Did you give the world some love today, baby?

Det finns saker jag står fast emot. Misshandel av barn är en sådan sak (undantaget är barn som visas på MTV). Bumfights. TV-reklam. Botox. Alla dessa saker är exempel på fenomen jag gladeligen skulle peta ut ögonen på mig med en pinne för att slippa se någonsin igen.

Hugh vill döda den här hönan

Min lista brukade innehålla djur som dödas för vår underhållning men jag har hittat alldeles för många undantag på den regeln för att det skall vara vettigt. Dels är detta för att jag har sett mysiga, trevliga, matglada River Cottage med den snuskigt rike Hugh Fearnley-Whittingstall (ett namn som verkligen passar en snuskigt rik engelsman), dels för att jag kollat in en del film som gladeligen hugger armar och ben av våra fyrbenta vänner. Och medans River Cottage är firat av Guardian-läsare och glupska köttätare världen över är det senare lika chockerande för folk som gråt inom pornografi. 

Visst blir man sugen på sockerkaka?

Vad är skillnaden mellan TV-program där djur exponeras i hela sin majestätiska skönhet, t.ex. den ökända ekorren i The Great British Bake Off, och djur som exponeras i filmer som den ökända hönan i Pink Flamingos? Utom det uppenbara att ekorren mest verkar vara ögongodis medan hönan fick vara med och få lite action med Crackers och Cookie. Kyckligen blev uppäten och allt slutade lyckligt. 

Efter att ha åtnjutit Cannibal Holocaust måste jag däremot säga att jag ogillar å det starkaste djur som dödas i chocksyfte, t.ex. den berömda scenen där en stor, mäktig sköldpadda blir slaktad och dom leker med inälvorna.

Annonser

Fetishvåld

Rossi som fnissig psykopat i ”Death walks at Midnight”

En filmgenre jag verkligen finner mig själv överraskande dragen till är Giallon, den italienska, ofta absurda brottsgenren. Den är fantastisk. Gapande hål i handligen, totalt opassande portioner T&A, absurda reklaminnehåll (jag skulle säga att lite drygt 80% av alla Giallos innehåller minst en scen där någon läcker sitter och dricker J&B whiskey), musik, fetishering av våld…. Otroliga prestationer från sådana legender som Susan Scott, Edwige Fenesh och George Hilton, inte sällan tillsammans med en av mina favoritskådisar, Luciano Rossi, som snörvlande småbov. Ett måste för filmälskaren!

Igår kollade jag in ”Death walks on High Heels”, systerfilmen till ”Death walks at Midnight”. Det var en total fröjd att se Rossi med sitt flottiga hår och flackande blick (speciellt i den totalt oväntade slutscenen) och Scott i politiskt inkorrekt svartansikte göra en glatt obscen striptease med rumpan i vädret. L tyckte den var tråkig i början men jag njöt av varje minut, antagligen eftersom jag som spädbarnsförälder ofta får nöja mig med pratprogram på TV och svärföräldrarna som enda underhållning.

”Har filmen allt?”, hör jag er fråga. Svaret är, ”nästan”. Ja, den är rasistisk (den fulle fransosen som misshandlar alla damer, de två brittiska polismännen med sin behärskade, homoerotiska, tystlåtna jolly good intelligens), sexistisk och har en rejäl dos oväntade delikata överraskningar att klappa händerna åt i förtjusning. Däremot saknar jag en riktigt hunkig man i huvudrollen och J&B-flaskan lös underligt nog i sin frånvaro. Iallafall, fantastisk film.

Önsketänkande i januari

Det nya året inleds i vanlig stil med att jag blir bombarderad med program som ”The Biggest Loser”, ”Half-Ton Teen” och ”Fat Fighters” som påminner mig om att jag ätit för mycket mat ovh druckit för mycket alkohol över jul. Eller, jag har inte gjort det, men tillräckligt många har gjort det för att det skall vara lönsamt att fokusera 80% av alla program om vikt i januari.

