"I Sverige drar man jämställdheten för långt"

…men ändå på alldeles fel ställen.

Jag har ingenting emot ordet ”hen” i praktiken. Jag har haft möjligheten att använda det istället för att skriva ut ”han eller hon”, men har avstått eftersom jag tycker det ser så löjligt ut. En personlig estetisk referens, alltså. Jag har heller ingenting emot könsneutrala kläder, varken på barn eller vuxna, ingenting emot orakade ben på kvinnor eller kvinnor på Herr Gårman-skylten. Jag har ingenting emot feministisk porr (vad nu det kan innebära) och ingenting emot att man kramar små pojkar och ger små flickor leksaksbilar.

Men.

När vi i Sverige diskuterar feminism och jämställdhet verkar vi fortfarande vara kvar på en väldigt grov nivå. Vi verkar fortfarande diskutera som vi till stor del gjorde på 60- och 70-talet då världen faktiskt var uppdelad och starkt rasistisk och sexistisk.

Prideparaden och priderörelsen för homo-, bi- och transsexuella startade i en tid då homosexuella systematiskt blev misshandlade eller mördade för sin läggning. De förlorade jobben. De blev fängslade. Det ansågs mer vedervärdigt att vara tillsammans med en person av samma kön än att begå mord eller våldtäkter mot barn. Ens familj vände en ryggen, man blev utstött ur samhället totalt.
Priderörelsen skapades för att homosexuella (och andra av icke-heterosexuell läggning) faktiskt kunde vara stolta över att de levde, att de kunde befinna sig ute på gatan. De kunde visa stolthet att de förlorade jobben om de blev avslöjade som homosexuella men ändå stod upp för vem de var. Prideparaden firades för att de faktiskt hade något att vara stolta över.
Nu är det inte samma sak som firas. Naturligtvis är det inget att skämmas över att vara homosexuell (bisexuell, transsexuell, osv) men det är heller inte något att direkt vara stolt över. Ens sexuella läggning är ingenting man väljer eller kämpar för, och därför ingenting att vara stolt över. Det är inte längre en potentiell dödsdom att komma ut ur garderoben. Nog kommer man kanske att stöta på fördomar, men längre än så kommer det inte att tas för majoriteten av de som kommer ut.
Istället firar man att man, ja, att man finns, och därför är namnet på paraden i behov av uppdatering. Man vandrar tillsammans för att visa att det finns homosexuella (osv) i alla färger och former, att det finns många, att det finns massvis med heterosexuella som stöttar dom – alltså det som de allra flesta redan vet. Jag skulle gärna vilja tro att homofobi är ett väldigt litet fenomen, men det är nog bara önsketänkande. I lika stor utsträckning som vi har främlingsfientlighet och rasism har vi säkerligen en stor, relativt tyst grupp med homofober. Och sexister. Antifeminister. Eller vad dom skall kallas. 

Man behöver som sagt inte vara stolt över att ha överlevt i sin sexuella läggning. Och man behöver inte inom feminismen fortfarande fokusera på håriga armhålor eller att skönhet är något fult. Att kalla sitt barn en liten sötnos är något fel, eftersom barnet då får intrycket av att det yttre är viktigt. Som om barnet inte kommer att få lära sig det den hårda vägen ändå. Naturligtvis spelar det yttre roll – vi letar alla efter någon att ha sex med för att ta ett grovt exempel, och attraktion är ett grundläggande villkor för detta. Givetvis letar de allra flesta efter något annat än ett trevligt yttre, men fysisk attraktion är inte desto mindre med på listan, och åtminstone i början, väldigt högt upp på den listan.

I Sverige verkar det finnas två läger. Feminism och antifeminism. Ingen av dom har en definition som alla kan hålla med om, och därför blir det aldrig någon vidare ordning i vad man skall satsa på. Feministerna vill ha bort leksakssminket för barn, men samtidigt vill feminismen ha rätten för barn att få sminka sig om de vill det. Feministerna vill ha bort könsrollerna bland barnen, men samtidigt klä sina barn och behandla sina barn på ett sätt som känns bra och naturligt för dom själva, vilket i vissa fall innebär att säga till sina flickungar att dom är fina när dom leksakssminkat sig, eftersom det ingår i leken.
”Leken!”, säger då feminist A. ”Vad är det för lek att ungarna skall sminka sig och ‘göra sig fina’? Är det så att dom inte duger som dom är? Man ger dom ju intrycket att dom måste sminka sig, undra på att dom växer upp till tysta små möss som inte tar plats och bara tror att dom duger om dom ser fina ut.”
”Nej då”, säger feminist B då. ”Dom får välja själva. Vi var i leksaksaffären och hon valde leksak själv. Min son får också vara med och sminka sig om han vill. Dom vill ju leka och ha roligt, skall dom inte få det?”
”Ha!”, fnyser feminist A. ”Samhället uppmuntrar redan från början med att småflickor måste göra sig fina, vara små prinsessor som skall behaga, och att pojkar skall leka med krigsleksaker och behandlas bryskt. Du uppmuntrar till att dom hjärntvättas redan från början. Bryt mönster!”
”Dra åt helvete, det är min unge”, säger då med säkerhet feminist B och köper en burk med rosa glitter åt sin dotter på pin tji i rena ilskan att någon vill berätta för hen (ha!) hur dottern skall uppmuntras.

