra åsikter går isär.

Förstå mig rätt: jag tror säkert att det finns män som emotionellt misshandlar sina partners genom att förvägra dem svar på deras kommunikation, och sedan klandrar sina partners för att de är totalt otydliga när så inte är fallet. Absolut. Men jag tror (eller snarare hoppas) sannerligen att detta snarare är undantag än regel.

Som exempel på mäns (spelade?) dumhet nämner kommentatorer flera olika scenarier. Kanske att kvinnan sagt ”Åh, den här restaurangen ser trevlig ut!” och mannen inte förstått att hon var hungrig och ville äta på restaurangen. Här måste jag tyvärr ställa mig på mannens sida, då jag ofta kommenterar på restauranger och caféers trevlighet eller inbjudande atmosfär utan att vara hungrig. Ett annat exempel var att kvinnan sagt att hon var ledsen, och tyckte att det skulle betyda ”trösta mig”, vilket jag inte heller håller med om; När jag är ledsen vill jag ofta vara ensam och vill inte alls ha någon där som skall sitta och klappa på mig. Inte heller skulle jag direkt veta hur jag skulle reagera om min partner låg i fosterställning och grät, och verkligen inte att personen i fråga ville ha en stor kram (jag skulle nog inte vara bekväm nog att kunna erbjuda en stor, realistisk kram heller, om min partner var så hejdlöst upprörd).

Så nej. I det här fallet måste jag nog fortsätta ha som åsikt att män och kvinnors kommunikation är mer lika än man kanske vill tro, och att detta gäller åt bägge hållen. Män kan, och är, ofta precis lika vaga och tjuriga som kvinnor, och kvinnor har precis lika svårt att avläsa andras outtalade signaler. Åtminstone den här kvinnan.

Föräldraskap (igen)

Jag oroar mig mycket över saker jag egentligen inte borde bry mig om eller åtminstone lägga så mycket tid på att fundera över. Jag oroar mig för att jag skall vara ful, för att jag skall vara otrevlig och dryg, jag oroar mig över att jag skall tröttna på min man och lämna honom och naturligtvis oroar jag mig över min mentala hälsa. Vad jag oftast inte oroar mig över är i kort bara hur jag uppfostrar min son. Inte så att jag är en perfekt mor (idag ballade jag ur på IKEA igen), men de där småsakerna som jag kan fästa mig vid i mitt eget liv spelar liksom inte så stor roll när det gäller barnuppfostran. Där ser jag det så att jag bara kan göra mitt bästa, och att sonen är glad, frisk och välutvecklad vilket tyder på att det jag gör håller honom glad, frisk och välutvecklad. Nema problema, liksom. Säkert gör detta mig till en del av problemet, men när man har så lite tid att man ibland inte ens orkar dricka kaffe orkar man inte heller göra det svårare för sig genom att analysera komplimanger och kommentarer och försöka streamline-a sonen för att göra honom mer PK eller genus-korrekt.
Victoria skrev ett en text om, tja, egentligen om hur hennes man reagerade på historien om en annan mamma som klippte av sin dotter håret, delvis eftersom hon inte vill att dottern skall få så många komplimanger för sitt lockiga hår. Andra anledningar var att dottern avskyr att kamma sig, och att det är enklare på sommaren att vara korthårig. Lady Dahmer skriver ju om sådana saker lite allt som oftast också, och det verkar vara en hyfsat vanlig tanke det här med att ungarna inte skall få för mycket komplimanger för sitt utseende. Det är ju en intressant tanke, och jag kan sannerligen se hur det kan vara bra. Jag kan naturligtvis inte säga vad som är rätt och fel, och vad man skall göra för att vara en bra förälder, och jag menar inte att ta ställning för eller emot att försöka förminska utseendefixeringen i den framtida generationen genom att ta fokus från komplimanger rörande utseende. Det som slår mig att att jag faktiskt inte bryr mig hur min egen unge uppfattas av andra och hur de reagerar på honom.

Det kan mycket väl vara så att utseendefrågan är känsligare för flickbarn än för pojkbarn. Det är ju fortfarande så att flickor mycket väl kan kläs i stereotypa pojkkläder utan att någon ser något underligt i det, men pojkar kan fortfarande inte kläs i klänning eller kjol. (Nu vet jag att det säkert finns undantag, men ni förstår hur jag menar.) Överhuvudtaget verkar fokus ligga på flickebarnen och deras uppfostran – bäst att inte fokusera så mycket på skönhet och komplimanger, så att flickorna inte växer upp till vackra veklingar precis som de tidigare generationerna.