I mitten av 90-talet var Mozart-effekten en stor, fräsch nyhet som användes till att suga ut pengar ur medelklassföräldrar. Tanken var att barn som lyssnat på Mozart skulle bli mer intelligenta än barn som (antagligen) lyssnat på Djurens Brevlåda. Naturligtvis handlar detta mer om snobberi än något annat; inte snobberi som i ”Åh, är inte Mozart helt enkelt uuuuunderbar med ett glas skumpa, tralla-la, mörda en räv” utan snobberi som i dålig vetenskap. ”Jag vill allt det bästa för mitt barn och kan uppfostra det liiiite bättre än du kan uppfostra dina barn, eftersom jag kan allt om de sista vetenskapliga rönen om genvägar till ett bättre liv”, dundrar Svensson och bläddrar i sin Aftonbladet Hälsa. Faktum är att  studien som ”bevisat” att folk får (temporärt) högre IQ gjordes på college-studenter och absolut inte på barn.


Iden att genvägar till ett sundare, smartare, gladare liv finns att införskaffa för en varierande billig penning är varken ny eller orginell, men få kan motstå tanken att någonstans finns någonting som kan göra dig så gott som ny. Allt från detox (något så dumt att det inte ens finns någon riktig definition av vad det är meningen att det skall göra) till Activia (”bajsa dig smal”, det låter sunt) och alla insinuerar att det är okej, du kan fortsätta äta som en gris, dricka för mycket, röka för mycket och inte få tillräckligt med motion, så länge du också äter/dricker X. Åh, vilken vacker värld det varit om man faktiskt KUNDE börja om från början, tvätta insidan av kroppen fläckfri och glömma spriten, ciggen och chipsen. Men eftersom du inte kan det kan du lika gärna fortsätta dricka, röka och äta men ta en Actimel också, och poof! En sundare livsstil ahoj!

Strike Commando

I helgen kollade jag på Strike Commando, min första Reb Brown-rulle. Brown var i form och skrek och hojtade och grät hela filmen igenom. En fantastisk prestation med manus som (om jag inte missminner mig) är skrivet delvis av den store Claudio Fragasso, som skrev och regisserade Troll 2 (som totalt oförtjänt bär titeln ”Världens bästa dåliga film”). 



Reb Brown kunde skrika ner vem som helst.

Det roliga med filmer som Strike Commando är att de är precis som alla andra filmer, fast mer. En ridderlig hjälte med auktoritetsproblem? Jajamän, fast ännu mer. En ondskefull, mustaschrullande rysk fiende? Javisst, fast ännu mer. Amerika vs Kommunism? You know it, och med gusto. Jag vill inte avslöja slutet, men låt oss säga att alla problem (död fru, dött barn, död ny fru, döda kompisar, vietnamkriget förlorats tillsammans med alla illusioner) kan lösas med en outtömlig källa k-pistammunition.

Jag avslutar med den mest fantastiska beskrivningen av Disneyland som nånsin gjorts. Dom borde ha den scenen på TV som reklam istället för fjantet dom visar.

Jämför själva och ställ er frågan om vilket Disnetland som verkar mer frestande.

Samma gamla trams

Naturligtvis ogillar jag julen. Jag ogillar ju kitch, hysteri, översvallande känslouttryck och saker, så det faller sig naturligt att julen inte ligger på min hitparad. Antagligen är det mitt fel. Hade jag varit lite mer entusiastisk och haft stake nog att prova nya saker hade jag säkert haft ett rikare liv på alla de sätt.
Min roligaste jul började dåligt. När jag var 18 bodde jag hos en arbetslös skådespelare som försörjde sig med lite smålangning av mindre droger och senare i porrbranchen (jag fick aldrig klart för mig exakt vad han gjorde, vilket inte tyder på att han fick det där regissörsjobbet han suktade efter). Han hette Pimpin’ Michael, var 36 år gammal och vit och attraherade mig genom att klä sig som en filmpimp. Jag föll naturligtvis hårt för Pimpin’ Michael och blev vansinnigt förälskad, och han behandlade mig naturligtvis som skräp och dumpade mig för ett agressivt ex dagen före julafton. Han ville kasta ut mig, men hans ex vägrade låta honom vara i samma rum som mig länge nog för att ta tillbaka nyckeln så jag bodde kvar ensam ett tag.
Jag var 18, alla 18-åringar är dumma i huvet
Jag var 18.