Tanken verkar vara att vi måste satsa allt på nästa generation. Våra barn är dom som skall kämpa för riktig jämställdhet. Samtidigt blir kvinnor misshandlade till döds i sina egna hem, och män som misshandlas av sina kvinnliga partners vågar inte gå till polisen i rädsla för att bli hånade. Det finns kulturer och länder där kvinnor inte har rätt att gå ut ensamma, där våldtäktsoffer blir stenade till döds, där fäder har rätt att sälja sina döttrar, osv. Alltså saker som, när man jämför med Sverige, är extremt ojämställda. Pratet om huruvida småpojkar kan ha klänning blir därmed småpotatis och dessutom en farlig tanke att vi inte kan göra något för världen idag eftersom vi är för upptagna med världen imorgon. Om min son har klänning idag och jag lär honom att det är insidan som räknas kommer han att vara en mjuk, härlig kille som tar itu med samhällets dåliga vana att klandra väldtäktsoffer när han blir gammal nog.

Feministföräldrar är de nya veganerna. Minns ni vegetarianerna och sedan veganerna? De där som man aldrig kunde bjuda på middag på 90-talet eftersom man banne mig aldrig fick tyst på dom om hur dum i huvet man är för att man äter ost eller dricker vin. Tänk hur kon lider, tänk hur ditt tarmsystem lider. Nu kan man inte ställa till med barnkalas eftersom någon kommer att högljutt kritisera ens val av tårta eller present.
”Jaha, kritor till flickan ja, så att hon kan sitta tyst och inte störa. Och så en pruttslinky till pojken såklart, alla pojkar skall ju lära sig att pruttar är kul tidigt, så dom kan sitta och skratta åt sina kroppsljud sedan när dom kollar på fotboll. Hur sover du om nätterna egentligen?”
Jämställdhet dragen för långt eftersom den blir så förbannat tradig. Lika lite som ostätare kommer att sluta äta ost kommer föräldrar att sluta handla leksaksbilar till sina barn, pojkar eller flickor, om det är det barnet vill ha. Slå till mot reklamer riktade till barn istället så att ungarna inte lär sig vad de skall vilja ha i affären. Skrik dig hes om hur orättvist det är att kläder tas upp i våldtäktsfall. Sluta köp tidningen om dom skriver om kvinnliga politikers kläder eller utseende. Diskutera med andra den amerikanska mediatrenden att kalla kvinnor som vill ha kondomer för horor, eller lagtrenderna att man tvingar kvinnor att genomgå vaginala ultraljud för att visa dem fostren innan de kan få en abort. Saker som dessa influerar världen bra mycket mer än något otrevligt vi kan säga om föräldrar som inte är tillräckligt mycket motsats-konsument här hemma. Men det är mycket svårare än att förfasa sig över den treåriga flickan i den blommiga tröjan.

Antifeminister verkar också ha snöat in på det här med detaljer.

”Jag bryr mig inte om vad för kläder min unge har. Idag blev det blått. Det finns mycket blått för pojkar och jag har inte råd att handla på Polarn och Pyret. Vem bryr sig? Typiskt feministerna att vilja förneka att det finns kön.”

Min definition av feminism är att kämpa för lika rättigheter och skyldigheter för män och kvinnor, internationellt och nationellt. Vi är inte där i Sverige ännu, men de allra flesta tycker att lika lön för lika arbete är en rättighet de kan ställa sig bakom (sedan börjar diskussionen utan undantag om huruvida lika arbete mellan könen fungerar på alla olika arbetsplan). Alltså är vi mer jämställda än de flesta andra länder i världen. Sorligligt.

Annonser

2 thoughts on “"I Sverige drar man jämställdheten för långt"

  1. Jag önskar att det fanns en like-knapp överallt, för det blir lite löjligt att med ord beskriva hur mycket jag håller med och hur bra skrivet det där var!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s