Med lite tur växer han upp till
Ivan Rassimov

Nu har jag lyckligtvis aldrig träffat någon som tror att sonen är en pojke, han är tydligen har han väldigt flickaktiga drag. Kläderna är ofta blåa eller gröna och ganska typiskt pojkaktiga (min man är mycket bestämd med att sonen inte skall ha flickiga kläder – det är väl en kulturell grej) men det spelar ingen roll, folk tror han är en tös iallafall. Så med lite tur kommer sonen att kunna nå sina vuxna år utan att behöva vara någon slags American Psycho-brat, totalt otack vare mig.

Men visst är det intressant det här med vad som anses viktigt att fokusera på inom barnuppfostran. Mode finns ju där, precis som överallt annars – nu skall alla göra si eller så, annars förstörs barnen. Jag är ivrig att se vad framtiden har att bjuda.

Framtiden är förstörd

Nu när jag flyttat tillbaka till Sverige har jag funderat på att skaffa mig ett riktigt yrke. Tanken slog mig när jag fick syn på en reklam för en sotarutbildning via facebook, men efter noggrannt övervägande kom jag fram till att jag inte ville bli sotare. Det skulle bli för jobbigt att pendla, speciellt eftersom ungen fortfarande är så liten och alla timmar man lagt ner skulle bli bortkastade om han skulle glömma bort mig eftersom han aldrig såg mig i dagsljus längre. Men tanken slog rot: skall jag inte ta och skaffa mig ett riktigt yrke istället? Visst, jobbet jag haft tidigare har varit ganska spännande och det var helt tokigt bra betalt med tanke på att jag faktiskt… nej, jag skall inte klanka ner på mig själv. Arbetet hade bra lön eftersom jag var bra på mitt jobb, arbetade hårt och tillförde mycket till organisationen. Skall inte vara så svensk och förminska mig själv (tänk om framtida chefer hittar bloggen direkt under en löneförhandling – katastrof).

I vilket fall hade det ju varit kul med ett jobb där man faktiskt behövdes, inte bara ett sådant där kontorsjobb där man håller presenationer och möten och annat fluff. Arbeten jag funderat på är:

  • Barnmorska. Ett bra, stabilt yrke som alltid kommer att behövas. Valdes bort då jag ju inte tycker om att ha hand om människor, inte tycker att graviditeter är spännande eller intressanta, inte tycker om andras kroppar och inte vill jobba obekväma arbetspass. 
  • Sjuksköterska. Exakt samma resonemang som ovan, med tilläggen att det är sämre betalt men också mindre utbildning. 
  • Polis. Lite häftigt att vara gris och ha makt över vem som får en bra passbild. Gick bort av så många anledningar att jag inte ens orkar börja lista dem. 
  • Aromaterapeut, reflexolog, kostexpert, coach eller annan bluffmakare. Massvis med pengar i sådant, och utbildningen kan man ju fixa online. Gick bort eftersom min man sade att han skulle lämna mig om jag sålde mig sådär. Dessutom har jag slängt alla mina kläder från Indiska och orkar inte hålla på och banta för att se lockande ut.

Jag fantiserar om att öppna en härlig gogo-bar där jag kan ha musik jag tycker är bra och inredning jag tycker är snygg, men den hade ju aldrig kunnat överleva.

Så det får allt bli att gå tillbaka till själslösa jobbet jag är bra på och tjäna pengar för att försörja familjen. Precis vad jag ville när jag var liten.

Jag slarvar

Hej på er allihopa.

Jag sitter och tittar på The Antichrist, en italiensk exorcistrulle från 1974. Den är bra, så det blir nog ingen mer bloggning idag. Jag är så sömnig jämt. Dock vill jag tipsa om mitt nya favoritmatlagningsprogram, ”Cooking with Dog”.

Mums!