Dagen efter att Pimpin’ Michael dumpade mig var jag väldigt upprörd och tvingade min vän Evelina att hitta en rolig fest. Jag firade Jesus födelsedag med att dricka tequila och lyssna på Nina Simone med ett gäng Nya Zeeländare. Evelina blev för full och gick hem, men ringde efter ett par timmar och förklarade tårfyllt att hon blivit rånad och knivhotad av ett gäng mexikanare. Jag var för ung, dum och full för att tycka att det var någon egentlig fara och stannade för att lära känna  min nya pojkvän Nathan, som ett par veckor senare visade sig ha en defekt penis. Det var den bästa julen jag kan minnas.
Den här julen ville jag vara hemma i Sverige men det blir inte av. Vi firar med L och svärfamiljen. Igen. Förra julfirandet med dom blev svärfar full och satt och vrålade, klatchade mig på rumpan och ville att jag skulle luta mig över diskbänken så han kunde ta kort. Det här året kan jag inte dricka alkohol utan måste stå ut med allt nykter. Undra på att de flesta självmorden sker över jul – antingen är man ensam och sitter och deppar och tror att man är världens mest patetiska människa och allt kommer att bli dåligt, eller så tillbringar man med familjen vilket ju oftast blir ännu sämre.

En död konst

Det finns inte så mycket som jag tycker är bättre nu än det var för 40-50 år sedan. Maten är godare, rasism anses politiskt inkorrekt och Jeremy Kyle har en talk show. Sjukvården är bättre och folk överlag är mer jämställda. Det är väl ungefär det som blivit bättre.

Listan av saker som blivit sämre däremot är mucho lång och omständig. Till exempel har inte vi trailers till filmer längre! Har du tänkt på det? När man ser en trailer på TV nu ser man ingenting om vad filmen handlar om, bara vem som är i filmen (vilket man i många fall kan använda till en kvalificerad gissning om vad filmen handlar om) och citat om hur bra filmen är (ofta taget ifrån tomma veckotidningar eller onlinetidningar som bara försörjer sig på att ge höga betyg åt mindre än fantastiska filmer). Tidigare gjorde man trailers som gjorde att filmen såg fantastiskt underhållande ut, nu orkar man inte ens det och gör trailers på nivån ”Katherine Heigl är med i filmen. En annan person tyckte den var bra”.

Monster A-Go Go – Kanske den bästa trailern och sämsta filmen jag sett

En annan sak jag saknar är filmmusik. Jag är inte så dum att jag tror att all eller ens majoriteten av den äldre filmmusiken var vidare bra – det mesta var skit, precis som idag. Men dom experimenterade fortfarande så mycket att bra musik fick en chans. Innan formulan blev riktigt klar, så att säga. Listan av fantastiska klassiker kan, och kommer antagligen, göras milslång. Själv skulle jag dela mina favoritsoundtrack mellan genrena Giallo och Blaxploitation, den senare med mycket mer kända klassiker (Super Fly, Trouble Man, Foxy Brown etc).


Dario Argento’s fantastiska ”The bird with the Chrystal  Plumage”, som satte standards till alla efterkommande Giallos

När jag blir rik skall jag tvinga alla att göra anständiga trailers, rejäla soundtracks samt att 60% av alla bovar skall spelas av Joe Spilell. Han var så delikat i rollen han spelade i Star Crash. 

"Whoa there, Charles Dickens"

Min mamma tyckte alltid att jag var speciellt smart när jag var liten. Jag lärde mig läsa och skriva när jag var fyra och skrev sagoböcker innan jag började skolan. Hon ser fortfarande besviken och trött ut när hon måste acceptera att jag slutade skolan efter gymnasiet och inte har några direkta ambitioner kvar. Inga direkta talanger heller, tyvärr, vilket svider ännu mer. Jag brukade sluka böcker och vara helt inbäddad i språk och uttryck tills jag flyttade hemifrån; nu kan jag knappt svenska längre efter att ha bott utomlands i över sju år, och kollar på lågbudget-erotika hellre än jag läser Nabokov. Vilken utveckling. Undra på att hon dricker.
Jag hatade skolan i första klass eftersom jag inte fick lära mig nya saker. Jag minns min frustration, det gjorde fysiskt ont att gå igenom och skriva bokstaven G en hel vecka fastän jag kunde den redan sedan flera år. Min fröken Elisabeth skyllde på mamma, det var hennes fel att jag var så ledsen, mamma lade alldeles för mycket press på mig tyckte fröken. Det blev naturligtvis droppen som knäckte kamelens rygg och mamma flyttade mig till en Waldorfskola, där jag fick uttrycka mig i färg och dansa som sjögräs istället.
Jag gillade Waldorf tills det var pubertetsdags. Nu har jag väldigt blandade känslor när L säger att han vill sätta vår son i en Waldorfskola. Jag hatar hippies och om det var en sak Waldorf var bra på, så var det att samla hippies. Lärarna bonkade på varandra och (ibland eleverna) i en stor lärar-genitalie-sandwich, ingen hade skor, vi spelade flöjt och klangspel, rökte gräs, hatade kapitalismen, pratade om energier, kallade jeans för fascism, vi kallade lärarutbildningar för fascism, vi kallade smink för fascism och hade sommarläger i Järna. Nu tycker jag naturligtvis att allt sådant bara är en annan form av strunt. Vi är alla konsumenter.