Klasshat

Ett nytt fenomen som uppstått i Sverige under tiden jag varit bortrest är att numera finns white trash på kartan. Okej, det gjorde det kanske innan, men inte såpass att man (jag) överhuvud taget var medveten om det, inte såpass som det är idag. Modet går vidare, och nu verkar det vara moderiktigt att antingen vara white trash eller tala om white trash. Jag minns att jag läste en artikel i en irländsk gratistidning där någon hade varit i Stockholm och jublade över de rena gatorna, parkerna, vattnet, arkitekturen samt det faktum att ingen hade på sig gympabyxor utan att jogga.

https://i1.wp.com/i177.photobucket.com/albums/w235/thealmightychoirgrrl/barbies%20pics/BarbieWhiteTrash.jpgJag själv tycker att det är lite läskigt det här med folk som är white trash. Jag har ju så många fördomar. När jag ser någon skriva och stava fel på ord som ”gamla” eller inte orkar skriva ut ordet ”är” antar jag alltid att de är white trash. När jag ser någon jubla över Sverigedemokraterna antar jag alltid att de är white trash, även om jag inte ser dem. Detta är ju som sagt bara fördomar – det finns säkert folk som inte alls är white trash som inte kan stava till ordet ”ugn” fast de är i trettioårsåldern – och jag har försökt att analysera bort mitt ogillande. Jag har t.om. försökt tvinga bort mitt ogillande genom att skaffa en white trash-kompis, men det blev bara pannkaka av alltihop efter att hon bekräftade alla mina fördomar.

När jag träffade min bror senast talade han med sin sambo och deras kamrat (de är stenhårda kommunister) om någons tatuering. Samtalet var ungefär som följande:

Min bror: ”Åh, men det är ju så typiskt när folk skall komma och ha åsikter om någons tatuering bara för att den är vanlig eller fult gjord.”
Hans sambo: ”Jag vet. Man kan väl ha en sådan där tribal-tatuering på svanken utan att bli utdömd som en så kallad slampa.”
Deras kamrat: ”Ja, eller ha typ fängelsetatueringar. Kan man inte få ha hemmagjorda tatueringar eller en tår ur ögat och fortfarande vara en fin människa? Klasshat.”
Min bror: ”Ja, precis. Men nu är det ju så inne med att hata underklassen igen. Det är ju därför alla börjar förnedra arbetarklassen och kalla den white trash.”
Deras kamrat: ”Ja, precis. Det är bara klasshat. Konservativa brackor som försökter splittra arbetarklassen, liksom. De försöker ju göra oss svagare genom att vända oss mot varandra, dela in oss i fack som vi kan förakta. Som om medelklassen vore bättre än arbetarklassen, liksom.”
Min bror: ”Ja, som om man faktiskt blir skräp genom att bli hånad av resterande medlemmar i arbetarklassen. Fy fan för att förakta sin egen klass!”

Nu ser det ut som att jag hittar på, men de talar så med varandra.

Man undrar ju hur detta kommer att sluta. Jag tror att det kommer att sluta med att Sverige blir mer och mer amerikaniserat, och folk börjar tycka mer och mer av de dåliga delarna i den amerikanska kulturen är härliga och till slut kommer vi ha Deliverence utspelat i skåne.

Depressionen och hur jag hanterar den (illa)

Idag fick jag ett brev från försäkringskassan. Trots tidigare löften om en bekväm försörjning då jag ju faktiskt arbetat hårt förra året gav de mig en utbetalning på lite drygt 8000 kr för tre månaders föräldraledighet som jag nu förväntas försörja mig själv, min man och vår son på. Jag dränker min sorg i chips, bilar och ganska mycket rödvin (min son sover gott hela natten, och min man har lovat att vara den enda föräldern ikväll), så om min stavning är lite konstig så vet ni varför. Det är smärtan, oron och besvikelsen som förlamar armarna. Gör fingrarna luddiga.

 ————————————————————————————————————————-

Jag skrev en inledning.

Jag påbörjade resten. Jag raderade. Jag började om.

Jag tänkte skriva lite om sex and the city, men det det inte bra. Ingen vill läsa om Sex and the City som TV:s Freud.
Så hade jag tänkt skriva lite om min gamla älskare Gandalf, men det blev inte bra. (Däremot hittade jag Gandalf skrämmande lätt på Facebook – han är fortfarande tjock.)
Till sist tänkte jag skriva om hur otroligt lycklig jag egentligen är med den familjen jag skapat och hur jag önskar att alla kvinnor kunde veta hur det känns att vara i ett fint förhållande, men det såg ut som att jag var full.