Luktar det bajs och nyklippt ull härinne eller är det bara en waldorflärare?

Naturligtvis vill jag gilla hard core-hippies, men det är väldigt svårt. Nej, det finns inga energier, och man kan inte bota sjukdomar med dans och homeopati. Väx upp, klipp dig och skaffa dig ett jobb.
Fast å andra sidan ogillar jag ju världen utanför hippiesen också. Det finns mycket att tänka på. Vad skall vi titta på idag, månntro?
Kanske skaffa ett blogg-konto som låter en publicera texter längre än 50000 tecken. Fight da powah!

Världens bästa yrke

Jag har en fascination för hallickar som nästan går över gränsen till det osunda. Jag har alltid tyckt att hela iden att använda naturliga drifter i marknadsföring är spännande, men det är något speciellt med hallicken. En prostituerad behöver i regel bara en kropp, men hallicken behöver det mentala, och dessutom rejäl stake för att kunna ta steget in i spelet.
Jag tror att vad man behöver komma ihåg är att för en svart man fram till slutet av 70-talet (och till viss del fortfarande idag) i staterna fanns två alternativ – alternativet att leva hederligt och bli trampad på varje dag i hela ens liv, eller att gå utanför lagen och slita ihop pengar med arbete som ingen vit behövde eller såg någon heder i. Det är exakt samma situation som den italienska maffian, som har fått lite ära iom Puzos förklaring att det antingen var att vara maffia eller leva i ett system som var korrupt in på benet.
Min lista över favorit-hallickar är lång. Här kommer ett axplock.

1. Willie Dynamite
Enbart med på listan tack vare Willies legendarska garderob. I en scen går Willie hem till sin mamma för att äta söndagsmiddag, och för att undgå att bli avslöjad som simpel pimp för mamma väljer han istället för sin vanliga ensamble av päls och maskeradhatt en diskret beige kroppsstrumpa med urringning ner till naveln och Mr T-smycken. Booyah!

2. The Mack

Klassikern från 1973 om en mans kamp att bli den största hallicken i en värld där t.om. lagen har ett pris. Den är känd som den första filmen som tog spelet på allvar.

3. Iceberg Slim
Antagligen den bäst kända hallicken, som sent i livet omskolade sig till författare och dessutom spelade in en jazzig skiva. Boken ”Pimp – the story of my life” är ett underbart underhållande verk som verkligen är chockerande och originell. Moj bueno!

4. Hired to Kill/Manhunt/The Italian Connection
Gick också  en kort tid under titeln ”The Black Godfather”, konstigt nog. Detta var ett uppenbart försök att sälja filmen enbart med löftet att Woody Strode skulle vara med och vara svart, och det var han ju, men han spelade bara en biroll som amerikansk hitman. Vansinnigt underhållande film i vilket fall. Hallicken är usel, han kan inte ha tjänat vidare mycket eftersom han är så mesig mot damerna, men filmen är kalas.

Sedan har vi ju seriösa hallickar, men dom förtjänar att ha mer skrivet om dom än vad jag orkar just nu.

Saker som är bättre än orginalet

Det är ett faktum att originalet är oftast bäst. Men vad händer när originalet suger? Plötsligt öppnas en lucka på bäst-platsen där coversen kan smyga in!