Det får bli ett inlägg om hur det svider i mig när jag tänker på den tiden då vi var unga och dumma. En gång i tiden hade vi två inkomster och inget barn, och vi kunde gå och dricka eftermiddagsdrinkar på samma ställe efter jobbet varje fredag. Vi pratade om film, och efter ett par månader började vår servitör (hette han Andy? Antagligen inte. Han var från Australien eller något sådant) tala med oss och vi tipsade honom om att kolla in hur Arnorld åkte till Rio och antastade dansöser. Han berättade sedan att hans flickvän började gråta när de tittade på klippet.

Det var på det där stället vi bestämde oss att vi skulle gifta oss, en fredag efter jobbet. Jag drack vin och han drack öl. Jag surrade och hummade, och vi skrattade tillsammans. Klockan närmade sig halv sex och vi var ungefär halvvägs in i vår fredagsrutin, vi pratade om framtiden och kom överrens om att det var bäst att vi gifte oss, det blev enklare så eftersom vi blev lagligen en familj och vi ville vara varandras familj lagligen.

Vi gifte oss. Vi fick ett barn. Vi blev en familj, lagligen och på alla andra sätt. Vi slutade att prata om film och började att prata om hur vi skall kunna överleva. Jag letar efter gråa hår och han letar efter jobb.

Men nu är det dags att sova. Min lilla familj sover, och det skall bli skönt att få sova tillsammans med dom.

Vår bästa tid är fortfarande framför oss.

Jag kan inte låta bli att tycka om folk lite

När jag var liten fanns det en pojke i min klass som var mycket elak emot mig under flera år. Patrik hette han, men låt oss kalla honom något annat så han omöjligen kan bli igenkänd – låt oss kalla honom Peter.
När jag hittade Peter på facebook förra året lade jag givetvis till honom som vän så att jag kunde glänsa i min framgång och skrocka åt hans olycka (jag var helt övertygad om att det skulle ha gått dåligt för honom i livet eftersom han var en jävla idiot). Mycket riktigt hade olycka efter olycka drabbat honom efter att han slutat grundskolan, om man nu kan kalla fängelsevistelser och ett liv i narkotikans tecken för olyckor. När jag talade med honom hade han precis kommit ur finkan (jag minns inte vilken gång i turen det var), och han var mycket ångerfull om hur han behandlat mig under vår uppväxt. Peter hade nämligen likt Roger Sterling funnit harmoni med sig själv genom hallucinogena droger, och likt Roger Sterling föll han snart tillbaka i gamla vanor.
Jag började bli misstänksam att min självbelåtenhetsbaserade vänskap var i fara när han skrev ett långt mejl till mig där han förklarade att han kunde ställa upp på lite sex som en tjänst för att gottgöra gamla oförrätter. Jag förklarade naturligtvis att jag var gift och gravid, till vilket han svarade att han ofta brukade försöka ligga med tjocka flickor eftersom de var lättare att få i säng (dåligt självförtroende och en vilja att behaga) och lättast att göra sig av med sedan (det var bara att håna sin partners fysik, så sprang de snyftande mot dörren). Och visst, jag var gravid, min mage putade och jag såg verkligen ut att pösa över tidigt i graviditeten, och därför passade jag in i hans tjockisplan. Detta och lite annat ledde till sist till att jag var tvungen att avbryta kontakten med Peter och börja hoppas att han snart blir inlåst igen, eftersom han annars säkert kommer att våldta någon eller hugga av någon handen.
Trots detta hoppas jag att Peter kan lugna ner sig lite, läsa lite böcker och kanske sadla om till något normalt och trevligt där hans knarkarskam kan rinna av honom, som trädgårdsmästare eller slöjdlärare, något ointellektuellt där han kan få tillfredsställelse i de små triumferna i livet. Att han kan skaffa en hund att älska och ta hand om, kanske en hovawart som kunde heta Seppo. Kanske bo uppe i norr där luften är ren och folk sköter sitt. Jag känner medlidande von oben.

https://i1.wp.com/www.mondoblog.se/jockiboi/files/2012/07/dffd.jpg
Escape!

Jag får lite samma känsla när jag läser om Jockiboi. Jag är säker på att i det spermafläckiga bröstet klappar ett ensamt hjärta som inte vet hur man gör för att vara omtyckt. Innanför det spermabefläckade skallbenet undrar en ledsen hjärna hur man egentligen kan uttrycka sig för att andra skall kunna förstå. (Han skriver som om hela bloggen är en spermafläckig haiku där varannan mening är dramatisk nog att förtjäna – nej, kräva! – ett utropstecken!)

Nu blev detta nästan snarlikt Åsiktsregistrets text om antihjälten, men det får man stå ut med.