1. Los Colorados – Hot’n’Cold

Jag har bara hört originalet när jag åkt taxi men det var nog för att veta att det inte krävdes mycket för att en annan version skulle vara bättre. Att den versionen är en polkartudilutt är bara grädde på moset.

2. Shui Jing Yue Fang – Bad Romance
Det bästa med att ha fått barn är att jag blir totalt isolerad från nöjesindustrin. Jag har noll koll. Jag har råkat höra lite låtar då och då, mest när jag handlar mjölk, så jag har full autoritet att säga att den här covern är bättre. Dessutom är det gamla människor som sjunger. Jag föredrar gamla människor och därför vinner den per default.

3. Dracula AD 1972

Min favorit-Dracula! Peter Cushing ger den värdighet, Christopher Lee gör den skitläskig och resten av skådespelarna gör den vansinnigt rolig. Som vanligt ogillar jag de yngre av skådespelarna (en bunt hippies som ”chockerar” borgarklassen genom att försöra ovärdelig konst och ha sex under annan ovärdelig konst – moget) men det gör det bara desto mer delikat när Lee börjar härja i swingin’ London. Filmen som har allt utom en ordentligt portion med T&A.

Nej nu orkar jag inte längre. Nu blir det kaffe istället.

Jag har damm i ådrorna istället för blod

Jag börjar bli gammal. Riktigt gammal. Speciellt gammal är jag med tanke på att jag egentligen inte är gammal alls. Det har jag efter mormor, som är uråldrig för sin ålder tack vare en kombination av livslånga ätstörningar och alkoholmissbruk.
Tecken på min hysteriska ålderdom inkluderar:
1. Första numret i min speed dial-lista är till störningsjouren. Jag har nu ringt och klagat på mina grannar i snitt 2 ggr i månaden i något år. Jag hatar dom mer än livet självt.
2. Jag testade att se hur många artister jag kände igen när MTV spelade lite musik. Jag kände igen noll av sju artister/band och tyckte alla damerna var för lättklädda och alla i banden var för unga.
3. Jag tycker genuint illa om oskyldiga ungdomar jag ser på gatorna och på TV. Alla pratar högt och tydligt om saker i hoppet att någon omkring dom skall röka höra vad dom säger och springa fram och skrika ”åh, låt mig basera en film på ditt liv! Aldrig har jag hört sådan briljant kvickhet vad gäller one-liners, det är du som vi väntat på att fylla hålet som Oscar Wilde lämnat, ta lite pengar och ära, snälla gå till historien, vi behöver dig!” Dessutom kan dom röka, dricka, knulla och äta vad dom vill utan att dom kräks på jobbet dagen därpå.
4. Jag ligger vaken och gör listor. Den här listan har jag formulerat under fyra-fem nätter den sista veckan.
5. Jag använder lapp när jag handlar.
6. Alla mina kompisar luktar kiss.
7. Efter att jag kollat på banden som spelat på MTV kollade jag på ”16 and Pregnant” och ”Teen Mom” och blev skitglad över hur ledsna alla ungdomarna var eftersom jag gatar ungdomar. När tajta tonårstjejer skriker om saker bredvid mig nu tänker jag ”Ja du, du kan ju skratta nu, men vi får se hur mycket du skrattar när du sitter där ensam och tjock med en unge du inte kan älska på riktigt och måste ha våldsamt analsex med killar för att kunna få en dejt i hoppet att få en pappa till ditt barn. Jaaadu, skrik lite mer självbelåtet om din fantastiska kille som du älskar, det gör det bara ljuvare att tänka på ögonblicket när ni hatar varandra och du har könssjukdomar efter hans krogragg. Du tror du är speciell men det är du inte.”
8. Jag har ingen som helst tanke på att skaffa en mobil som kan göra annat än att ringa eller skicka SMS och jag ogillar att det finns saker som skall ersätta böcker.
Detta är naturligtvis mest avundsjuka att jag inte är ung och snygg längre och att någon annans liv fortfarande är ett spännande äventyr medans mitt är förutsägbart i bästa fall.

Igår kollade jag på Dolemite. Jag blev så glad av att se den att jag önskar att min partner gått med på att döpa sonen efter huvudkaraktären. Vi kom överens om att döpa om sonen om han blir rasist innan han fyller elva.